Klar! Den är klar! Och allra minst är hon min är magnifikt, härligt färdigredigerad! Aaah *djup suck av lättnad*. Visst, jag har förmodligen förlorat förståndet på kuppen, men jag är klar, och det är det enda som räknas. Och liksom... Hej, familj. Hej trädgård. Hej städning (ja, till och med det). Hej liv. Vilken lyx! Okay, jag ska inte låtsas som om jag aldrig kommer att sätta mig vid en dator igen, och jag har inte direkt lidit medan jag redigerat den här boken -- men nu trappar jag åtminstone ner på det vansinniga skrivartempot. Dags för semester!
Vi får se vad som händer med romanen, givetvis. Allting står öppet. Men jag har skrivit klart den. Nu är jag helt garanterat säker på att jag verkligen gjort allting som står i min makt för att få den så bra som jag bara kan, och bara det är en skön känsla. Jag är beredd att kämpa med den igen -- inga problem -- men då ska det vara genom någon annans regi, och inte min egen.
Nä, nu.....
.... går jag och sover!
'
Visar inlägg med etikett Det rätta skälet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Det rätta skälet. Visa alla inlägg
torsdag, juli 17, 2008
måndag, juli 14, 2008
Kill your darlings. Kill them all. With dynamite.
(Edited to say:
To all the possible English speaking (non-writer) darlings out there: don't worry. It's merely a writer's term. Hence, if you're of flesh and blood and not a character, you should be safe)
(Kan ju vara bra att klargöra den saken, menar jag)
Jag är så less, så less, så LESS på att redigera Och allra minst är hon min. Det känns verkligen som om jag kört huvudet i en vägg. Jag känner mig desperat. Helst av allt skulle jag vilja sätta alla karaktärer i samma hus, och lägga en dynamitard i krypgrunden (krypgrunden ska ha fuktproblem också. Rejäla sådana). Sedan... Pang!! The. F*cking. End. Det funkade ju för Vilhelm Moberg (fast han var något mer raffinerad).
Usch. Ja, jag vet att det var mitt eget val att redigera. Och det har gått bra, varit intressant och jag tänker banne mig bita ihop och göra klart också. Men nu känns det verkligen att jag nått slutet på det här. Mentalt är jag redan klar med den här boken. Och vad som än händer, hur det än går, så tänker jag inte ta mig an att redigera den en gång till -- om inte någon säger till mig, och om det inte leder till utgivning. It's over! Finito.
Jag hade lovat mig själv att bli klar förra fredagen. Blev jag klar? Nä. Trettio sidor kvar. Jojo fick sin minnespinne, men dessa trettio sidor fattades, och sista avsnittet var dessutom halvklart, om ens det -- jag hittade ett pinsamt gigantiskt jättefel på en mening. *suck*. Dessutom är det något skrämmande och magiskt med de här sista trettio sidorna -- för när jag väl kämpat mig igenom en sida och ska börja redigera nästa, kan jag titta på sidanvisningen nere i vänstra hörnet, och då är jag fortfarande trettio sidor från slutet. Hur jag än kämpar, kommer jag inte framåt!! Jag har ännu inte listat ut hur det här går till, eller hur jag ska klara mig från det... Det börjar kännas lite som den där legenden om Sisyfos, om ni känner till den? Han som är dömd att i all evighet knuffa sin sten uppför en backe, bara för att, när han når krönet, se den rulla ner igen. Fast det är klart: sitter man här och bloggar istället för att redigera, är det klart att man inte kommer någon vart alls. Nu måste jag bli klar. Jag måste. Annars blir det f*nimej dynamit. Goodbye, darlings.
Bara trettio sidor kvar... Bara trettio sidor kvar... Bara trettio sidor kvar....
'
To all the possible English speaking (non-writer) darlings out there: don't worry. It's merely a writer's term. Hence, if you're of flesh and blood and not a character, you should be safe)
(Kan ju vara bra att klargöra den saken, menar jag)
Jag är så less, så less, så LESS på att redigera Och allra minst är hon min. Det känns verkligen som om jag kört huvudet i en vägg. Jag känner mig desperat. Helst av allt skulle jag vilja sätta alla karaktärer i samma hus, och lägga en dynamitard i krypgrunden (krypgrunden ska ha fuktproblem också. Rejäla sådana). Sedan... Pang!! The. F*cking. End. Det funkade ju för Vilhelm Moberg (fast han var något mer raffinerad).
Usch. Ja, jag vet att det var mitt eget val att redigera. Och det har gått bra, varit intressant och jag tänker banne mig bita ihop och göra klart också. Men nu känns det verkligen att jag nått slutet på det här. Mentalt är jag redan klar med den här boken. Och vad som än händer, hur det än går, så tänker jag inte ta mig an att redigera den en gång till -- om inte någon säger till mig, och om det inte leder till utgivning. It's over! Finito.
Jag hade lovat mig själv att bli klar förra fredagen. Blev jag klar? Nä. Trettio sidor kvar. Jojo fick sin minnespinne, men dessa trettio sidor fattades, och sista avsnittet var dessutom halvklart, om ens det -- jag hittade ett pinsamt gigantiskt jättefel på en mening. *suck*. Dessutom är det något skrämmande och magiskt med de här sista trettio sidorna -- för när jag väl kämpat mig igenom en sida och ska börja redigera nästa, kan jag titta på sidanvisningen nere i vänstra hörnet, och då är jag fortfarande trettio sidor från slutet. Hur jag än kämpar, kommer jag inte framåt!! Jag har ännu inte listat ut hur det här går till, eller hur jag ska klara mig från det... Det börjar kännas lite som den där legenden om Sisyfos, om ni känner till den? Han som är dömd att i all evighet knuffa sin sten uppför en backe, bara för att, när han når krönet, se den rulla ner igen. Fast det är klart: sitter man här och bloggar istället för att redigera, är det klart att man inte kommer någon vart alls. Nu måste jag bli klar. Jag måste. Annars blir det f*nimej dynamit. Goodbye, darlings.
Bara trettio sidor kvar... Bara trettio sidor kvar... Bara trettio sidor kvar....
'
söndag, juli 06, 2008
Motivationen är iallafall på topp
Sol igår, regn idag. Och tydligen ska det bara bli kallare och kallare. Ja, ja... Man får trösta sig med att man då kan få gjort lite av de där inomhusgrejerna: städningen, tvätten... Skrivandet. Nu blev jag ju bjuden till Jojo på lördag (hoppas vi får chans att faktiskt prata lite den här gången *skrattar*) och då hoppas jag faktiskt på att kunna överlämna en memory stick med Och allra minst är hon min, färdig och klar för sommarläsning. Det kan gå. Om jag kämpar lite, och kör lite mer disciplinerat så borde jag klara det.
Just nu känns det som om jag har ett bra flow -- texten flyter, det känns roligt och stimulerande att skriva, jag har fått ordning på alla konflikter... Ja, just det: en sak som jag har lärt mig under den här omgången redigering, är att allting ska innehålla en konflikt. Givetvis ska man alltid hålla ordning på arcen, så att spänningen hålls uppe under hela scenen/kapitlet/boken, men om det går, ska man även försöka få med konflikter i de små detaljerna. Inte lämna något åt slumpen, liksom. Äsch... Det är svårt att ge ett tydligt exempel (jag ska se om jag kan ordna med något på min andra blogg... Jag kanske kan jämföra en scen med olika omgångar av redigering eller så...) men ni förstår kanske vad jag menar? Det ska vara driv i allting man skriver, hela tiden.
Under den här omgången har jag åtminstone lärt mig att skruva till storyn ett snäpp hårdare, och att överdriva allting, utan undantag, en liten, liten smula. Det blir bäst då. Dessutom är det skönt för mig som författare att kunna ta ut svängarna: det är roligare att skildra sin egen pseudovärld, än att gå benhårt efter verkligheten. Det ger mer frihet, och gör en hel del för storyn, också. Fast i sanningens namn är det bara för den här romanen jag varit lite försiktig (läs "feg") när det gäller den här biten -- för Legacy gällde helt andra regler. Ändå var det någon som sa att den var lite för "snäll", och att karaktärerna måste skruvas åt en del och konflikterna förstärkas, så där har jag också en del jobb att göra. Det borde inte vara några problem. Ska bli rrrrriktigt kul, faktiskt. Gud, vad jag längtar!
Nej, nu får jag väl sätta igång att jobba, då... Vi hörs!
'
Just nu känns det som om jag har ett bra flow -- texten flyter, det känns roligt och stimulerande att skriva, jag har fått ordning på alla konflikter... Ja, just det: en sak som jag har lärt mig under den här omgången redigering, är att allting ska innehålla en konflikt. Givetvis ska man alltid hålla ordning på arcen, så att spänningen hålls uppe under hela scenen/kapitlet/boken, men om det går, ska man även försöka få med konflikter i de små detaljerna. Inte lämna något åt slumpen, liksom. Äsch... Det är svårt att ge ett tydligt exempel (jag ska se om jag kan ordna med något på min andra blogg... Jag kanske kan jämföra en scen med olika omgångar av redigering eller så...) men ni förstår kanske vad jag menar? Det ska vara driv i allting man skriver, hela tiden.
Under den här omgången har jag åtminstone lärt mig att skruva till storyn ett snäpp hårdare, och att överdriva allting, utan undantag, en liten, liten smula. Det blir bäst då. Dessutom är det skönt för mig som författare att kunna ta ut svängarna: det är roligare att skildra sin egen pseudovärld, än att gå benhårt efter verkligheten. Det ger mer frihet, och gör en hel del för storyn, också. Fast i sanningens namn är det bara för den här romanen jag varit lite försiktig (läs "feg") när det gäller den här biten -- för Legacy gällde helt andra regler. Ändå var det någon som sa att den var lite för "snäll", och att karaktärerna måste skruvas åt en del och konflikterna förstärkas, så där har jag också en del jobb att göra. Det borde inte vara några problem. Ska bli rrrrriktigt kul, faktiskt. Gud, vad jag längtar!
Nej, nu får jag väl sätta igång att jobba, då... Vi hörs!
'
lördag, juni 21, 2008
Hej igen!
– Nog nu, sa Ledaren. – Nu ska du lyssna. Och det är inte svårt alls, för jag har egentligen bara en sak att meddela dig. Sluta genast. Det är det enda du behöver höra. Sluta genast.
– Sluta med vadå? sa jag.
– Spela inte dum. Det vet du bäst själv.
– Det vet väl inte du.
– Det vet jag väl visst det. Är du dum, eller?
Med nageln fick jag tag i skarven på mattknivens ena sida. Jag vickade på fingret, drog den åt mig, men tappade taget. En gång till. Koncentrera dig, Charlie. Den här gången flyttade sig kniven närmare. Darrande i kroppen av ansträngning lyckades jag dra den uppåt, tills mina fingrar kunde sluta sig om skaftet. Jag andades ut, blundade och tryckte den mot handflatan. Bra. Ta tillbaka kontrollen nu. Den här gången visste jag inte om rösten tillhörde mig eller Jelena.
* * *
Nuuuu har jag tid. Eller egentligen inte, eftersom jag faktiskt tänkt få gjort lite redigering innan jag går och lägger mig i kväll -- men jag tänkte att jag skulle uppdatera senaste inlägget med lite mer information (eller åtminstone mer text). Som jag redan nämnt, är det dock inte så mycket att rapportera. Jag försöker ta mig framåt i storyn, och det går ganska bra. Allting flyter på. Det kanske är det som kallas rutin? När man inte stöter på alltför många hinder, och när de man stöter på går att lösa utan alltför mycket huvudvärk och tandagnisslan? Känns lite tråkigt, men bra samtidigt. Jag vill ju få boken klar, för guds skull!
En rolig sak är att jag fick uppslaget till nästa del i serien imorse när jag skulle gå på sommarhusets utedass. Jäpp, så är det. Jag fick en grymt bra idé, som samtidigt innebär en grymt bra konflikt på fler plan än ett för min kära huvudperson. Hon kommer få det riktigt jobbigt, det kan jag garantera! Fast hur jag ska få tid att skriva ännu en bok, det vete tusan... Efter den här väntar Legacy, och den vill jag verkligen få ordning på, nu när jag har ett bra redigeringsverktyg och allting. Äsch, allting har sin tid. Jag är säker på att allt kommer att ordna sig.
Nä, dags att börja jobba!
– Sluta med vadå? sa jag.
– Spela inte dum. Det vet du bäst själv.
– Det vet väl inte du.
– Det vet jag väl visst det. Är du dum, eller?
Med nageln fick jag tag i skarven på mattknivens ena sida. Jag vickade på fingret, drog den åt mig, men tappade taget. En gång till. Koncentrera dig, Charlie. Den här gången flyttade sig kniven närmare. Darrande i kroppen av ansträngning lyckades jag dra den uppåt, tills mina fingrar kunde sluta sig om skaftet. Jag andades ut, blundade och tryckte den mot handflatan. Bra. Ta tillbaka kontrollen nu. Den här gången visste jag inte om rösten tillhörde mig eller Jelena.
* * *
Nuuuu har jag tid. Eller egentligen inte, eftersom jag faktiskt tänkt få gjort lite redigering innan jag går och lägger mig i kväll -- men jag tänkte att jag skulle uppdatera senaste inlägget med lite mer information (eller åtminstone mer text). Som jag redan nämnt, är det dock inte så mycket att rapportera. Jag försöker ta mig framåt i storyn, och det går ganska bra. Allting flyter på. Det kanske är det som kallas rutin? När man inte stöter på alltför många hinder, och när de man stöter på går att lösa utan alltför mycket huvudvärk och tandagnisslan? Känns lite tråkigt, men bra samtidigt. Jag vill ju få boken klar, för guds skull!
En rolig sak är att jag fick uppslaget till nästa del i serien imorse när jag skulle gå på sommarhusets utedass. Jäpp, så är det. Jag fick en grymt bra idé, som samtidigt innebär en grymt bra konflikt på fler plan än ett för min kära huvudperson. Hon kommer få det riktigt jobbigt, det kan jag garantera! Fast hur jag ska få tid att skriva ännu en bok, det vete tusan... Efter den här väntar Legacy, och den vill jag verkligen få ordning på, nu när jag har ett bra redigeringsverktyg och allting. Äsch, allting har sin tid. Jag är säker på att allt kommer att ordna sig.
Nä, dags att börja jobba!
måndag, juni 02, 2008
Längtan och impulsköp
Det var nu allting skulle ställas på sin spets. Jag kände det på mig: ikväll skulle allting avgöras, alla hemligheter komma upp till ytan. Väntan var över. Är du med mig, Jelena? Hon svarade inte, men jag visste ändå att hon var det: kunde känna hennes närvaro som en vindfläkt mot min kind när jag drog upp porten, som ett andetag, en smekning. Jag skulle bara ha önskat att den inte känts fullt så isande. Vad är det du varnar mig för? Vad vill du? Hon svarade inte på det heller. Slipp då. Jag klarade mig utan henne.
I den här värmen blir inte mycket gjort. Små myrsteg, bara. I ett desperat försök att komma någonvart tog jag häromdagen med mig datorn till sommarstugan... Men det funkar ju inte. I alla fall känns det inte så. Sedan fick jag ett ryck häromdagen. Ett sånt där ryck som man får när man håller på med en hobby och plötsligt hittar något som kan underlätta arbetet väsentligt och som man bara vet att man måste ha annars dör man. I det här fallet var det ett redigerarverktyg för engelsk textbearbetning. Så jag slog till. Pang, bara. Nåt ska man unna sig, tycker jag. Verktyget funkar jättebra, och bearbetar min text långt mycket bättre än Word någonsin kunnat. Det bästa är att jag kan redigera vad som helst, var som helst, när som helst. Till och med nu, medan jag skriver här på bloggen. Kul är det också. Jag måste erkänna att jag, på grund av det här inköpet, har vänsterprasslat med Legacy ett par minuter de senaste kvällarna! Fy på mig! Men det är så roligt-- och nu när det har gått en tid hittar jag ju så många töntiga, idiotiska fel att jag bara vill sätta mig och ta tag i det med en gång... Och jag saknar berättelsen, också. Jag vill kämpa med den, göra den rättvisa. Jag vill återknyta kontakten med karaktärerna. Jag vill leka med språket. Mysa ner mig i min älsklingsberättelse. Men det går ju inte. Inte just nu, i alla fall.
Äsch, det är inte så att det inte är roligt att jobba med Och allra minst är hon min. För det är det. Nu har jag ju också fått snits på storyn, och känner en verklig kontakt med den. Men Legacy... Den är speciell. För mig, i alla fall. Nå, var sak har sin tid. Och tills dess... längtar jag.
-------------------
Withered grass crackled under the soles of her feet as Meredith bent down by the stone. The faint sound woke a crow from the nearby shrubbery: with a flapping of dark wings, it fled across the graveyard, passed the chapel tower and continued across the plains behind it, hoarse cawing fading in strength with the increasing distance.
“It’s always tragic to lose young souls in such a fashion,” Father Nicholas said, softly. “A great loss to us all. But as I said... It was His Lord’s wish. He does have a purpose with everything that happens on this earth, and that, I believe, is a great comfort to those who are left to grieve. ‘Blessed are those who mourn, for they will be comforted’, no?”
She didn’t answer. With one finger, she traced the gilded letters on the stone. Isobel, had been her name. Lady Isobel Stanford. She had died at twenty-four, and her husband, Lord Charles Stanford I, had been thirty-five.
Daniel touched the stone also; his cold fingers brushing swiftly past Meredith’s as he did. She had to fight the urge not to take his hand and press it to her, hold him to her. Eight years old. He was the same age Charles had been, when he’d lost his mother.
-------------------
I den här värmen blir inte mycket gjort. Små myrsteg, bara. I ett desperat försök att komma någonvart tog jag häromdagen med mig datorn till sommarstugan... Men det funkar ju inte. I alla fall känns det inte så. Sedan fick jag ett ryck häromdagen. Ett sånt där ryck som man får när man håller på med en hobby och plötsligt hittar något som kan underlätta arbetet väsentligt och som man bara vet att man måste ha annars dör man. I det här fallet var det ett redigerarverktyg för engelsk textbearbetning. Så jag slog till. Pang, bara. Nåt ska man unna sig, tycker jag. Verktyget funkar jättebra, och bearbetar min text långt mycket bättre än Word någonsin kunnat. Det bästa är att jag kan redigera vad som helst, var som helst, när som helst. Till och med nu, medan jag skriver här på bloggen. Kul är det också. Jag måste erkänna att jag, på grund av det här inköpet, har vänsterprasslat med Legacy ett par minuter de senaste kvällarna! Fy på mig! Men det är så roligt-- och nu när det har gått en tid hittar jag ju så många töntiga, idiotiska fel att jag bara vill sätta mig och ta tag i det med en gång... Och jag saknar berättelsen, också. Jag vill kämpa med den, göra den rättvisa. Jag vill återknyta kontakten med karaktärerna. Jag vill leka med språket. Mysa ner mig i min älsklingsberättelse. Men det går ju inte. Inte just nu, i alla fall.
Äsch, det är inte så att det inte är roligt att jobba med Och allra minst är hon min. För det är det. Nu har jag ju också fått snits på storyn, och känner en verklig kontakt med den. Men Legacy... Den är speciell. För mig, i alla fall. Nå, var sak har sin tid. Och tills dess... längtar jag.
-------------------
Withered grass crackled under the soles of her feet as Meredith bent down by the stone. The faint sound woke a crow from the nearby shrubbery: with a flapping of dark wings, it fled across the graveyard, passed the chapel tower and continued across the plains behind it, hoarse cawing fading in strength with the increasing distance.
“It’s always tragic to lose young souls in such a fashion,” Father Nicholas said, softly. “A great loss to us all. But as I said... It was His Lord’s wish. He does have a purpose with everything that happens on this earth, and that, I believe, is a great comfort to those who are left to grieve. ‘Blessed are those who mourn, for they will be comforted’, no?”
She didn’t answer. With one finger, she traced the gilded letters on the stone. Isobel, had been her name. Lady Isobel Stanford. She had died at twenty-four, and her husband, Lord Charles Stanford I, had been thirty-five.
Daniel touched the stone also; his cold fingers brushing swiftly past Meredith’s as he did. She had to fight the urge not to take his hand and press it to her, hold him to her. Eight years old. He was the same age Charles had been, when he’d lost his mother.
-------------------
lördag, maj 24, 2008
Min melodi
Ah. Helg. Efter en härligt galen vecka på jobbet. TVÅ (2!) hela studiedagar "on site". Underbart! Kklättra upp flera meter i de mest fantastiska stålkonstruktioner för att titta på tömning och fyllning av reaktorer... Diskutera högtrycksspolning av reaktormassa med förmän och project managers som på något sätt fått för sig att jag besitter all kunskap man kan önska i ämnet (lite har man ju snappat upp, så det gick ganska bra)... Översätta engelska facktermer till svenska och svenska facktermer till engelska... Skoja med galna engelsmän, tyskar och holländare... Kul, kul! Det är underbart roligt att få delta i arbetet på det här sättet. Inte bara sitta på kontoret -- även om det också är kul. Sedan är det ett faktum att jag ääääääälskar att gå omkring i skyddsutrustning! Hjälm, stålhätteskor, overall, handskar, skyddsglasögon... Den här gången fick jag bära munskydd också. Kan man begära mer?
Just nu sitter jag här och smuttar på en slivovice, medan omröstningen i Melodifestivalen är i fuuuull gång. Och jag kan säga att jag inte är ett dugg intresserad över hur det går. Förr var jag det. Då var jag liksom med. Nuförtiden... *bleck*, som man brukar säga på amerikanska om nåt man inte tycker om. Det är inte my cup of tea längre.
Och... Just det... Skrivandet... Mmmmmm.... Tja... Det går. Bara inte så snabbt. Och tråkigt nog utan något att rapportera. Det liksom glider på, utan några större händelser. Hittar jag några fel, så ändrar jag. Jag putsar mest på dialoger eller scenövergångar, men än så länge har det inte varit alltför dramatiskt. Känns skönt. Och slutet på boken är det jag är mest nöjd med teknikmässigt, och det är där jag är nu. Jag räknar inte med alltför stora ingrepp där, vilket möjligtvis betyder att jag snart är klar med den här redigeringsomgången. Hurra!!
Nej, jag får väl följa omröstningseländet nu, då...
Just nu sitter jag här och smuttar på en slivovice, medan omröstningen i Melodifestivalen är i fuuuull gång. Och jag kan säga att jag inte är ett dugg intresserad över hur det går. Förr var jag det. Då var jag liksom med. Nuförtiden... *bleck*, som man brukar säga på amerikanska om nåt man inte tycker om. Det är inte my cup of tea längre.
Och... Just det... Skrivandet... Mmmmmm.... Tja... Det går. Bara inte så snabbt. Och tråkigt nog utan något att rapportera. Det liksom glider på, utan några större händelser. Hittar jag några fel, så ändrar jag. Jag putsar mest på dialoger eller scenövergångar, men än så länge har det inte varit alltför dramatiskt. Känns skönt. Och slutet på boken är det jag är mest nöjd med teknikmässigt, och det är där jag är nu. Jag räknar inte med alltför stora ingrepp där, vilket möjligtvis betyder att jag snart är klar med den här redigeringsomgången. Hurra!!
Nej, jag får väl följa omröstningseländet nu, då...
torsdag, maj 15, 2008
Här går det undan...
WAAAAAAAAAAH! Spring, spring... Livet springer iväg från mig... Samtidigt lever man ju mitt i det. Försommar, barn, hem som ser ut som kaos, jobb, storslagna planer... Mannen och jag har blivit tomtägare, ser ni. En vacker, vilsam bit ängsmark. Ett litet, fint paradis. Så småningom blir det kanske ett hus där. Kanske, säger jag, eftersom de närmaste grannarna, som också är markägarens dotter, inte vill höra talas om att något byggs på marken. Man blir häpen när man ser hur vuxna människor agerar ibland. Och då fattar man att verkligheten överträffar dikten. Nå, det blir nog bra. Jag skulle vilja lägga ut bilder, men har tappat bort USB-sladden... Fasen också.
I vilket fall som helst så händer det lite på skrivarfronten också. Inget dramatiskt. Men Och allra minst är hon min formar sig fint i mina händer. Ibland undrar jag vad som händer inne i hjärnan. Hur en scen som man inte sett någon lösning på efter en, två, tre redigeringar, och liksom lämnat som en någorlunda godtagbar nödlösning, plötsligt rätar ut sig och blir solklar. Så har det varit ett par gånger under den här omgången. Jag har hittat lösningar på det mesta som varit lite stolpigt, så nu flyter historien fram. Det kan vara ett resultat av att jag:
1. Blivit mer säker på min egen röst
2. Blivit mer erfaren som författare (vilket låter hemskt pretto. Men det är det inte)
3. Känner att jag äntligen fått en riktning och ett mål med boken.
Ja, det är sant: jag hade inte riktigt den riktningen från början. Jag hade stunder där jag funderade över vad jag ville ha sagt, och där jag inte kunde komma på ett svar. Så är det inte längre: storyn har blivit klar, karaktärerna starka, temat tydligt. Så hundra redigeringsomgångar har tydligen hjälpt.
Naturligtvis är allt det här vad jag känner och anser -- sedan kan andra säkert ha andra synpunkter. But... who cares about the others? Det är bara jag och min bok. Fuck the rest. Nä, jag skojar bara. Eller... Nästan.
En sak på skrivarfronten som är så där.... hårslitande frustrerande är att jag kommit in på en distanskurs på högskolan. Att skriva historiska romaner. Fattar ni, eller? Hur j-a coolt som helst. Dick Harrison är en av föreläsarna. Visst, han är lite torr, men han har en viss underfundig humor som gör hans böcker intressanta, och den research han lägger ner på sina böcker är beundransvärd. Hursomhelst ansökte jag om kursen innan jag fick jobb. Ergo: nu har jag jobb, och nu kan jag inte gå kursen. Å ena sidan älskar jag att jag har jobb, och det är ett bra jobb, men, men... Möjligtvis skulle jag kunna gå kursen och inte ha så höga krav på mig själv -- bara sno åt mig de föreläsningstillfällen jag kan och försöka så gott det går... Problemet är bara att jag alltid har så höga krav på mig själv. Jag kan inte göra något halvdant, för då mår jag dåligt. Och jag gör inget om jag inte brinner för det (det är därför huset alltid är VÄLDIGT ostädat när det är ostädat och VÄLDIGT rent när det (under vissa sällsynta tillfällen) är rent (*he, he*)). Så... Det bidde nog jobbigt med en kurs ovanpå allting annat som händer. Nå, jag får se.
I vilket fall som helst så händer det lite på skrivarfronten också. Inget dramatiskt. Men Och allra minst är hon min formar sig fint i mina händer. Ibland undrar jag vad som händer inne i hjärnan. Hur en scen som man inte sett någon lösning på efter en, två, tre redigeringar, och liksom lämnat som en någorlunda godtagbar nödlösning, plötsligt rätar ut sig och blir solklar. Så har det varit ett par gånger under den här omgången. Jag har hittat lösningar på det mesta som varit lite stolpigt, så nu flyter historien fram. Det kan vara ett resultat av att jag:
1. Blivit mer säker på min egen röst
2. Blivit mer erfaren som författare (vilket låter hemskt pretto. Men det är det inte)
3. Känner att jag äntligen fått en riktning och ett mål med boken.
Ja, det är sant: jag hade inte riktigt den riktningen från början. Jag hade stunder där jag funderade över vad jag ville ha sagt, och där jag inte kunde komma på ett svar. Så är det inte längre: storyn har blivit klar, karaktärerna starka, temat tydligt. Så hundra redigeringsomgångar har tydligen hjälpt.
Naturligtvis är allt det här vad jag känner och anser -- sedan kan andra säkert ha andra synpunkter. But... who cares about the others? Det är bara jag och min bok. Fuck the rest. Nä, jag skojar bara. Eller... Nästan.
En sak på skrivarfronten som är så där.... hårslitande frustrerande är att jag kommit in på en distanskurs på högskolan. Att skriva historiska romaner. Fattar ni, eller? Hur j-a coolt som helst. Dick Harrison är en av föreläsarna. Visst, han är lite torr, men han har en viss underfundig humor som gör hans böcker intressanta, och den research han lägger ner på sina böcker är beundransvärd. Hursomhelst ansökte jag om kursen innan jag fick jobb. Ergo: nu har jag jobb, och nu kan jag inte gå kursen. Å ena sidan älskar jag att jag har jobb, och det är ett bra jobb, men, men... Möjligtvis skulle jag kunna gå kursen och inte ha så höga krav på mig själv -- bara sno åt mig de föreläsningstillfällen jag kan och försöka så gott det går... Problemet är bara att jag alltid har så höga krav på mig själv. Jag kan inte göra något halvdant, för då mår jag dåligt. Och jag gör inget om jag inte brinner för det (det är därför huset alltid är VÄLDIGT ostädat när det är ostädat och VÄLDIGT rent när det (under vissa sällsynta tillfällen) är rent (*he, he*)). Så... Det bidde nog jobbigt med en kurs ovanpå allting annat som händer. Nå, jag får se.
söndag, maj 04, 2008
Okay, så hittade jag en till...
Årets första kajakdag idag. Jajamän. Och det kändes riktigt, riktigt bra. Armarna och ryggen är det för övrigt ingen fara alls med, om jag nu ska analysera mina styrkor och svagheter. Där är jag ganska stark. Det värsta är -- tro det eller ej -- benen. Jag spänner dem på nåt sätt, och blir snabbt trött. Men det ordnar ju upp sig efter ett par kajakturer (jag måste erkänna att jag skrev "omgångar" först, vilket jag efter en stunds eftertanke ändrade till "kajakturer". Nu sitter jag här och funderar på om det kanske bara är jag som har en sådan låg fantasi och om det var överkänsligt av mig att ändra ordet. Och så funderar jag på det intelligenta i att avslöja min tankekedja för alla som läser den här bloggen). Härligt är det i alla fall (och med tanke på föregående parentes blir följaktligen den här meningen helt fel. Fasen också). Naturen är så underbart vacker just nu (det där kan iallafall inte tolkas fel).
Annars har jag hoppat framåt i redigeringen. Nu är jag på sidan 180, vilket känns som en framgång. En annan sak är att en MYCKET intressant titel dök upp medan jag redigerade en av de scener som ligger på de här sidorna. Det var genom en karaktärs tankar som den dök upp -- sådär, bara. Och den kändes faktiskt riktigt klockren med en gång. Underligt nog. Ask, and Thou Shalt Receive... Den tar upp det centrala temat i boken, ligger på flera plan, berör flera karaktärer... Ja, den knyter till och med an till den viktiga symboliska handlingen som sker i slutet. Hör här:
Och allra minst är hon min.
Min man är tveksam. Nämnde att det var en sådan där titel man lätt glömmer, och som man aldrig hittar igen ens om man letar, eftersom man glömmer "och"-et när man googlar efter den. Jag vet inte... Kanske. Själv tycker jag att den har en viss trevlig Elisabeth George-klang. Med lite Håkan Nesser på ett hörn. Den känns rätt, på något sätt. Nå, vi får se. Den läggs till den lilla hög av favorittitlar jag har (nu blir det som bekant tre stycken) så får jag se när jag är klar med redigeringen. Det borde bli snart. Skönt!
Annars har jag hoppat framåt i redigeringen. Nu är jag på sidan 180, vilket känns som en framgång. En annan sak är att en MYCKET intressant titel dök upp medan jag redigerade en av de scener som ligger på de här sidorna. Det var genom en karaktärs tankar som den dök upp -- sådär, bara. Och den kändes faktiskt riktigt klockren med en gång. Underligt nog. Ask, and Thou Shalt Receive... Den tar upp det centrala temat i boken, ligger på flera plan, berör flera karaktärer... Ja, den knyter till och med an till den viktiga symboliska handlingen som sker i slutet. Hör här:
Och allra minst är hon min.
Min man är tveksam. Nämnde att det var en sådan där titel man lätt glömmer, och som man aldrig hittar igen ens om man letar, eftersom man glömmer "och"-et när man googlar efter den. Jag vet inte... Kanske. Själv tycker jag att den har en viss trevlig Elisabeth George-klang. Med lite Håkan Nesser på ett hörn. Den känns rätt, på något sätt. Nå, vi får se. Den läggs till den lilla hög av favorittitlar jag har (nu blir det som bekant tre stycken) så får jag se när jag är klar med redigeringen. Det borde bli snart. Skönt!
torsdag, maj 01, 2008
Utdrag ur en kapitalists dagbok
Precis nu tog jag beslutet att slänga en 370 ord lång passus ur Vad-Den-Nu-Heter. Och när jag kollade på sidmätaren insåg jag plötsligt att det hänt en hel del. Jag har inte tänkt på det så mycket förrän nu. Visst har jag sett det, men jag har inte reflekterat över det. Men nu...
Så här är det: jag är på sidan 151. Det är så långt jag har redigerat. Och boken är på 325 sidor. Fattar ni? 325! Vet ni vad den var när jag började? 367!!! På halva boken har jag alltså gjort mig av med 42 sidor text. 42 sidor. Och, det må jag faktiskt påstå, det är först nu allting känns riktigt bra. Och ska jag berätta en annan sak? Det andra, renskrivna utkastet -- det jag vill kalla det första försöket till en riktig bok -- var på 416 sidor! Jag är enormt tacksam mot den man (frilansar som lektör men är egentligen ungdomsboksförfattare) som först läste igenom det här manuskriptet och som faktiskt såg något där, något som var värt att visa en publik -- men som rådde mig att banta ner och redigera boken rejält. De orden har jag burit med mig i mitt skrivande sedan dess. Det är så oerhört viktigt, det här med att redigera och kondensera texten. Det blir så mycket bättre när tar sig tiden.
Det här har jag visserligen tjatat om förut. Men det tåls att upprepas. Det tåls verkligen att upprepas. Med den här omgången redigering tror jag att boken är helt färdig. Det känns så. Den här gången är jag ganska säker. När jag läser texten känns den balanserad och lätt att följa. Dialogerna är upprensade och tillspetsade, motiven uppklarade, alla karaktärer utkristalliserade. Mest nöjd är jag nog ändå med hur jag lyckats "överdriva" allting med utgångspunkt från den berömda konflikten. Allting är konflikt. Rejäl konflikt. Det blir mycket intressantare då. Charlie, huvudkaraktären, är svårare att förstå sig på, mer envis, intensivare och kanske en aning svårare att tycka om. Akshay är lättare att följa, en mjuk men stark motpol. Charlies antagonister är starkare, farligare och oförsonligare. Där är gott om sex, mord, misshandel, humlor och krämig korma. Det blir, tror jag, en riktigt trevlig mix. Jag är supernöjd! Tre års arbete -- and it's finally starting to pay off. Och för första gången känner jag mig ganska avslappnad. Det får gå som det går med den här boken. Allt står inte och faller med den. Jag har faktiskt -- vilket jag för bara några månader sedan inte trodde var möjligt -- ett jättemysigt, roligt, varierande jobb som jag kan luta mig tillbaka mot.
Imorgon ska jag gå på premiär av en ny superbutik i min pyttelilla, men fina stad. Det lär vara ett Ullared i miniatyr. En affär som har allt. Kul med sånt. Kul med satsningar. Särskilt i småstäder.
Sedan har maken och jag nu äntligen spanat in en tomt som vi på allvar tycker är fin och ser potential i. Snyggt läge, plant på ena sidan och sluttning på den andra, där det kanske, kanske växer tallar. Tallar på tomten är nämligen ett ganska viktigt krav från min sida. Nå, vi får se vart det leder. Än så länge är det bara spekulationer och drömmar. Men sånt är ju förstås också trevligt.
Så här är det: jag är på sidan 151. Det är så långt jag har redigerat. Och boken är på 325 sidor. Fattar ni? 325! Vet ni vad den var när jag började? 367!!! På halva boken har jag alltså gjort mig av med 42 sidor text. 42 sidor. Och, det må jag faktiskt påstå, det är först nu allting känns riktigt bra. Och ska jag berätta en annan sak? Det andra, renskrivna utkastet -- det jag vill kalla det första försöket till en riktig bok -- var på 416 sidor! Jag är enormt tacksam mot den man (frilansar som lektör men är egentligen ungdomsboksförfattare) som först läste igenom det här manuskriptet och som faktiskt såg något där, något som var värt att visa en publik -- men som rådde mig att banta ner och redigera boken rejält. De orden har jag burit med mig i mitt skrivande sedan dess. Det är så oerhört viktigt, det här med att redigera och kondensera texten. Det blir så mycket bättre när tar sig tiden.
Det här har jag visserligen tjatat om förut. Men det tåls att upprepas. Det tåls verkligen att upprepas. Med den här omgången redigering tror jag att boken är helt färdig. Det känns så. Den här gången är jag ganska säker. När jag läser texten känns den balanserad och lätt att följa. Dialogerna är upprensade och tillspetsade, motiven uppklarade, alla karaktärer utkristalliserade. Mest nöjd är jag nog ändå med hur jag lyckats "överdriva" allting med utgångspunkt från den berömda konflikten. Allting är konflikt. Rejäl konflikt. Det blir mycket intressantare då. Charlie, huvudkaraktären, är svårare att förstå sig på, mer envis, intensivare och kanske en aning svårare att tycka om. Akshay är lättare att följa, en mjuk men stark motpol. Charlies antagonister är starkare, farligare och oförsonligare. Där är gott om sex, mord, misshandel, humlor och krämig korma. Det blir, tror jag, en riktigt trevlig mix. Jag är supernöjd! Tre års arbete -- and it's finally starting to pay off. Och för första gången känner jag mig ganska avslappnad. Det får gå som det går med den här boken. Allt står inte och faller med den. Jag har faktiskt -- vilket jag för bara några månader sedan inte trodde var möjligt -- ett jättemysigt, roligt, varierande jobb som jag kan luta mig tillbaka mot.
Imorgon ska jag gå på premiär av en ny superbutik i min pyttelilla, men fina stad. Det lär vara ett Ullared i miniatyr. En affär som har allt. Kul med sånt. Kul med satsningar. Särskilt i småstäder.
Sedan har maken och jag nu äntligen spanat in en tomt som vi på allvar tycker är fin och ser potential i. Snyggt läge, plant på ena sidan och sluttning på den andra, där det kanske, kanske växer tallar. Tallar på tomten är nämligen ett ganska viktigt krav från min sida. Nå, vi får se vart det leder. Än så länge är det bara spekulationer och drömmar. Men sånt är ju förstås också trevligt.
söndag, april 27, 2008
Liten update
Söndag. Regndag. Vilket innebär att det blivit en del gjort idag. Fortsatt redigerande på Vad-det-nu-är-den-heter, alltså... Det går riktigt bra, måste jag säga. Allting framträder skarpt och fint, och det är inte särskilt svårt att få fram det så som jag vill ha det heller. Jag vet inte om det är för att jag har fått lite mer erfarenhet när det gäller det här med redigerande (känns ju troligt) eller om det beror på att storyn fått tid på sig att mogna under månaderna, så att det bara är att lägga dit allting där det ska vara -- eller en kombination av båda. Det går iallafall smidigt. Samtidigt börjar jag nu längta efter att redigera Legacy igen. I fredags såg jag nämligen en film som ett led i min säkerhetsutbildning på jobbet. Filmen, en en-timmes lång föreläsning av en man som varit med om (och på grund av eget säkerhetsslarv skapat) en olycka på ett oljeraffinaderi gav mig en hel del inspiration. Det är hemskt att behöva säga det, eftersom det samtidigt var en av de mest fruktansvärda, skakande och gripande föreläsningar jag någonsin sett, men så är det. Den ilska som den drabbade mannen bar på, det självförakt han visade inför sina egna misstag, den frustration han kände över vad han åsamkat sina nära och kära, samt redogörelsen om hur det är att bli allvarligt brännskadad var jätteintressant att bevittna, om man nu ska tala i författartermer (på mänskligt plan var det förstås mindre trevligt). En del av det han berättade, kan jag ha stor nytta av när jag redigerar Legacy -- särskilt inför scenerna med min antagonist Charles, där jag ser en hel del paralleller.
Samtidigt är jag sugen på att se hur själva storyn har mognat, efter att jag lämnat den ifred under så många veckor. Säkert en hel del. Jag kommer förmodligen att se löjligt mycket som är fel, vilket jag måste säga att jag verkligen ser fram emot. För varje redigeringsomgång, och särskilt för varje växling mellan den engelska och svenska storyn, har jag hittat mer och mer av min egen författarröst. Jag skriver mer och mer som jag tycker att jag vill ha det, inte så som jag tror att andra vill ha det. Jag är mer avslappnad, har mer roligt med texten. Och då fungerar också texten bättre, har jag märkt.
Nä, nu ska jag gå och lägga mig, för jag är supertrött. En sak bara, innan jag går, just med tanke på filmen jag såg i fredags: sätt alltid säkerheten framför allt. Det gäller inte bara er som jobbar på oljeraffinaderi. Det gäller alla. Tänk säkert. Alltid säkert. För olyckor kan faktiskt hända, och då kommer ni att tacka er lyckliga stjärna för att ni bar de där skyddsglasögonen, eller det där bilbältet, eller de där knäskydden, eller vad det nu är. Och, för guds skull: ta hand om er själva, och varandra. Lova mig det.
Samtidigt är jag sugen på att se hur själva storyn har mognat, efter att jag lämnat den ifred under så många veckor. Säkert en hel del. Jag kommer förmodligen att se löjligt mycket som är fel, vilket jag måste säga att jag verkligen ser fram emot. För varje redigeringsomgång, och särskilt för varje växling mellan den engelska och svenska storyn, har jag hittat mer och mer av min egen författarröst. Jag skriver mer och mer som jag tycker att jag vill ha det, inte så som jag tror att andra vill ha det. Jag är mer avslappnad, har mer roligt med texten. Och då fungerar också texten bättre, har jag märkt.
Nä, nu ska jag gå och lägga mig, för jag är supertrött. En sak bara, innan jag går, just med tanke på filmen jag såg i fredags: sätt alltid säkerheten framför allt. Det gäller inte bara er som jobbar på oljeraffinaderi. Det gäller alla. Tänk säkert. Alltid säkert. För olyckor kan faktiskt hända, och då kommer ni att tacka er lyckliga stjärna för att ni bar de där skyddsglasögonen, eller det där bilbältet, eller de där knäskydden, eller vad det nu är. Och, för guds skull: ta hand om er själva, och varandra. Lova mig det.
söndag, april 20, 2008
Genomgång!
Oj, vad roligt att få så många röster på enkäten! Vad duktiga ni har varit! Tack så jättemycket, allihop -- också för alla kommentarer och tips och förslag.
Resultatet är som följer:
3 röster (18%) på Det rätta skälet
3 röster (18%) på Fånga Humlor
4 röster (25%) på Mord, män och mjuka humlor
6 röster (37%) på Den ryska barnflickan
Intressant. Vi har två favoriter: en som är lite mer humoristisk, och en som är mer traditionell. Känns helt rätt. Det rätta skälet och Fånga humlor, som alltså fått minst röster, ryker. De andra två tänker jag spela på. Jag har funderat mycket på det Ponnymamman sa i sin kommentar till förra inlägget, om att hitta en titel som slår an temat i boken. Det är verkligen så man ska tänka, och jag har väl varit inne på den tankebanan med Mord, män och mjuka humlor... Det är också den mer intressanta titeln, och den som slår an tonen i boken. Men än har jag inte bestämt mig. Jag kanske kommer att spela lite på orden i båda titlarna, möjligtvis ändra om dem. Med tanke på teman, är jag också lite sugen på att använda ordet "främling" eller "främmande" någonstans i titeln, men det är än så länge bara en tanke. Jag är just nu nöjd med att veta att jag har två titlar att jobba med. Känns riktigt bra. Och det känns riktigt bra och exklusivt att ha fått sån storartad hjälp. Tack igen, allihop!
Resultatet är som följer:
3 röster (18%) på Det rätta skälet
3 röster (18%) på Fånga Humlor
4 röster (25%) på Mord, män och mjuka humlor
6 röster (37%) på Den ryska barnflickan
Intressant. Vi har två favoriter: en som är lite mer humoristisk, och en som är mer traditionell. Känns helt rätt. Det rätta skälet och Fånga humlor, som alltså fått minst röster, ryker. De andra två tänker jag spela på. Jag har funderat mycket på det Ponnymamman sa i sin kommentar till förra inlägget, om att hitta en titel som slår an temat i boken. Det är verkligen så man ska tänka, och jag har väl varit inne på den tankebanan med Mord, män och mjuka humlor... Det är också den mer intressanta titeln, och den som slår an tonen i boken. Men än har jag inte bestämt mig. Jag kanske kommer att spela lite på orden i båda titlarna, möjligtvis ändra om dem. Med tanke på teman, är jag också lite sugen på att använda ordet "främling" eller "främmande" någonstans i titeln, men det är än så länge bara en tanke. Jag är just nu nöjd med att veta att jag har två titlar att jobba med. Känns riktigt bra. Och det känns riktigt bra och exklusivt att ha fått sån storartad hjälp. Tack igen, allihop!
lördag, april 12, 2008
Da flu & da book
*host, host*
Ja, nu har man överlevt en släng av flunsan. Eller man är åtminstone på bättringsvägen. Hostan är fortfarande riktigt dålig, och riktigt jobbig, men... ingen feber. Man får vara tacksam för det. Nu är det mannen som är sjuk, medan barnen håller på att tillfriskna från sin släng av sleven. Fast de hade maginfluensa istället. Vi har varit sjuka en vecka, och huset är en katastrof. Det ligger ett berg med tvätt i tvättstugan, på golven virvlar dammråttorna, det ligger saker överallt... Men det blir ju så. Jag ska ta tag i det. Senare idag.
Jag har varit så trött varje kväll (jag har jobbat i två dagar också), att jag inte orkat skriva så mycket heller. Lite grann har det blivit, och det går framåt. Igår drog jag fram det allra, allra första utkastet till boken, som på den tiden hette "Ringar på vatten" (tills min man påpekade att det var titeln till en populär erotisk novell. Hur han nu kunde veta det *höh, höh, snörvel*) och läste igenom valda delar. Riktigt pinsamt, faktiskt. Rysansvärt pinsamt. Hade jag varit redaktör, hade jag sågat mig själv längsmed fotknölarna. Men vad jag ändå har att säga om det, så är det ändå ett utkast: ett helt utkast. Och från det utkastet till dagens, har det utvecklats en hel del. Det är kul att se. It's so worth it, liksom.
Just nu måste jag verkligen säga att jag hittat Charlies röst. Jag har varit lite feg tidigare, och inte riktigt vågat satsa. Nu gör jag det i fulla mått. Jag har riktigt kul. Det är det här skrivandet går ut på: att njuta av texten och bara ha kul.
Ja, nu har man överlevt en släng av flunsan. Eller man är åtminstone på bättringsvägen. Hostan är fortfarande riktigt dålig, och riktigt jobbig, men... ingen feber. Man får vara tacksam för det. Nu är det mannen som är sjuk, medan barnen håller på att tillfriskna från sin släng av sleven. Fast de hade maginfluensa istället. Vi har varit sjuka en vecka, och huset är en katastrof. Det ligger ett berg med tvätt i tvättstugan, på golven virvlar dammråttorna, det ligger saker överallt... Men det blir ju så. Jag ska ta tag i det. Senare idag.
Jag har varit så trött varje kväll (jag har jobbat i två dagar också), att jag inte orkat skriva så mycket heller. Lite grann har det blivit, och det går framåt. Igår drog jag fram det allra, allra första utkastet till boken, som på den tiden hette "Ringar på vatten" (tills min man påpekade att det var titeln till en populär erotisk novell. Hur han nu kunde veta det *höh, höh, snörvel*) och läste igenom valda delar. Riktigt pinsamt, faktiskt. Rysansvärt pinsamt. Hade jag varit redaktör, hade jag sågat mig själv längsmed fotknölarna. Men vad jag ändå har att säga om det, så är det ändå ett utkast: ett helt utkast. Och från det utkastet till dagens, har det utvecklats en hel del. Det är kul att se. It's so worth it, liksom.
Just nu måste jag verkligen säga att jag hittat Charlies röst. Jag har varit lite feg tidigare, och inte riktigt vågat satsa. Nu gör jag det i fulla mått. Jag har riktigt kul. Det är det här skrivandet går ut på: att njuta av texten och bara ha kul.
onsdag, april 02, 2008
Hum, hum, humlor...
Inget genombrott på titelfronten ännu. Inget genombrott någonstans alls (förutom möjligen på mitt nya jobb, där förberedelserna inför månadsrapporten redan är klara). Jag är lite för trött för att redigera just nu, känner jag. Jag har dragit ut hela boken på papper, och gått hårt åt med rödpennan. Problemet är att jag kanske använder rödpennan lite väl flitigt, och det tror jag beror på att jag är lite väl svag när jag är trött: allting ser liksom halvkasst ut. Nå, jag hade tänkt hinna med en kvart innan jag lägger mig idag, iallafall. Titeljagandet har väl gått sådär... Sama kickade ju igång mig på den något underliga titeln "Mord, män och mjuka humlor". Det var ju bara något jag slängde ur mig för att ha ett exempel, men hey, det är inte helt fel, alltså. Titeln ligger faktiskt ganska gott i munnen. Visserligen, som Sama också kommenterade på förra inlägget, kanske normalt folk inte associerar just humlor till något som är mjukt. Tro mig -- man får faktiskt en förklaring i boken, men för de som ser titeln... Det kanske blir lite väl underligt? Annars har jag börjat gilla titeln mer och mer. Det kan ju vara så att takten (ja, sjung orden ett par gånger, så känner ni den. Mord, män och mjuka humlor. Mord, män och mjuka humlor. Mord, män...) lockar folk. Det är ju tre-tal med på ett hörn också -- det är något som folk instinktivt uppfattar som trevligt.
Ja, det är något att fundera på... Kanske jag kan ändra ordet "mjuka" till något annat. "Humlor" tycker jag ska vara kvar -- det är en bra metafor och ser lagom tokigt ut. Ett tag var jag faktiskt inne på "Fånga humlor", men man får ju onekligen underliga associationer till en sådan titel. Boken är ju inte direkt en vetenskaplig studie på randiga insekter.
Nåja... Nu måste jag putsa på slagsmålsscenen i kapitel 8 (en annan grej jag roat mig med inför den här redigeringsrundan är att lägga till underfundiga kapiteltitlar, vilket faktiskt har gett boken ett rejält lyft, rent stilmässigt). Sedan läggdags. Förhoppningsvis sover lilltjejen bättre inatt, så att jag och maken slipper springa nattliga vändor till hennes rum. Fingers crossed...
Ja, det är något att fundera på... Kanske jag kan ändra ordet "mjuka" till något annat. "Humlor" tycker jag ska vara kvar -- det är en bra metafor och ser lagom tokigt ut. Ett tag var jag faktiskt inne på "Fånga humlor", men man får ju onekligen underliga associationer till en sådan titel. Boken är ju inte direkt en vetenskaplig studie på randiga insekter.
Nåja... Nu måste jag putsa på slagsmålsscenen i kapitel 8 (en annan grej jag roat mig med inför den här redigeringsrundan är att lägga till underfundiga kapiteltitlar, vilket faktiskt har gett boken ett rejält lyft, rent stilmässigt). Sedan läggdags. Förhoppningsvis sover lilltjejen bättre inatt, så att jag och maken slipper springa nattliga vändor till hennes rum. Fingers crossed...
söndag, mars 30, 2008
Titlar -- ett sånt påhitt
Finns det en kurs i att få till bra titlar? Kommer det naturligt för alla? Det är så viktigt -- en slarvig titel jagar i alla fall bort mig. Det finns uppenbarligen (har jag märkt medan jag undersökt saken) ett antal sätt att sätta sina titlar. Helst ska de fånga tonen i boken -- det är det ultimata.
Efter att ha analyserat deckargenrens alla titelkombinationer, kommer här några recept:
Tvåordskombinationen. Här kan vi leka i all evighet. Iskallt mord. Iskallt begär. Farligt byte. Hett byte. Vanligtvis består titeln av klichéartade ord som, i mitt tycke, lovar ett inte alltför djupt innehåll. I Janet Evanovich's fall används dessa titlar (de svenska) för att sätta tonen för en hel serie, och ordet "byte" är med för varje bok -- vilket skulle indikera vilket yrke hon har (hon är en sorts prisjägare). Man väntar sig lagom lättsam underhållning, inte alltför mycket hjärngympa och kanske lite sex -- och det är vad man får. Men de som satte titlarna för den svenska marknaden bet sig antagligen lite i svansen: Janet Evanovich slutar ju aldrig producera böckerna om deckaren Stephanie Plum, vilket gör att man nu börjat pröva mer eller mindre desperata kombinationer med ordet "byte". Eller vad säger ni om: Explosivt byte. Fångat byte. Skuggat byte. De engelska versionerna ger ett bättre intryck. Första boken heter One for the money, tvåan Two for the Dough, trean Three to get Deadly osv. Ni ser mönstret, förstås? I mitt tycke är det här ett roligare sätt att presentera sin serie än två-ordskombinationen. Nåja... Vidare:
Vi har också Det Kärnfulla sättet. Stenhuggaren, Predikanten, Isprinsessan, Tyskungen... Alla Läckbergs. Paradiset, Sprängaren av Marklund. Det är kort och drivande, fångar ens uppmärksamhet, ger en fingervisning om vad boken handlar om, ganska fantasirikt. Påminner om Minette Walters: Blomsterkronan, Skulptrisen, Bränningen, Eldstungan. Ett enda ord i bestämd form. Man kan förstås också använda ett kort ord i obestämd form: Paranoia (Joseph Finder) eller Arabesk (Barbara Nadel).
Sedan har vi Det traditionella sättet, där titlarna gärna beskriver kärnfenomenet i boken: Pappas lilla flicka, För hennes eget bästa, I fiendens närvaro (alla av Elisabeth George). Allt som återstår, Offer utan namn, Sista utvägen (Patricia Cornwall), eller svenska Spåren på bryggan (Lars Rambe) och Flickan som lekte med elden (Stieg Larsson) De här titlarna känns, som sagt var, ganska traditionella. Vi hittar dem hos Agatha Christie, PD James, Sir Arthur Conan Doyle. Det är eleganta och välgenomtänkta titlar. Samtidigt är de lite provocerande, tankeväckande. Man får också lätt bilder och uppfattningar av innehållet, vilket väcker ens nyfikenhet.
Ett annat sätt är Det humoristiska. Här sätter vi Håkan Nesser med sin Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Inget i titeln antyder att det här är en deckare, och titeln är alldeles för lång för att vara i närheten av kärnfull. Ändå väcker den intresse, och tar upp något som återspeglas i boken. Titeln ger också en fingervisning om den varma humor som finns i boken. Kärlek, vänskap och choklad av Alexander McCall Smith kan vara en sådan titel också. Känns inte alls som en deckare, men humorn och värmen är där.
Sist, och kanske minst, eftersom jag just nu inte hittat något bra exempel på det, även om jag sett att används, är Motsats-sättet. Man blandar något positivt med något mörkt och fasansfullt för att skapa en chockeffekt. Eller, för den delen, tar ett mjukt ord och använder det tillsammans med ett mörkt, lite hotfullt omslag. Ta Honungsfällan av Unni Lindell, till exempel.
Allt det här kan kombineras i all oändlighet. Det är inte lätt... Intressant är det däremot. Det är vad jag har att spela med, när jag ska leta titel för min bok. Titeln just nu, Det rätta skälet, var en nödlösning redan när jag hittade på den, och är inte bättre nu. Det är en tungrodd titel som inte ligger alls bra i munnen. För många t-möten, osnyggt komponerad. Den måste sålunda bort. Så.... vad är det jag vill förmedla med min bok? Ska jag analysera den, så är den mer underhållande och lättsam än djup och psykologisk. Ingen Janet Evanovich, men mer henne än Åsa Larsson. Min bok är inte skriven på ett "svenskt sätt": tonen och språkrytmen är engelsk, fast den är på svenska. Jag skulle således vilja hitta en väg mellan det traditionella och det humoristiska sättet.
Men det skadar aldrig att gå igenom alla varianter, för att hitta den bästa, så det tycker jag att vi gör nu:
Tvåordskombinationen är så löjlig att jag inte ens vill prova mig fram där. Det finns oändliga kombinationer av ord, och alla är väl inte riktigt så klichéartade, men... Usch... Vad kan man tänka sig för min del? Utan förskoning? Farlig sommar? Desperat handling? Förlagt mord? Hahahahahaaa! Ja, herregud... Finns det inte redan hundra böcker med de titlarna? Nej, det är inget för mig.
Det kärnfulla sättet kan man få fram en del bra titlar med. Frågan är vad man ska hitta på för min bok... Barnflickan? Sommarmord? Dagboken?
Man kan förstås bygga vidare på de här titlarna och med hjälp av det traditionella sättet få fram en del bra titlar: Sanningen om Jelena. Den ryska barnflickan. Här kan man faktiskt ha jätteroligt... Man kan i princip hitta på vad som helst. Den sena resenären (som är ord ur en dikt som figurerar i boken)... Den ensamma flickan... Den ryska duvan... Flickan på fotot...
Det humoristiska... Vad kan man tänka sig där? Mord, män och mjuka humlor? Äsch, jag har ingen aning... Den titeln funkar kanske för Motsats-sättet också.
Fasen, vad svårt. Några förslag? Utan att ni har en aning om vad boken handlar om? Nej, det kanske är svårt. Nå, lite kort kan jag väl säga att boken handlar om en ung, lite näsvis dam, Charlie, som påtar sig att vakta ett hus på kusten över sommaren. Huset har tillhört en gammal detektiv, och när hon snokar omkring i hans gamla gömmor hittar hon ett gammalt foto taget på bårhuset. Flickan på fotot visar sig snart vara en ryska som jobbade som barnflicka hos stadens store man, och vars kropp en dag flöt upp på en strand utanför staden. Charlie blir självklart nyfiken och bestämmer sig för att ta reda på mer. Via olika, mer eller mindre lagliga sätt, rullar hon upp Jelenas gruvliga hemligheter, vilket får folk i den lilla byn att vakna upp och protestera. Och i bakgrunden lurar mördaren, som känner sig alltmer hotad och desperat för varje ny sanning som kommer upp till ytan...
Nåt sånt.
Hursomhelst så har jag en bok. Men ingen titel. Vad f-n ska den heta??
Efter att ha analyserat deckargenrens alla titelkombinationer, kommer här några recept:
Tvåordskombinationen. Här kan vi leka i all evighet. Iskallt mord. Iskallt begär. Farligt byte. Hett byte. Vanligtvis består titeln av klichéartade ord som, i mitt tycke, lovar ett inte alltför djupt innehåll. I Janet Evanovich's fall används dessa titlar (de svenska) för att sätta tonen för en hel serie, och ordet "byte" är med för varje bok -- vilket skulle indikera vilket yrke hon har (hon är en sorts prisjägare). Man väntar sig lagom lättsam underhållning, inte alltför mycket hjärngympa och kanske lite sex -- och det är vad man får. Men de som satte titlarna för den svenska marknaden bet sig antagligen lite i svansen: Janet Evanovich slutar ju aldrig producera böckerna om deckaren Stephanie Plum, vilket gör att man nu börjat pröva mer eller mindre desperata kombinationer med ordet "byte". Eller vad säger ni om: Explosivt byte. Fångat byte. Skuggat byte. De engelska versionerna ger ett bättre intryck. Första boken heter One for the money, tvåan Two for the Dough, trean Three to get Deadly osv. Ni ser mönstret, förstås? I mitt tycke är det här ett roligare sätt att presentera sin serie än två-ordskombinationen. Nåja... Vidare:
Vi har också Det Kärnfulla sättet. Stenhuggaren, Predikanten, Isprinsessan, Tyskungen... Alla Läckbergs. Paradiset, Sprängaren av Marklund. Det är kort och drivande, fångar ens uppmärksamhet, ger en fingervisning om vad boken handlar om, ganska fantasirikt. Påminner om Minette Walters: Blomsterkronan, Skulptrisen, Bränningen, Eldstungan. Ett enda ord i bestämd form. Man kan förstås också använda ett kort ord i obestämd form: Paranoia (Joseph Finder) eller Arabesk (Barbara Nadel).
Sedan har vi Det traditionella sättet, där titlarna gärna beskriver kärnfenomenet i boken: Pappas lilla flicka, För hennes eget bästa, I fiendens närvaro (alla av Elisabeth George). Allt som återstår, Offer utan namn, Sista utvägen (Patricia Cornwall), eller svenska Spåren på bryggan (Lars Rambe) och Flickan som lekte med elden (Stieg Larsson) De här titlarna känns, som sagt var, ganska traditionella. Vi hittar dem hos Agatha Christie, PD James, Sir Arthur Conan Doyle. Det är eleganta och välgenomtänkta titlar. Samtidigt är de lite provocerande, tankeväckande. Man får också lätt bilder och uppfattningar av innehållet, vilket väcker ens nyfikenhet.
Ett annat sätt är Det humoristiska. Här sätter vi Håkan Nesser med sin Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Inget i titeln antyder att det här är en deckare, och titeln är alldeles för lång för att vara i närheten av kärnfull. Ändå väcker den intresse, och tar upp något som återspeglas i boken. Titeln ger också en fingervisning om den varma humor som finns i boken. Kärlek, vänskap och choklad av Alexander McCall Smith kan vara en sådan titel också. Känns inte alls som en deckare, men humorn och värmen är där.
Sist, och kanske minst, eftersom jag just nu inte hittat något bra exempel på det, även om jag sett att används, är Motsats-sättet. Man blandar något positivt med något mörkt och fasansfullt för att skapa en chockeffekt. Eller, för den delen, tar ett mjukt ord och använder det tillsammans med ett mörkt, lite hotfullt omslag. Ta Honungsfällan av Unni Lindell, till exempel.
Allt det här kan kombineras i all oändlighet. Det är inte lätt... Intressant är det däremot. Det är vad jag har att spela med, när jag ska leta titel för min bok. Titeln just nu, Det rätta skälet, var en nödlösning redan när jag hittade på den, och är inte bättre nu. Det är en tungrodd titel som inte ligger alls bra i munnen. För många t-möten, osnyggt komponerad. Den måste sålunda bort. Så.... vad är det jag vill förmedla med min bok? Ska jag analysera den, så är den mer underhållande och lättsam än djup och psykologisk. Ingen Janet Evanovich, men mer henne än Åsa Larsson. Min bok är inte skriven på ett "svenskt sätt": tonen och språkrytmen är engelsk, fast den är på svenska. Jag skulle således vilja hitta en väg mellan det traditionella och det humoristiska sättet.
Men det skadar aldrig att gå igenom alla varianter, för att hitta den bästa, så det tycker jag att vi gör nu:
Tvåordskombinationen är så löjlig att jag inte ens vill prova mig fram där. Det finns oändliga kombinationer av ord, och alla är väl inte riktigt så klichéartade, men... Usch... Vad kan man tänka sig för min del? Utan förskoning? Farlig sommar? Desperat handling? Förlagt mord? Hahahahahaaa! Ja, herregud... Finns det inte redan hundra böcker med de titlarna? Nej, det är inget för mig.
Det kärnfulla sättet kan man få fram en del bra titlar med. Frågan är vad man ska hitta på för min bok... Barnflickan? Sommarmord? Dagboken?
Man kan förstås bygga vidare på de här titlarna och med hjälp av det traditionella sättet få fram en del bra titlar: Sanningen om Jelena. Den ryska barnflickan. Här kan man faktiskt ha jätteroligt... Man kan i princip hitta på vad som helst. Den sena resenären (som är ord ur en dikt som figurerar i boken)... Den ensamma flickan... Den ryska duvan... Flickan på fotot...
Det humoristiska... Vad kan man tänka sig där? Mord, män och mjuka humlor? Äsch, jag har ingen aning... Den titeln funkar kanske för Motsats-sättet också.
Fasen, vad svårt. Några förslag? Utan att ni har en aning om vad boken handlar om? Nej, det kanske är svårt. Nå, lite kort kan jag väl säga att boken handlar om en ung, lite näsvis dam, Charlie, som påtar sig att vakta ett hus på kusten över sommaren. Huset har tillhört en gammal detektiv, och när hon snokar omkring i hans gamla gömmor hittar hon ett gammalt foto taget på bårhuset. Flickan på fotot visar sig snart vara en ryska som jobbade som barnflicka hos stadens store man, och vars kropp en dag flöt upp på en strand utanför staden. Charlie blir självklart nyfiken och bestämmer sig för att ta reda på mer. Via olika, mer eller mindre lagliga sätt, rullar hon upp Jelenas gruvliga hemligheter, vilket får folk i den lilla byn att vakna upp och protestera. Och i bakgrunden lurar mördaren, som känner sig alltmer hotad och desperat för varje ny sanning som kommer upp till ytan...
Nåt sånt.
Hursomhelst så har jag en bok. Men ingen titel. Vad f-n ska den heta??
tisdag, mars 25, 2008
Se upp i backen!!
Har jag verkligen inte skrivit något inlägg sen jag städade datorn? Nej, tydligen inte. Det är väl inte så konstigt, i och för sig, för nu är jag faktiskt på sluttampen med Det rätta skälet (som inte ska heta så, utan istället ska döpas om till....[...]... Eller kanske.... [...]... Eller kanske hellre... [...]... Fasen också. Titlar som är så viktiga -- och så är de svårare att få till än själva boken!!) och är ganska fokuserad på den saken. Jag är nöjd på hur jag lyckats få ihop allting den här gången. De väldigt få luckor eller nödlösningar som fanns, är nu garanterat borta. Dialogerna är tajtare, karaktärerna utmejslade... Jag vet inte säkert hur många sidor jag bantat bort, men det är nog strax över tjugo -- och betänk då att det här är från en roman jag faktiskt ansåg mig vara färdig med för ett år sedan. Usch, så mycket man lär sig på ett år. Tillräckligt mycket för att inse att boken förmodligen inte är färdig nu heller -- men den är i alla fall så färdig den kan bli. Så här nöjd som jag är nu, har jag aldrig varit med den. Allting, och nu menar jag faktiskt allting, ligger fint på plats, precis så som jag vill ha det. De fel som nu finns, är ytterst små och kosmetiska. Annars känns allting komplett. Och just det där, mina vänner, är tillfredsställelse i sin yppersta form (i alla fall när man talar i typ... författartermer *host, ahem*).
Det är lite mackel att få ihop dagarna så att de innehåller något för alla, det måste jag erkänna.
Idag är jag däremot ganska nöjd: jag har hunnit förvärvsarbeta, mysa med ungarna, städa källaren, byta sängkläder, tvätta kläder, träna, duscha, ge ungarna kvällsmat, käka middag själv, ha en timmes tv-stund, och nu sitter jag här och bloggar, vilket jag snart måste sluta med om jag ska hinna skriva lite på romanen innan jag går och lägger mig... Fast innan dess måste jag nog hänga upp tvätten också... Just det, ja... Nå, hur som helst, så går det kaempegrejt, som ni hör. Det är trevligt att vara högeffektiv. Det går ju faktiskt att få ihop allting på ett ganska tillfredsställande sätt.
Nej, nu kan jag inte sitta här. Det är dags att skriva lite skönlitterärt!
Det är lite mackel att få ihop dagarna så att de innehåller något för alla, det måste jag erkänna.
Idag är jag däremot ganska nöjd: jag har hunnit förvärvsarbeta, mysa med ungarna, städa källaren, byta sängkläder, tvätta kläder, träna, duscha, ge ungarna kvällsmat, käka middag själv, ha en timmes tv-stund, och nu sitter jag här och bloggar, vilket jag snart måste sluta med om jag ska hinna skriva lite på romanen innan jag går och lägger mig... Fast innan dess måste jag nog hänga upp tvätten också... Just det, ja... Nå, hur som helst, så går det kaempegrejt, som ni hör. Det är trevligt att vara högeffektiv. Det går ju faktiskt att få ihop allting på ett ganska tillfredsställande sätt.
Nej, nu kan jag inte sitta här. Det är dags att skriva lite skönlitterärt!
lördag, mars 15, 2008
Igång med skrivandet
Idag flög djävulen i mig: jag letade upp en lämplig agent via Writersmarket.com och skickade en query på Legacy. Bara på skoj. Numera använder jag en ny query som är fasaväckande kort (med tanke på att boken är fasaväckande lång). Den är dock en sorts blandning mellan den lugna, men långa queryn och den mer slagkraftiga, vilket gör att jag känner mig ganska nöjd med den. Annars har jag inte rört storyn alls på ett tag, och jag vet att det finns en hel del redigering kvar att göra innan den kommer att kännas klar. Men vi får se. Det är inte fel att få ut en fot igen, efter det långa uppehållet. Så att jag inte förlorar fokus. Livet har visserligen förändrats och jag gillar den nya riktningen -- men mitt urprungliga mål kvarstår. Självklart. Det skulle ju vara f-n om jag kämpat livet ur mig för att skriva två enorma böcker, och ger upp innan jag ens börjat på allvar med att få ut åtminstone en av dem.
Det rätta skälet hade jag ju mina tvivel om, eftersom någonting i storyn inte kändes riktigt rätt. Nu vet jag vad som var fel -- tonfallet. Eller berättarrösten, snarare. Jag har haft problem med huvudpersonen Charlie. Precis som Legacys huvudperson Meredith, har Charlie tagit enormt lång tid på sig att komma fram. Med den senaste redigeringen (den jag gjorde innan den jag gör nu) kom jag väl ganska nära, men hon är fortfarande alldeles för allvarlig och reflekterande på sina ställen, vilket inte är hennes stil. Visst är det så att Charlie (precis som de flesta av mina karaktärer) måste reflektera över det hon varit med om och lära sig av det, men jag tror att jag får göra det på ett mer lättare sätt än vad som nu är fallet. Som jämvikt till hennes något lättsinniga attityd finns ju hennes "sidekick" Akshay, som jag faktiskt kan bli hur djup som helst med, men jag märker att även hans scener behöver lite polering för att få fram den riktiga rösten.
Charlie är förresten skriven ur första persons POV, medan Akshay är skriven ur tredje persons POV, vilket jag tycker lättar upp storyn en hel del. Det bli ju lätt så, tycker åtminstone jag, att en bok skriven ur första person blir en aning statisk. Det är ett jättebra POV för nybörjarförfattaren (man lär sig att hantera POV på det viset) men nackdelen är att man sitter liksom fast inne i någons huvud, vilket både för författare och läsare faktiskt kan kännas lite väl begränsat. Charlie är också väldigt bra på att förneka saker för sig själv -- och gärna då också för läsaren -- så Akshay hjälper till att berätta där hon inte vill eller kan. Utan honom, kan tilläggas, blir det liksom inget riktigt slut heller, så han är viktig. Jag är nöjd med det här sättet att skriva -- eller rättare sagt, jag älskar det.
Just nu redigerar jag en scen där Akshay ska rengöra och lägga om ett huggsår. Jag hade tänkt få det där att bli ganska sensuellt, samtidigt som Akshay ska göra en analys av händelseförloppet som föregått såret. Samtidigt ska han vara lite arg och orolig. Inte helt enkelt, så där kommer jag väl att fastna ett tag, kan jag tänka. För jag vill ha det perfekt: jag unnar mig perfektion.
Men nu har jag fått mitt kaffe och laddat min MP3, så nu ska jag faktiskt dammsuga. Oh joy.
Det rätta skälet hade jag ju mina tvivel om, eftersom någonting i storyn inte kändes riktigt rätt. Nu vet jag vad som var fel -- tonfallet. Eller berättarrösten, snarare. Jag har haft problem med huvudpersonen Charlie. Precis som Legacys huvudperson Meredith, har Charlie tagit enormt lång tid på sig att komma fram. Med den senaste redigeringen (den jag gjorde innan den jag gör nu) kom jag väl ganska nära, men hon är fortfarande alldeles för allvarlig och reflekterande på sina ställen, vilket inte är hennes stil. Visst är det så att Charlie (precis som de flesta av mina karaktärer) måste reflektera över det hon varit med om och lära sig av det, men jag tror att jag får göra det på ett mer lättare sätt än vad som nu är fallet. Som jämvikt till hennes något lättsinniga attityd finns ju hennes "sidekick" Akshay, som jag faktiskt kan bli hur djup som helst med, men jag märker att även hans scener behöver lite polering för att få fram den riktiga rösten.
Charlie är förresten skriven ur första persons POV, medan Akshay är skriven ur tredje persons POV, vilket jag tycker lättar upp storyn en hel del. Det bli ju lätt så, tycker åtminstone jag, att en bok skriven ur första person blir en aning statisk. Det är ett jättebra POV för nybörjarförfattaren (man lär sig att hantera POV på det viset) men nackdelen är att man sitter liksom fast inne i någons huvud, vilket både för författare och läsare faktiskt kan kännas lite väl begränsat. Charlie är också väldigt bra på att förneka saker för sig själv -- och gärna då också för läsaren -- så Akshay hjälper till att berätta där hon inte vill eller kan. Utan honom, kan tilläggas, blir det liksom inget riktigt slut heller, så han är viktig. Jag är nöjd med det här sättet att skriva -- eller rättare sagt, jag älskar det.
Just nu redigerar jag en scen där Akshay ska rengöra och lägga om ett huggsår. Jag hade tänkt få det där att bli ganska sensuellt, samtidigt som Akshay ska göra en analys av händelseförloppet som föregått såret. Samtidigt ska han vara lite arg och orolig. Inte helt enkelt, så där kommer jag väl att fastna ett tag, kan jag tänka. För jag vill ha det perfekt: jag unnar mig perfektion.
Men nu har jag fått mitt kaffe och laddat min MP3, så nu ska jag faktiskt dammsuga. Oh joy.
lördag, mars 08, 2008
Tankar
Jag har vilat lite från bloggen, därför att jag velat se var saker och ting varit på väg. Nu vet jag, så nu är jag tillbaka. Med nytt jobb, till råga på allt. Och vet ni vad? Det känns som ett alldeles perfekt jobb för mig. Jag hade inte ens sökt det: det liksom föll ner i knäet på mig. Man får tacka och ta emot. Tack, tack.
Nu när jag har säkrat min överlevnad, känns det mycket roligare att skriva. Mindre frenetiskt, liksom. Jag kan på något vis ta ut svängarna och njuta av det jag skriver, utan att fundera så mycket på att jag måste göra något bra av det, eller att jag måste hinna klart tills... vad det nu är för luddigt mål jag satt upp. Vem bryr sig, liksom? Que sera, sera.
Och just därför blir det ju så mycket bättre. Eller så är det helt enkelt så att övning ger färdighet. Eller så beror det på något annat. Summa summarum är det fortfarande kul att redigera Det rätta skälet. Jag har till och med hittat en del "aha"-upplevelser -- sammanhang som jag inte förstått förut, men som nu faktiskt är ganska tydliga. Varför har jag inte tänkt på det förut? Därför, kära vänner, att skrivandet är en process.
Jag jobbar inte utifrån synopsis eller outline. Jag har vanligtvis ingen aning om hur berättelsen ska se ut innan jag sätter igång att skriva den, och har egentligen bara en liten aning om det när jag är klar med råmanuset. Jag tror att det är därför det tar så lång tid för mig att få mina berättelser som jag vill ha dem. Okay, jag måste väl säga att Legacy var väl någotsånär klar redan i råmanusversionen (övning ger tydligen färdighet). Det rätta skälet däremot, var en ren katastrof. Och nu överdriver jag inte.
Tänk på det: råmanuset får spreta åt alla möjliga håll och vara hur konstigt som helst. Det behöver inte vara en färdig berättelse, och du behöver inte ha arbetat efter synopsis för att få en färdig bok. Du kan ha scener som inte passar in, karaktärer som är töntiga och fel, motiv som inte stämmer, planteringar som fattas, fel i POV, fel ordning på scenerna, lösa trådar. Det gör inget! För varje redigering kommer allt det här att rätta till sig. Det kan visserligen ge en viss känsla av förlamande panik när man blickar över sitt råmanus och inser att allt är fel -- men så länge man är beredd att arbeta för att få det bra, finns det egentligen ingen orsak att oroa sig. Det är ju alltid, alltid du som har kontrollen!
Känns skönt att ha kommit till den insikten, efter alla dessa år!
Förresten, så tänkte jag lägga in ännu ett smakprov på min andra blogg. Ännu en middag! Jag älskar ju middagsscener. Det finns inget roligare ställe att skapa dialoger på (och jag älskar som bekant dialoger också).
Nu när jag har säkrat min överlevnad, känns det mycket roligare att skriva. Mindre frenetiskt, liksom. Jag kan på något vis ta ut svängarna och njuta av det jag skriver, utan att fundera så mycket på att jag måste göra något bra av det, eller att jag måste hinna klart tills... vad det nu är för luddigt mål jag satt upp. Vem bryr sig, liksom? Que sera, sera.
Och just därför blir det ju så mycket bättre. Eller så är det helt enkelt så att övning ger färdighet. Eller så beror det på något annat. Summa summarum är det fortfarande kul att redigera Det rätta skälet. Jag har till och med hittat en del "aha"-upplevelser -- sammanhang som jag inte förstått förut, men som nu faktiskt är ganska tydliga. Varför har jag inte tänkt på det förut? Därför, kära vänner, att skrivandet är en process.
Jag jobbar inte utifrån synopsis eller outline. Jag har vanligtvis ingen aning om hur berättelsen ska se ut innan jag sätter igång att skriva den, och har egentligen bara en liten aning om det när jag är klar med råmanuset. Jag tror att det är därför det tar så lång tid för mig att få mina berättelser som jag vill ha dem. Okay, jag måste väl säga att Legacy var väl någotsånär klar redan i råmanusversionen (övning ger tydligen färdighet). Det rätta skälet däremot, var en ren katastrof. Och nu överdriver jag inte.
Tänk på det: råmanuset får spreta åt alla möjliga håll och vara hur konstigt som helst. Det behöver inte vara en färdig berättelse, och du behöver inte ha arbetat efter synopsis för att få en färdig bok. Du kan ha scener som inte passar in, karaktärer som är töntiga och fel, motiv som inte stämmer, planteringar som fattas, fel i POV, fel ordning på scenerna, lösa trådar. Det gör inget! För varje redigering kommer allt det här att rätta till sig. Det kan visserligen ge en viss känsla av förlamande panik när man blickar över sitt råmanus och inser att allt är fel -- men så länge man är beredd att arbeta för att få det bra, finns det egentligen ingen orsak att oroa sig. Det är ju alltid, alltid du som har kontrollen!
Känns skönt att ha kommit till den insikten, efter alla dessa år!
Förresten, så tänkte jag lägga in ännu ett smakprov på min andra blogg. Ännu en middag! Jag älskar ju middagsscener. Det finns inget roligare ställe att skapa dialoger på (och jag älskar som bekant dialoger också).
söndag, mars 02, 2008
Dubbeljobb -- dubbelt kul!
Det är faktiskt skönt att dubbeljobba med romanerna. Särskilt som en är på svenska, och den andra på engelska. Det är ju så att man förbrukar en hel massa energi när man skriver eller redigerar. Man öser ur, öser ur, öser ur. Ofta är det inget problem. Jag tycker inte det: eftersom jag skrivit kreativt nästan varenda dag i minst tre år, så har jag lärt mig hur jag ska tackla den saken. Ofta får man också lika mycket tillbaka -- när man tycker något är roligt, har man en otrolig förmåga att hämta nya krafter.
Men ibland tryter de, förstås. Att dubbeljobba är ett perfekt sätt att få kraft till båda projekt. Det är liksom en känsla av att när man blir lite trött på den ena, så finns den andra där att återvända till. Jag är faktiskt -- hurra! -- lika kär i båda just nu. De är väldigt olika (vilket kanske är en orsak till att jag under en period favoriserat den ena framför den andra? För att den nya stilen kändes fräschare?): Legacy är tung och svår, nästan utan humor annat än i små glimtar, och mycket karaktärsdriven. Det rätta skälet (usch, jag gillar faktiskt inte det namnet...) är lättare, med starkt driv och humor. Ganska mycket mer handlingsdriven.
Men de är båda produkter av mig själv.
Och Det rätta skälet... Jag gillar den nu. Den känns skön. Inte perfekt, men med några små justeringar kommer jag nu närmare vad jag velat ha från första början. Jag ökar... vad heter det på svenska? Tension? Spänning? Inte samma sak... Hursomhelst, så jobbar jag med att skruva upp tension på väl valda platser, samt förstärka alla konflikter (både yttre och inre). Jag har varit en aning för realistisk på en del platser. Det funkar givetvis inte. Överdriv. Skruva upp det, så att karaktärerna inte har några val, utan drivs framåt i berättelsen. Det är det här som gör skillnaden mellan en ganska sval, oengagerad berättelse, och en som folk vill läsa. Det vet jag nu, och därför är det ganska lätt att fixa till. Det är riktigt skönt att ha den kontrollen. Jag fixar även dialogerna -- lättar upp och kortar in. På det här sättet har jag nu krympt berättelsen med... hmmm... Vad kan det vara nu? Fem sidor? Och fler blir det säkert.
Legacy... Tja... Nu vilar den till sig. Jag får fortfarande hjälp med språket, men det går långsamt, så jag vet inte hur länge till det kommer att fortgå. De första kapitlen är i alla fall tillfixade och grammatiskt korrekta, vilket egentligen är vad som behövs för att locka en agent. Däremot väntar jag lite med agentletandet där, tills hela boken är färdigredigerad. Jag längtar tillbaka litegrann, men just nu lägger jag all energi på Det rätta skälet. Känns som en bra strategi. När jag återvänder till Legacy kommer jag ha nya fräscha perspektiv, ännu mer kunskap, och all energi jag kan behöva.
Helgens flyt: Brother-skrivaren fungerade inte (inget svart bläck). Vi tog den till Elgiganten. De bytte ut den till ny vara. Tyvärr hade de inte samma vara inne, så vi fick en annan, likvärdig produkt. En Epson, som är liiiiite bättre, liiiiiite snabbare. Tack, Elgiganten. Och visst blir man glad när servicen faktiskt fungerar? Inget krångel, liksom. Så nu är jag livsfarlig -- armed with a new skrivare! Bara så ni vet.
Men ibland tryter de, förstås. Att dubbeljobba är ett perfekt sätt att få kraft till båda projekt. Det är liksom en känsla av att när man blir lite trött på den ena, så finns den andra där att återvända till. Jag är faktiskt -- hurra! -- lika kär i båda just nu. De är väldigt olika (vilket kanske är en orsak till att jag under en period favoriserat den ena framför den andra? För att den nya stilen kändes fräschare?): Legacy är tung och svår, nästan utan humor annat än i små glimtar, och mycket karaktärsdriven. Det rätta skälet (usch, jag gillar faktiskt inte det namnet...) är lättare, med starkt driv och humor. Ganska mycket mer handlingsdriven.
Men de är båda produkter av mig själv.
Och Det rätta skälet... Jag gillar den nu. Den känns skön. Inte perfekt, men med några små justeringar kommer jag nu närmare vad jag velat ha från första början. Jag ökar... vad heter det på svenska? Tension? Spänning? Inte samma sak... Hursomhelst, så jobbar jag med att skruva upp tension på väl valda platser, samt förstärka alla konflikter (både yttre och inre). Jag har varit en aning för realistisk på en del platser. Det funkar givetvis inte. Överdriv. Skruva upp det, så att karaktärerna inte har några val, utan drivs framåt i berättelsen. Det är det här som gör skillnaden mellan en ganska sval, oengagerad berättelse, och en som folk vill läsa. Det vet jag nu, och därför är det ganska lätt att fixa till. Det är riktigt skönt att ha den kontrollen. Jag fixar även dialogerna -- lättar upp och kortar in. På det här sättet har jag nu krympt berättelsen med... hmmm... Vad kan det vara nu? Fem sidor? Och fler blir det säkert.
Legacy... Tja... Nu vilar den till sig. Jag får fortfarande hjälp med språket, men det går långsamt, så jag vet inte hur länge till det kommer att fortgå. De första kapitlen är i alla fall tillfixade och grammatiskt korrekta, vilket egentligen är vad som behövs för att locka en agent. Däremot väntar jag lite med agentletandet där, tills hela boken är färdigredigerad. Jag längtar tillbaka litegrann, men just nu lägger jag all energi på Det rätta skälet. Känns som en bra strategi. När jag återvänder till Legacy kommer jag ha nya fräscha perspektiv, ännu mer kunskap, och all energi jag kan behöva.
Helgens flyt: Brother-skrivaren fungerade inte (inget svart bläck). Vi tog den till Elgiganten. De bytte ut den till ny vara. Tyvärr hade de inte samma vara inne, så vi fick en annan, likvärdig produkt. En Epson, som är liiiiite bättre, liiiiiite snabbare. Tack, Elgiganten. Och visst blir man glad när servicen faktiskt fungerar? Inget krångel, liksom. Så nu är jag livsfarlig -- armed with a new skrivare! Bara så ni vet.
söndag, februari 24, 2008
Lite om inget
Jag trodde faktiskt på fullaste allvar att jag skulle klara en dag på en kopp kaffe. Tji fick jag. Klockan halv fem blev jag tvungen att, darrig och med sprängande huvudvärk, släpa mig till kaffebryggaren, och göra mig en kopp. "Det ligger liksom i din personlighet," sa min man lite hjälpsamt. "Du blir lätt beroende av saker." Jo tack. Men så länge det bara är kaffe, kan jag leva med det. Nu mår jag bra igen. Ingen huvudvärk.
Jag mår ganska fint annars också. Känner mig stark. Inte kreativ direkt, om det inte är kreativt att sitta och pyssla med saker man redan skrivit, förstås. För tillfället har jag emellertid inte direkt behov av att skapa från scratch, så det här pysslandet passar perfekt. Och jag pysslar just nu med Det rätta skälet, förstås. Vilket skönt litet avbräck det är! Storyn är ganska lättsam, så jag slipper vända min egen själ ut och in för att få någon som helst kontakt med karaktärerna. Språket är gudomligt svenskt. Ibland, måste jag erkänna, får jag fundera på hur jag skulle formulera mig på engelska, och så översätta det till svenska innan jag skriver ner det, men annars känns det så lyxigt att slippa krångla till det. För tillfället i alla fall. Annars gillar jag att skriva på engelska, och tycker faktiskt att det är ett roligare språk, som sådant. Hursomhelst har jag, ur Det rätta skälet tagit bort en scen som inte hade någon bra konflikt, samt lagt till en som jag en gång tagit bort, men som jag nu insett måste dit. Jag vet hur jag vill ha allt, så det går ganska fort, vilket är tur, för jag vill egentligen inte fastna på den här berättelsen igen.
Skamligt lite har jag att rapportera om, som ni ser. Det beror ju på det här kreativa viloläget jag är i just nu: jag känner liksom inte att jag har något att bidra med på skrivarfronten. Ändå brinner jag av iver att skriva nåt. Vad som helst. Kom igen -- finns det nåt jag inte talat om? Eller nåt jag skulle kunna tala mer om? Är det något ni vill veta? Om mitt skrivande, eller... Ja, vad som helst, egentligen. Skriv gärna en rad om vad ni vill se. Om ni inte vill lämna som kommentar, kan ni mejla.
Jag mår ganska fint annars också. Känner mig stark. Inte kreativ direkt, om det inte är kreativt att sitta och pyssla med saker man redan skrivit, förstås. För tillfället har jag emellertid inte direkt behov av att skapa från scratch, så det här pysslandet passar perfekt. Och jag pysslar just nu med Det rätta skälet, förstås. Vilket skönt litet avbräck det är! Storyn är ganska lättsam, så jag slipper vända min egen själ ut och in för att få någon som helst kontakt med karaktärerna. Språket är gudomligt svenskt. Ibland, måste jag erkänna, får jag fundera på hur jag skulle formulera mig på engelska, och så översätta det till svenska innan jag skriver ner det, men annars känns det så lyxigt att slippa krångla till det. För tillfället i alla fall. Annars gillar jag att skriva på engelska, och tycker faktiskt att det är ett roligare språk, som sådant. Hursomhelst har jag, ur Det rätta skälet tagit bort en scen som inte hade någon bra konflikt, samt lagt till en som jag en gång tagit bort, men som jag nu insett måste dit. Jag vet hur jag vill ha allt, så det går ganska fort, vilket är tur, för jag vill egentligen inte fastna på den här berättelsen igen.
Skamligt lite har jag att rapportera om, som ni ser. Det beror ju på det här kreativa viloläget jag är i just nu: jag känner liksom inte att jag har något att bidra med på skrivarfronten. Ändå brinner jag av iver att skriva nåt. Vad som helst. Kom igen -- finns det nåt jag inte talat om? Eller nåt jag skulle kunna tala mer om? Är det något ni vill veta? Om mitt skrivande, eller... Ja, vad som helst, egentligen. Skriv gärna en rad om vad ni vill se. Om ni inte vill lämna som kommentar, kan ni mejla.
fredag, februari 22, 2008
Guldkorn i vardagen
Ha ha ha! Regnet öser ner utanför fönstret, vinden piskar... Men jag har redan varit på en längre promenad med ungarna -- innan regnet -- och sitter nu här och myser med en god kopp kaffe. Världens mysigaste kaffekopp har jag också, som dessutom bara kostade typ femton spänn på Göfab. Ibland hittar man små guldkorn.
Som innan lunchen idag, när jag skulle rengöra en glasvas i vilken det stått en ros som numera vissnat. Glasvasen grävde jag en gång fram ur min farmors skafferi när vi rensade ut hennes och farfars lägenhet strax efter att hon gått bort. Ingen ville ha vasen, men jag har ju som bekant en ganska pervers läggning när det gäller Allt Som Är I Glas, så jag blev kär i den och tog följaktligen med den hem.
Den är i grönt glas, klassiskt formad: smal... är det tulpanformade de kallas? Med bred, enkel fot. Själva vasen är liksom räfflad, med tunna, tunna vridna linjer uppifrån och ner, och runt dess "stam" lindar sig en glassträng, som en liten orm.
Jag trodde vasen var gjord i billigt pressglas, därför att glaskvaliteten inte verkade vara den bästa: allt var så mjölkigt och fult. Idag, när jag diskade ur den, upptäckte jag dock att om jag skrapade lite på foten (vasens fot) så blev glaset alldeles klart. Så jag tog fram fönsterputs, och gnuggade hårt. Voilá! Vasen, som var ganska alldaglig innan, blev plötsligt gnistrande vacker!! Jag tror inte det är pressglas, längre: det finns faktiskt inga skarvar, och glaset är så otroligt klart och fint att det måste röra sig om bättre kvalitet (även om det inte är kristall). Dessutom ser glassträngen om "stammen" ut att vara ditsatt för hand -- sånt där kan väl inte maskiner göra? Den är antagligen inte märkvärdig, men jag tror faktiskt att vasen är ganska gammal. Det är lite spännande att tänka på. Grönt glas... Och ganska avancerad form fastän den är omärkt... Nåja, vacker är den, i alla fall (tycker jag, åtminstone), och den förtjänar att bli beundrad. Så nu har jag ställt fram den, så att folk kan få njuta av den.
Apropå gamla saker, har jag nu börjat gå igenom Det rätta skälet igen. Jag vet inte varför jag behandlat den så styvmoderligt tidigare... Nu när jag bekantar mig med historien igen, upptäcker jag ju att jag faktiskt gillar den. Den är liksom... go. Och lätt är det att redigera nu också: vilken ynnest att få skriva på svenska, för en gångs skull. Det tar inte lång tid att fixa till sådant som jag förut inte sett någon lösning på, och jag har plötsligt järnkoll på hur jag vill att alla karaktärer ska framstå. Skönt!
Som innan lunchen idag, när jag skulle rengöra en glasvas i vilken det stått en ros som numera vissnat. Glasvasen grävde jag en gång fram ur min farmors skafferi när vi rensade ut hennes och farfars lägenhet strax efter att hon gått bort. Ingen ville ha vasen, men jag har ju som bekant en ganska pervers läggning när det gäller Allt Som Är I Glas, så jag blev kär i den och tog följaktligen med den hem.
Den är i grönt glas, klassiskt formad: smal... är det tulpanformade de kallas? Med bred, enkel fot. Själva vasen är liksom räfflad, med tunna, tunna vridna linjer uppifrån och ner, och runt dess "stam" lindar sig en glassträng, som en liten orm.
Jag trodde vasen var gjord i billigt pressglas, därför att glaskvaliteten inte verkade vara den bästa: allt var så mjölkigt och fult. Idag, när jag diskade ur den, upptäckte jag dock att om jag skrapade lite på foten (vasens fot) så blev glaset alldeles klart. Så jag tog fram fönsterputs, och gnuggade hårt. Voilá! Vasen, som var ganska alldaglig innan, blev plötsligt gnistrande vacker!! Jag tror inte det är pressglas, längre: det finns faktiskt inga skarvar, och glaset är så otroligt klart och fint att det måste röra sig om bättre kvalitet (även om det inte är kristall). Dessutom ser glassträngen om "stammen" ut att vara ditsatt för hand -- sånt där kan väl inte maskiner göra? Den är antagligen inte märkvärdig, men jag tror faktiskt att vasen är ganska gammal. Det är lite spännande att tänka på. Grönt glas... Och ganska avancerad form fastän den är omärkt... Nåja, vacker är den, i alla fall (tycker jag, åtminstone), och den förtjänar att bli beundrad. Så nu har jag ställt fram den, så att folk kan få njuta av den.
Apropå gamla saker, har jag nu börjat gå igenom Det rätta skälet igen. Jag vet inte varför jag behandlat den så styvmoderligt tidigare... Nu när jag bekantar mig med historien igen, upptäcker jag ju att jag faktiskt gillar den. Den är liksom... go. Och lätt är det att redigera nu också: vilken ynnest att få skriva på svenska, för en gångs skull. Det tar inte lång tid att fixa till sådant som jag förut inte sett någon lösning på, och jag har plötsligt järnkoll på hur jag vill att alla karaktärer ska framstå. Skönt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)