Ska vi försöka igen, dårå?

9 år. Nio år. Nio. År.
Det är en lång tid. Det är också tiden som runnit iväg sen jag senast skrev i den här bloggen. Det bör väl knappast nämnas att det har hänt en del sedan dess? Jag är nio år äldre, framför allt. Men jag har också publicerat Legacy (det hände under 2015) och är på väg att publicera dess uppföljare Secrets, som är planerad att komma ut i november i år. Under tiden så råkade jag också skriva en feelgood som heter Heart Full of Stars, och som väl mest började som en kul grej, men sedan blev en hel story. Jag är fortfarande ekonom. Katten Newton lever ännu (han är nu 19 år gammal), men har fått två "kompisar" (ha ha), eftersom vi adopterade en hittekatt, som sedermera skapade fler katter, varav vi behöll en.

Så varför återvänder jag hit? Till den här bloggen, menar jag. Tja... Varför inte? Ibland är det trevligt att skriva av sig, och jag har faktiskt saknat att driva en blogg. Jag har haft en annan genom åren - engelskspråkig - men en uppdatering som gick åt skogen raderade hela klabbet, och så stod jag där utan något alls. Det är lite synd, faktiskt, för jag hade en del smått och gott där, men det är så det är.

Med lite tur (och möda) så kommer jag att underhålla den här bloggen hädanefter. Skriva ner mina betraktelser, blandat med skrivtips och lästips. Dessutom måste jag ju gå i bräschen för indie-författare som skriver på engelska och snacka om mina erfarenheter inom det här området OCH inte minst prata om lanseringen av Secrets (och berätta historien om omslaget som nästan inte blev av)!

Det här kommer att bli super, tror ni inte?

All kritik är inte av ondo

Häromdagen rensade jag bland mina mail, och fann då detta i mappen som heter "refuseringar":

Hej Linda! Nu har jag haft tid och läsa ditt manus och jag tycker tyvärr
att i dagsläget håller det inte riktigt för en utgivning. Det är absolut
välskrivet och är helt klart bättre än de manus vi brukar få in.Jag tycker om
att den engelska tonen du har anammat - känns lite annorlunda. Men vår största
invändning är faktiskt att den inte utspelar sig i Sverige. Svenska deckares
popularitet hör mycket ihop med igenkänningsfaktorn och den missar man när det
utspelar sig i England med deras namn, städer, matvaror etc. Vårt råd till dig
är att du förlägger historien till Sverige först och sedan låter ev uppföljare
utspelas i England. Och vi läser den jättegärna då igen för en bedömning.

Refuseringen kommer från en av förlagsjättarna, och eftersom jag helt glömt av att jag fått den, kom det här som en trevlig överraskning, en liten seger. För jag står fast i mitt beslut att inte försöka ge ut boken: den är död, borta, och jag tänker inte lägga ner mer energi på den annat än när jag använder den i utbildningssyfte (jag klipper ju in scener i min kurs). Den här refuseringen är dock en liten skön uppmuntran: en klapp på axeln. Det behöver vi alla ibland, och vi som skriver är särskilt utsatta när det gäller självtvivel och dåligt självförtroende. Ibland räcker det att intala sig själv att man faktiskt skriver bra för att man ska hamna på rätt kurs; ibland måste någon annan göra det (vilket oftast är mer effektivt).

Ovan nämnda roman är alltså död och begraven. Den som lever är Legacy, vilken jag ägnat dagen åt att redigera. Jag har kommit på att jag följer ett ganska strikt mönster när jag skriver, en sorts struktur som återkommer varje gång jag skriver nya scener: jag börjar alltid med att få ner dialogen. Jag skriver ner allting karaktärerna säger, nästan i ren dialogform. Sedan, när de fått ur sig allt de måste säga, går jag tillbaka och lägger in allt det där andra som behövs: rörelser, ljud, tankar, känslor. Det känns som ett ganska naturligt sätt att jobba på, och det är också det enda sätt jag med säkerhet kan säga att jag jobbar efter (annars har jag ingen riktig struktur när jag skriver, om nu inte bristen på densamma kan räknas som en sådan) - och det är också ett arbetssätt som jag starkt kan rekommendera. Få ur dig karaktärernas röster, se till att de pratar av sig. Sedan kan du koncentrera dig på det där andra. Eftersom dialogen, i mitt tycke, är stommen i en story, kan man se det som att du först bygger upp skelettet, sedan fyller på med kött och muskler, tills du skapat en hel varelse.

Jag vidhåller att dialogen är den svenska författarens akilleshäl. De klienttexter jag får ta del av via min kurs innehåller till exempel till övervägande del en inre dialog, dvs. storyn upplevs inifrån huvudkaraktärens huvud. Eftersom det här inte alls är min styrka, blir jag alltid oerhört imponerad av det här - i mitt tycke är det ett rent konststycke - men också lite konfunderad. Vad är det som känns så svårt med att skriva dialog? Varför väljer man bort ett så kraftfullt verktyg? För ingenting kan driva en story framåt lika effektivt som en bra dialog. Den skapar liv, luft, den kan användas för att smyga in backstory, känslor, motiv...

Jag har fått för mig att man uppfattar det som svårt att få dialogen att låta naturlig - att ju närmare man försöker komma ett samtal i verkliga livet i en text, desto underligare och onaturligare blir resultatet. Det går helt enkelt inte att efterlikna ett riktigt samtal, med mindre än att man måste kondensera det en smula: kallprat och vardagligt omkringsnack, som fungerar jättebra med grannen, fungerar nämligen inte i en text, eftersom vi som läsare vill ha ett direkt syfte med allt som görs och sägs. Scenen, karaktären, storyn och dialogen - de ska alla ha syften. Det kan vara en idé att hålla din arc i minnet även här: bygg upp dialogen med samma struktur som en scen. Du börjar med ett varför, du svarar på frågan, du avslutar.

Jag har nog nämnt det förut, men min man brukade skriva "TÖNT" med ilsket röd penna på de ställen i mina texter där han inte tyckte att dialogen (eller för den delen texten) lät naturlig. Det kanske är på gränsen till självplågeri för de allra flesta - men sanningen är att det är ett effektivt sätt att lära sig att låta någon annan ta del av ens text och ge sina åsikter på densamma (med mer eller mindre brutal uppriktighet: ge gärna en liten vink om vad du vill ha). Ibland får man riktigt fin kritik på det här viset. Tro mig på mitt ord.
.

Ett löfte om en njutbar sommar

Kan det vara så att saker och ting börjar lugna ner sig? Jo, min själ, det kan det. I veckan lämnade jag över mitt gamla jobb (eller merparten av det - jag är fortfarande inblandad på vissa, extremt begränsade områden) till den som tagit på sig uppdraget, och om en vecka har jag semester från mitt "riktiga" jobb. Min käke, som haft ett par tunga två veckor efter en tandlagning som tog fel och slog rejält på en ansiktsnerv (upplevelsen kan sammanfattas med orden "aj som f*n", och är inget jag unnar min värsta fiende, hade jag haft någon) börjar så smått läkas. Det är dags att börja slappna av. Relaxa. Smell the roses. Jag gör så gott jag kan. Under tiden har jag (försiktigt, givetvis) satt tänderna i några sommarböcker: två ljudböcker och två i pappersform.

För research, och för att jag ibland är underligt morbid, lyssnar jag till exempel på "I huvudet på en seriemördare" av Sven Å Christianson. Ämnet är inte särskilt uppmuntrande, men det är intressant och berättarrösten är ljuvligt trygg och skön, vilket jag lärt mig att uppskatta efter att samtidigt ha måst lyssna på "Hanteringen av odöda", av John Ajvide Lindqvist. Intet ont om boken. På sistone har jag börjat nosa mig tillbaka till skräckgenren (efter en ohyggligt lång frånvaro), och John är en sådan författare som jag av någon anledning haft höga förväntningar på, och som faktiskt också lyckas leva upp till dem. Men herregud vilken läsarröst människan har! Visserligen kan jag finna en viss poäng i att man håller sig lugn när man läser upp en skräckhistoria, och det behöver inte vara en Ernst Hugo Järegård i högform för att jag ska tycka att det är lyssnarvänligt - men jag tycker heller inte att man ska lägga det på en sådan nivå att Fröken Ur framstår som suggestiv i jämförelse. Stackars John låter som om han tvingats läsa upp dagens sjöväderprognos. Det. Blir. Inte. Roligt.

I bokform läser jag Sex with Kings, om kungliga älskarinnor genom tiderna. Finns inte så mycket att säga där, förutom att det inte kan ha varit lätt för kvinnorna, alla gånger. Sedan, enligt gammal, god sommartradition (sommar = engelska deckare), har jag också plockat upp P.D. James senaste bok, Patienten. Det var längesedan jag läste något av denna pusseldeckarens okrönta drottning, och efter att ha plöjt igenom de första 50 sidorna kan jag konstatera två saker:

Upplägget är fräscht. Det vanliga är att deckarförfattaren börjar med mordet, och sedan använder vissa beprövade grepp för att föra handlingen framåt, genom att låta hjälten själv sköta berättandet, alternativt med invävda glimtar av mordoffrets berättelse inemellan. Vi ser det inte minst i Läckbergs romaner. P.D James däremot, låter oss följa mordoffret under dennes sista tid, och ger oss också ett litet hum om vad som rör sig i huvudena på de hon umgås med under den här perioden. För mig känns det här nytt och trevligt.

Tempot är förvirrande segt. Det är oändligt mycket information som vävs in hela tiden, och om allting, så otroligt många backstories och så mycket personbeskrivningar att man stundtals blir helt matt. Jag märker att jag har en tendens att skumma igenom sidorna när det blir alldeles för tjatigt (samt att jag tänker "Ska människan inte dö snart?"). En mindre erfaren författare skulle möjligen ha stupat på det här. P.D James är däremot en mästerlig författare, och klarar av att föra storyn framåt. När man kan hantverket, så kan man tillåta sig att bryta några regler utan att det gör något - och hon är verkligen en skicklig författare. Dessutom, eftersom det här är en engelsk pusseldeckare, och sådana ska vara lite trevligt småputtriga, har man överseende med det.

Så ser alltså min sommarläsning ut för ögonblicket. Själslig njutning på hög nivå. Inte helt fel.

En moraltants predikan

Idag är det, formellt sett, sista dagen på mitt gamla jobb (se föregående inlägg). Min holländske överordnade och jag hade bestämt att vi skulle träffas på kontoret på eftermiddagen för en liten uppdatering om läget. Det var i alla fall vad jag trodde. När jag kom till kontoret var nämligen hans kollegor där. Två holländare och en tysk, alla Extremt Högt Uppsatta och Viktiga Personer... och så jag. Och det var jag som var huvudperson, det var mig de var där för. Jag är möjligen exhibitionistisk och alldeles säkert självcentrerad, men när den första chocken lagt sig över att överhuvudtaget se dem, blev det riktigt trevligt. Det är, ska tilläggas, extremt ovanligt att dessa män tar sig ner för att se vad som pågår på den här nivån. Att de nu tagit sig tid, kändes som ett tack i sig. Och det är en sak som jag inte kan klaga på; hur jag blivit behandlad under hela den här tiden: hövligt, vänligt och med yttersta respekt. Det känns så himla bra.

Nå ja. Det där var en sidstickare: det var inte det jag skulle blogga om idag. Eller... kanske ändå. För jag hade tänkt blogga om just respekt, och hur män beter sig mot kvinnor. Det är nämligen så, att jag prenumererar på en amerikansk tjänst som serverar ett kapitel ur en utvald bok, varje vardag, med ny bok varje vecka. Just mina utvalda böcker har råkat bli inom den genre man nedsättande brukar kalla tantsnusk, för att den person som rekommenderade tjänsten åt mig, skriver just... tantsnusk. I Amerika går det att tjäna hyfsade pengar på det här, ska tilläggas, och det går också att göra sig ett namn på det.

Jag har inget emot genren i sig. Den fyller en funktion, och precis som i alla genrer finns det både bra och riktigt horribla exempel att tillgå, vilket innebär att det visst går att hitta små pärlor, om man bara letar lite. Många av mina amerikanska facebook-kontakter skriver inom den här genren, och de är riktigt, riktigt skickliga inom hantverket. Respekt. För egen del är det inget jag läser, när jag inte får det serverat som små munsbitar i min mailbox varje dag. Det är heller inget jag skriver, av den enkla anledning att det inte intresserar mig. Nå, hursomhelst... Veckans bok har inte skrivits av någon av mina facebook-kontakter (gudskelov, ska jag kanske tillägga). Den handlar om en pirat (vad annars) som lyckas rymma från sin avrättning (vad annars) och som kidnappar en vacker ung dam på vägen. Vi har en "hjälte" som heter Diablo och en hjältinna som heter Devon, och Diablo är hemskt attraktiv och har förmodligen, i sann tantsnuskanda, välrakat bröst, och Devon är en vacker ungmö med rund, mjuk barm som häver sig över kanten på hennes klänning när hon andas. Ja, ni fattar.

Jag ska inte säga något om innehållet (eller avsaknaden därav). Jag ska inte göra mig lustig över genren, när den glider ut och blir klyschig på det här viset. Däremot tänkte jag förundra mig och beklaga mig över en sak. Det dyker nämligen upp en tanke i mitt huvud när jag läser böcker av den här typen (det verkar oftare gälla de historiska romanerna än de nutida, förresten). Tanken blir en fras:

Vad en kvinna vill ha.

Jag ska förklara. Jag har tagit en liten mening ur boken, och översatt den lite fritt. Läs och begrunda:

Devon flämtade av avsmak, full av vrede över det insinuanta tonfallet i Diablos röst, och förvirrad över vågen av upphetsning han skapade inom henne. "Släpp mig, din... din djävul!" gormade hon, och slog ineffektivt med händerna på hans breda bringa.

Egentligen behöver jag kanske inte säga mer, men gör det ändå. Utan tvivel kommer boken fortsätta såhär, och utan tvivel kommer våldet användas för att underbygga kättjan den här unga kvinnan känner. Det brukar vara så. Kvinnor som kidnappas, som förnedras genom att hållas fångna, som blir kyssta mot sin vilja (det här är en otroligt vanlig scen - och givetvis ger de alltid efter när deras inre lustar vaknar och de, precis som "hjälten" förutspått, inser vad som är bäst för dem), som blir utsatta för diverse övergrepp... Och allt de gör är att (trots att de faktiskt är smarta och starka och ofta otroligt självständiga kvinnor) pipa förorättat och banka på hjältens breda bringa, medan de sjuder av uppdämda känslor. Sedan låter de sig bli grundligt förförda av honom, och han är självklart en sjuhelsikes älskare, eftersom hon är hans sjuhundratrettiofemte kvinna i ordningen (men hon är den enda han hyst känslor för).

Jag överdriver tyvärr inte. Det är så här det, skrämmande ofta, ser ut. Och likväl som det finns en skapare av sådana här berättelser (en kvinna) finns det en köpare, som finner nöje i att läsa dem (också, får vi anta, en kvinna).

I verkligheten skulle en man som betedde sig som dessa romanhjältar bli klassade som psykopatiska sexualbrottslingar, eller åtminstone blivit sedd på som en riktig mansgris. Nej, det här förvisso inte verklighet - det är påhittade historier, och syftar till att tillgodose läsarens fantasi, och fantasier är, som bekant, både tillåtna (så länge de är fantasier) och nödvändiga. Men... men... Fantasi eller ej... Är det inte lite äckligt, ändå?? Skapat av kvinnor, för kvinnor: våld och förnedring romantiseras och sexualiseras, och upplevs som kittlande och spännande och helt okay. Läser man mellan raderna i en sådan här bok, är budskapet faktiskt att det kvinnan vill ha är en dominant man, som vågar stå på sig när hon säger nej. En glad nyhet för alla våldtäktsmän därute. Det är bara att ta för er: vi vill, grabbar - vi vet det bara inte.

Nej, ta bort de här psykopatiska hjältarna. Låt oss slippa dem.

Ja, förlåt om jag låter som en moraltant eller hyperfeminist. Men ibland måste man få reagera lite.

Godnatt, govänner!

En quitter med gott samvete

Nu har jag varit borta från bloggen så länge att jag liksom kröp in när jag skulle logga in, ni vet, lite med handen för ögonen så att jag skulle slippa se när jag senast uppdaterade... Usch. Men allting i livet har en förklaring och således har jag också en. Det är ju emellertid så att bara för att man råkar ha en förklaring, så behöver det inte vara en bra sådan - men det får man helt enkelt acceptera, såsom varandes den förklarande parten.

Faktum är att jag inte haft tid att göra särskilt mycket på skrivarfronten. All min tid har faktiskt gått åt till att jobba. Jag har mitt dagliga, "vanliga" ekonomjobb. Sedan har jag mitt extraknäck på mitt tidigare jobb, också som ekonom. Det har varit mycket... bokföring... på sistone. Dag ut, och dag in. Gå till jobbet - det riktiga jobbet, som jag nu räknar som mitt hjärtebarn, precis som jag en gång räknade mitt gamla som det - sedan hem... och fortsätta jobba. Många, många timmar om dagen.

När jag tog på mig uppdraget, trodde jag att jag skulle klara det. Jag gör det också. Men det har sitt pris, i det jag måste försumma och försaka av mitt liv för att det ska fungera. Det har inte gått en dag utan att jag känt mig som ett stressat djur över anhopningen av arbetsuppgifter. Jag har inte haft någon ork eller tid kvar till sådant jag tycker är roligt och som jag mår bra av. Socialt umgänge har blivit en utopi - familj, vad är det? Och det företag som jag en gång brann för, kan jag nu inte känna mer än en viss ömhet för: det har blivit hjärtskärande tydligt att jag släppt taget och gått vidare. Den insikten har varit värst. Inget kan göra en så stressad, som att tvingas göra något som hjärtat inte längre är med i. Men... Jag är ingen quitter. Och jag hatar att göra folk besvikna. Så det har bara varit att bita ihop och kämpa på. Kanske, har jag också tänkt, skulle det bli bättre. En vecka till bara, så kanske allting skulle bli... bra. Och när den veckan gått... en vecka till. Sedan en vecka till. Kanske, kanske.

Ett sådant här tankesätt är ju inte särskilt hållbart i längden. Och lyckligtvis är livet ibland klokare än en själv, eller åtminstone mer handlingskraftigt. För min del löste det helt sonika dilemmat genom att ge min arbetslaptop en rejäl härdsmälta. Det ordnade också så att reparationen tog längre tid än normalt, genom att lägga det hela precis när det var långhelg. Samtidigt lade livet in ett Göteborgsvarv och ett 5km Vattenlopp att träna inför, samt skickade en drös med fina kursklienter åt mitt håll: många att prata med, många underbara texter att bedöma, och så en hel del vänliga och väldigt uppmuntrande ord. Addera till detta en ivrig kursadmin som kom med jättefina idéer om hur man skulle kunna lägga upp kursen (vilket resulterat i tre olika nivåer, beroende på hur mycket stöd man vill ha som klient), samt lite tid att redigera Legacy. När man tvingas inse hur det skulle kunna vara, sänks toleranströskeln för hur saker och ting verkligen är. För mig försvann tröskeln helt.

Häromdagen skrev jag ett långt och svårt email till min arbetsgivare, där jag förklarade min situation, och sedan avsade mig mitt uppdrag. Jag fick ett väldigt vänligt och förstående svar tillbaka, med ett varmt tack för min insats. Det jag bävat för, visade sig med andra ord inte vara så farligt - och nu är jag fri. Eller snart, åtminstone.

Så... nu vet ni varför jag varit så frånvarande på bloggen, och ni vet också att den saken förmodligen kommer att ändras inom en snar framtid. Sedan har jag en sak att tillägga:

Jag må vara en quitter, men jag är åtminstone en quitter som har insett vad som är värt något i livet. Och som är beredd att satsa på det.

Godnatt på er, kära vänner.

Här jobbas det...

Jag ska inte falla för frestelsen att börja mitt inlägg med något så förutsägbart som:

"för alla er som undrar var jag tagit vägen, så är jag right here..."

Nej, det ska jag verkligen inte. Även om det är sant. För jag är verkligen... right here. Fast ändå inte. Sanningen är den, att jag har ganska mycket runtomkring mig just nu som inte innefattar kreativt skrivande, vilket är precis vad den här bloggen är ägnad åt, vilket gör att man kanske inte i första hand uppdaterar den saken. Just nu, är det så. Just nu är det lite fy på mig, på den fronten. Just nu, skulle man kunna säga, är jag faktiskt en sådan där Modern Karriärkvinna som jag aldrig trodde att jag skulle bli. Ni vet, en sådan där som är på sitt alldeles färska (började där för tre veckor sedan) heltidsjobb som ekonom klockan sju på morgonen, för att efter åtta timmar rusa till nästa jobb som ekonom (ett jobb som avslutades sista februari, men som nu återupptagits i frilansarform på ett par timmar i veckan), där tre veckors försummad redovisning ska försöka hinnas med på mindre än två timmar. Sedan hem, plocka disk, slänga in en tvätt och springa den vanliga 7 km-rundan. Social samvaro petar man in mellan sju och nio på kvällen - och givetvis avnjuter man det med lite flashigt mineralvatten i modern 33cl pet-flaska. Sedan en timmes mail-respons (som idag blev bloggning). Sedan sängdags.

Det här är en helt ny fas i mitt liv, en intensiv fas med fokus på jobb och, ska erkännas, pengar och materialism (det går liksom inte att komma ifrån i mitt yrke...) - vilket är helt nytt för mig. Jag måste nu kunna hantera ett par dussin bollar i luften samtidigt, jag måste vara med på noterna, effektiv och bra på att pussla med tid. Allt måste klaffa, och rutiner och disciplin är jätteviktigt. Så... Låt höra nu... Låter det här som något för mig? Tja, svarar jag. Än så länge känns det här som en utmaning, och som en riktigt rolig sådan. Jag älskar stimulansen, känslan av kontroll, känslan av att vara på bettet. Jag hoppas att jag kommer att kunna hålla uppe den här glöden ett tag framöver. Sedan, om ett par veckor, när jag fått ordning på allting, kommer saker och ting också sakta ner. Då - DÅ - kommer jag få tid till allt det där andra jag vill göra, och som jag måste göra. Jag vill skriva. Jag vill starta min fortsättningskurs. Jag vill hjälpa andra med deras författarskap. Jag ska göra det, och kommer göra lite av allt det här också, i den mån jag hinner. Men alltså, om jag försvinner ibland, så är det för att jag bollar med allt jag måste bolla med för tillfället, och inte för att jag glömt er. Ville bara säga det.

Nej, mina vänner, nu är klockan fyra minuter över tio - jag skulle ha varit i säng för fyra minuter sedan. Puss, kram och god natt på er.

En närmare titt på karaktärer

Så här mitt i februari, kan jag se tillbaka på de första veckorna av det nya året och konstatera att de har varit milt sagt tumultartade och något av de värsta jag varit med om i hela mitt liv (och jag har varit med om en del!). Det betyder att det bara kan bli bättre. Barn kan till exempel inte drabbas av kräksjuka hur många gånger som helst under en månad. Två gånger borde vara gränsen, tycker man. Bara en sån sak.

Myten om den plågade konstnärssjälen som skapar mer under svåra förhållanden kanske är sann, för mitt skrivande har åtminstone fått en fin knuff under de senaste dagarna (märk väl att den här meningen innehåller ett visst mått av ironi!)

Förra veckan tog jag upp Legacy igen - mer för skojs skull, för att jag längtade efter att knyta kontakt med den igen, än för att jag hade någon direkt intention att börja redigera. Och så läste jag igenom de båda första kapitlen, och blev som vanligt nedslagen, eftersom dessa så tydligt markerar ett problem som en författare inte får utsätta sig själv (eller sina läsare) för. Jag börjar nämligen med att driva upp en konflikt till ett crescendo, för att sedan - till nästa kapitel - dra ner på densamma så till den milda grad att det blir platt fall rakt i gatan. Många beta-läsare har varit missnöjda med andra kapitlet, och jag har själv fått erkänna att det varit något som inte stämmer med det. Min senaste beta-läsare sa till och med rent ut att jag behövde göra om det. Jaha. Och hur då? Men det visste ingen av oss. Scenen måste vara där, så det var inte bara att hugga bort den, men klart var, att något drastiskt måste göras, för att rädda boken.

Det här var alltså innan sommaren, och sen dess har boken blivit liggande, till förmån för andra projekt, som min svenska roman, och, inte att förglömma, min kurs. Det är just det, att jag fått en hel del mervärde genom den här kursen själv.

Det roligaste med att driva en kurs är onekligen kontakten med kursdeltagarna. När de skriver till en, ber om hjälp, vill fråga något eller visa något för att få feedback. Jag älskar det där, och det är en fantastisk, lite fint skör ynnest att få en glimt in i andra människors kreativa tankar, och få hjälpa till att forma de här tankarna till något mer eller mindre konkret (förhoppningsvis känner deltagarna att de får utbyte av den här kontakten också!). För mig, har kontakten en, liknande positiv sida: den hjälper mig att utvecklas och fundera.

Följande reflektion fick jag av en av mina kursdeltagare:

Är MacLean, Guillou, Hemingway och Forsyth mycket starka karaktärer själva, bara för att huvudkaraktärerna i deras författande framstår som stentuffa?
Eller är Jellinek och Cotzee rena psykfallen eftersom deras huvudkaraktärer verkar kolossalt störda? Är det författarens egen karaktär som ges till huvudpersonen? Eller färgar, rättare sagt?

Ja, hur är det med det där, egentligen?

Jag började fundera på mina egna karaktärer - man är ju, som bekant, sig själv närmast, och jag tycker dessutom att jag har en viss rutin i att skapa sådana vid det här laget. Mina läsare verkar tycka att de känns levande, särskilt när det gäller karaktärerna i den engelska romanen, som ju också har ett ganska brett persongalleri. Är dessa alla olika sidor av mig själv? Ja, självklart. Jag har ju skapat dem. Trots det, vill jag inte påstå att de är jag fullt ut. De är sina egna personligheter. Samma genpool, men inte kloner. De är också, skulle jag vilja påstå, ett konglomerat av alla de människor jag träffat (eller läst om, eller sett på TV) genom mitt liv - och har också erfarenheter som inhämtats ur alla händelser, verkliga eller inbillade, som jag upplevt, läst om, sett på TV eller fått berättat för mig. Och det är samma sak där: karaktärerna blir inte kopior av dessa människor. De blir liksom... egna personer.

Man skapar också karaktärer i samklang med handlingen: du får/skapar det du behöver för att kunna driva storyn på ett effektivt sätt. Tänk efter. Skulle någon annan än Lisbeth Salander ha kunnat klara sig genom Stieg Larssons-trilogin? Skulle en flicka med en personlighet som Lisbeth Salander klarat sig en vecka på Grönkulla utan att bli utsparkad? Och nu kan man ju tänka sig, att det är behovet som skapar karaktären, vilket i sin tur betyder att karaktärsskapandet aldrig kan bli en direkt projektion av författaren själv. Däremot är det inte givet att du skapar karaktären efter en planerad story. Karaktären kanske kommer först - men då kan jag nästan garantera, att storyn är anpassad till dennes personlighet. Det är heller inte givet att en actionladdad bok måste ha en folkilsk, övertatuerad hjältinna. Det är många faktorer som spelar in där - inte minst vad det är meningen att karaktären ska lära sig om sig själv under resans gång.

Lätt, är det inte. Inte när man försöker analysera fenomenet, i alla fall. Men det är lätt, när man skriver. Och ju mer man tränar, desto lättare blir det.

Nu när jag sagt allt det här, ska jag avsluta med att berätta hur det gick för mitt kapitel två. I samband med att kursdeltagaren skickade sin reflektion till mig, vilket var ungefär precis i samma veva som jag börjat deppa över kapitlet, och fråga mig själv om problemet överhuvudtaget gick att lösa, så kom lösningen till mig på ett ganska trevligt sätt. Jag vaknade nämligen en natt av att jag hade en kvinnoröst i huvudet. Inte så att jag hör röster - det var såklart mer en tanke en en påtaglig röst - men... den fanns där. Några få ord, som dessutom var på engelska (jag hade samtidigt tvivlat på om jag verkligen skulle skriva romanen på engelska, eller byta till svenska. Här kom svaret, med besked. Ingen svenska här, tack!). Dessa ord var början på kapitel två. Jag behövde bara sätta mig ner, radera hela scenen som den såg ut, sätta in orden som jag hört dem... och sedan skrev scenen om sig, mer eller mindre av sig själv. Mer driv, mer fart. Nu känns den definitivt helt rätt.

Så kan det gå.

Karaktären är, ska jag tillägga, bara med i detta enda kapitel - sedan försvinner hon ur storyn. Hon har ingen funktion annat än att fungera som ett slags ankare för scenen. Och det visade hon ju att hon är, också. Med råge.

I nästa blogginlägg tänkte jag analysera sönder miljöbeskrivningar.

.