Ha ha ha! Regnet öser ner utanför fönstret, vinden piskar... Men jag har redan varit på en längre promenad med ungarna -- innan regnet -- och sitter nu här och myser med en god kopp kaffe. Världens mysigaste kaffekopp har jag också, som dessutom bara kostade typ femton spänn på Göfab. Ibland hittar man små guldkorn.
Som innan lunchen idag, när jag skulle rengöra en glasvas i vilken det stått en ros som numera vissnat. Glasvasen grävde jag en gång fram ur min farmors skafferi när vi rensade ut hennes och farfars lägenhet strax efter att hon gått bort. Ingen ville ha vasen, men jag har ju som bekant en ganska pervers läggning när det gäller Allt Som Är I Glas, så jag blev kär i den och tog följaktligen med den hem.
Den är i grönt glas, klassiskt formad: smal... är det tulpanformade de kallas? Med bred, enkel fot. Själva vasen är liksom räfflad, med tunna, tunna vridna linjer uppifrån och ner, och runt dess "stam" lindar sig en glassträng, som en liten orm.
Jag trodde vasen var gjord i billigt pressglas, därför att glaskvaliteten inte verkade vara den bästa: allt var så mjölkigt och fult. Idag, när jag diskade ur den, upptäckte jag dock att om jag skrapade lite på foten (vasens fot) så blev glaset alldeles klart. Så jag tog fram fönsterputs, och gnuggade hårt. Voilá! Vasen, som var ganska alldaglig innan, blev plötsligt gnistrande vacker!! Jag tror inte det är pressglas, längre: det finns faktiskt inga skarvar, och glaset är så otroligt klart och fint att det måste röra sig om bättre kvalitet (även om det inte är kristall). Dessutom ser glassträngen om "stammen" ut att vara ditsatt för hand -- sånt där kan väl inte maskiner göra? Den är antagligen inte märkvärdig, men jag tror faktiskt att vasen är ganska gammal. Det är lite spännande att tänka på. Grönt glas... Och ganska avancerad form fastän den är omärkt... Nåja, vacker är den, i alla fall (tycker jag, åtminstone), och den förtjänar att bli beundrad. Så nu har jag ställt fram den, så att folk kan få njuta av den.
Apropå gamla saker, har jag nu börjat gå igenom Det rätta skälet igen. Jag vet inte varför jag behandlat den så styvmoderligt tidigare... Nu när jag bekantar mig med historien igen, upptäcker jag ju att jag faktiskt gillar den. Den är liksom... go. Och lätt är det att redigera nu också: vilken ynnest att få skriva på svenska, för en gångs skull. Det tar inte lång tid att fixa till sådant som jag förut inte sett någon lösning på, och jag har plötsligt järnkoll på hur jag vill att alla karaktärer ska framstå. Skönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar