Det är sent, och jag ser lite dubbelt, känner jag. Men jag vill ändå säga hej, så nu gör jag det: hej!
Idag fyllde pojken år (hela fem stycken) så det har varit fullt upp med kalasförberedelser och kalas den sista tiden. Inte mycket tid till skrivande, vilket är synd, för jag längtar verkligen efter det. Jag vill sätta mig och ta kontakt med karaktärerna i Legacy igen, börja bearbeta boken och få vara en stund i den världen. Nu trillar ju kommentarer in titt som tätt på urbis.com, också, vilket gör att man blir väldigt peppad att fortsätta. Det är coolt att få en läsekrets utöver sin vanliga, trygga -- och ännu mer coolt när denna läsekrets faktiskt uppskattar det man skrivit och faktiskt vill läsa mer. Utan att vara pressade till det genom vänskaps- eller släktband ska tilläggas (fast det kanske är underförstått). Att få vara anonym när man blir recenserad är också jätteskönt: för de flesta (om det är för dem, som det är för mig) så är det så att man får en radda med text-titlar att välja mellan, som man ska recensera eller kommentera. Man får reda på hur långa de är och hur många poäng man kan tjäna -- inget mer. När man sedan valt sin text och ska läsa, får man inga andra detaljer om författaren annat än hur gammal denne är, och eventuellt dennes egna kommentarer till texten. Den jättenitiske kan väl kanske kolla upp texten simultant med recenserandet genom att öppna ett annat fönster och söka på text-titeln, men det tror jag knappast någon gör. I en del fall får jag förstås recensioner av personer, därför att de fått en av mig... Men i de flesta fall är jag faktiskt anonym, och min text bedöms utifrån det. Jättebra, tycker jag!
De flesta är, måste jag nu säga, positiva angående själva scenen (rättare sagt alla, hittills). Det man kommenterar på är faktiskt fel och underligheter som gömt sig i språket. Det är ju inte så konstigt att sådana finns (eftersom jag är ganska jättesvensk (med undantag för en del vallon-gener)) men man blir lätt lite matt när man tänker på att trots allt jobb jag lagt ner på att gå igenom varenda litet ord så finns det fortfarande en massa fel. Retsamt. Fast det där måste jag ju bara acceptera. Jag har inte råd att skaffa professionell hjälp att fixa till hela boken, och inte heller känner jag att jag kan belasta mina amerikanska vänner (även om en av dem verkligen är redaktör) att gratis gå igenom eländet. Så jag får helt enkelt ta det som det är. Det är bara att bita i det sura äpplet, se sanningen i vitögat: jag inte är felfri (det svider, må ni tro...), min engelska är inte perfekt och faktiskt inte min bok heller.
Nu får jag ju i alla fall hjälp med de första avsnitten. Och hej, vad många parenteser det blev i det här inlägget! Nej, dags att gå och kaznurfla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar