Idag flög djävulen i mig: jag letade upp en lämplig agent via Writersmarket.com och skickade en query på Legacy. Bara på skoj. Numera använder jag en ny query som är fasaväckande kort (med tanke på att boken är fasaväckande lång). Den är dock en sorts blandning mellan den lugna, men långa queryn och den mer slagkraftiga, vilket gör att jag känner mig ganska nöjd med den. Annars har jag inte rört storyn alls på ett tag, och jag vet att det finns en hel del redigering kvar att göra innan den kommer att kännas klar. Men vi får se. Det är inte fel att få ut en fot igen, efter det långa uppehållet. Så att jag inte förlorar fokus. Livet har visserligen förändrats och jag gillar den nya riktningen -- men mitt urprungliga mål kvarstår. Självklart. Det skulle ju vara f-n om jag kämpat livet ur mig för att skriva två enorma böcker, och ger upp innan jag ens börjat på allvar med att få ut åtminstone en av dem.
Det rätta skälet hade jag ju mina tvivel om, eftersom någonting i storyn inte kändes riktigt rätt. Nu vet jag vad som var fel -- tonfallet. Eller berättarrösten, snarare. Jag har haft problem med huvudpersonen Charlie. Precis som Legacys huvudperson Meredith, har Charlie tagit enormt lång tid på sig att komma fram. Med den senaste redigeringen (den jag gjorde innan den jag gör nu) kom jag väl ganska nära, men hon är fortfarande alldeles för allvarlig och reflekterande på sina ställen, vilket inte är hennes stil. Visst är det så att Charlie (precis som de flesta av mina karaktärer) måste reflektera över det hon varit med om och lära sig av det, men jag tror att jag får göra det på ett mer lättare sätt än vad som nu är fallet. Som jämvikt till hennes något lättsinniga attityd finns ju hennes "sidekick" Akshay, som jag faktiskt kan bli hur djup som helst med, men jag märker att även hans scener behöver lite polering för att få fram den riktiga rösten.
Charlie är förresten skriven ur första persons POV, medan Akshay är skriven ur tredje persons POV, vilket jag tycker lättar upp storyn en hel del. Det bli ju lätt så, tycker åtminstone jag, att en bok skriven ur första person blir en aning statisk. Det är ett jättebra POV för nybörjarförfattaren (man lär sig att hantera POV på det viset) men nackdelen är att man sitter liksom fast inne i någons huvud, vilket både för författare och läsare faktiskt kan kännas lite väl begränsat. Charlie är också väldigt bra på att förneka saker för sig själv -- och gärna då också för läsaren -- så Akshay hjälper till att berätta där hon inte vill eller kan. Utan honom, kan tilläggas, blir det liksom inget riktigt slut heller, så han är viktig. Jag är nöjd med det här sättet att skriva -- eller rättare sagt, jag älskar det.
Just nu redigerar jag en scen där Akshay ska rengöra och lägga om ett huggsår. Jag hade tänkt få det där att bli ganska sensuellt, samtidigt som Akshay ska göra en analys av händelseförloppet som föregått såret. Samtidigt ska han vara lite arg och orolig. Inte helt enkelt, så där kommer jag väl att fastna ett tag, kan jag tänka. För jag vill ha det perfekt: jag unnar mig perfektion.
Men nu har jag fått mitt kaffe och laddat min MP3, så nu ska jag faktiskt dammsuga. Oh joy.
Visar inlägg med etikett Agent. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Agent. Visa alla inlägg
lördag, mars 15, 2008
torsdag, januari 17, 2008
Sanningen smärtar. Men är nyttig.
Hmmm... Hur många refuseringar har jag nu? Fyra, tror jag. Kanske fem. Inte så många, med andra ord. Det kommer bli många, många fler. Och för varje ny, har jag bestämt mig för att skicka ut min query till en ny agent. Jag ger upp vid femtio. Eller sjuttiofem.
Det bästa av allt, är att en av refuseringarna lät lite mer personlig (hon tackade för erbjudandet, men sa att med tanke på arbetsbördan och att hon hade begränsade resurser, så var det därför hon tackade nej, och inte med tanke på att mitt projekt inte passade henne). Och det andra som var bra, om än lite chockartat, var att en av dem tackade för erbjudandet, men sa att historien lät lite för romantisk och kvinno-orienterad för hans smak. Och... tja, vad ska man göra? Jag måste faktiskt, fastän det svider lite i stoltheten, medge att han har rätt. Jag läste igenom min "killer query" med nya ögon och... Det var ganska lätt att se vad han menade. Sanningen att säga (vilket är jättelätt att säga nu, så här i efterhand, men tro mig: det är sant) så har jag kanske haft en viss gnagande oro för att den inte riktigt låtit sann. Förstår ni vad jag menar? Den har en viss ton, som inte historien har. Men som jag resonerade då, när jag skrev den, var det att så vill alla agenter ha det: pang på, lite... sensationsbetonat, lite saftigt. Och då var det bara att följa reglerna. Men... Äsch. Det är kanske inte så? Eller snarare, så beror det väl på vad man letar efter.
Min bok inte är Harlequin. Intet jätteont om Harlequin, men Legacy är inte romantik på det sättet. Den är lite allvarlig, på ett sätt. Och det passar inte att slå an en smaskig ton, för det finns inga smaskigheter i boken. Sååååå... luttrad och full av nyrekvirerad visdom, gick jag idag tillbaka till min tidigare query, den jag skrev innan jag "visste hur det skulle vara" -- med andra ord, den jag skrev med hjärtat, och inte hjärnan --och gjorde vad jag kunde för att få den så tajt som möjligt. Den blir längre än den andra queryn (dock inte över en sida) och säkert inte så iögonfallande, men... Det känns ändå bättre. Själen är där igen. Min egen röst, liksom. Och den må vara något tråkigare än min skvallertidningsröst. Men den är iallafall ärlig.
Ja, ja... Jag kommer säkert ändra mig och hålla på med min query tills jag kräks. Men det är så det ska vara: man lyssnar och lär, och anpassar sig efter det man lär sig på vägen.
Jag tror faktiskt att mitt ord för det här året är: Lära.
Det bästa av allt, är att en av refuseringarna lät lite mer personlig (hon tackade för erbjudandet, men sa att med tanke på arbetsbördan och att hon hade begränsade resurser, så var det därför hon tackade nej, och inte med tanke på att mitt projekt inte passade henne). Och det andra som var bra, om än lite chockartat, var att en av dem tackade för erbjudandet, men sa att historien lät lite för romantisk och kvinno-orienterad för hans smak. Och... tja, vad ska man göra? Jag måste faktiskt, fastän det svider lite i stoltheten, medge att han har rätt. Jag läste igenom min "killer query" med nya ögon och... Det var ganska lätt att se vad han menade. Sanningen att säga (vilket är jättelätt att säga nu, så här i efterhand, men tro mig: det är sant) så har jag kanske haft en viss gnagande oro för att den inte riktigt låtit sann. Förstår ni vad jag menar? Den har en viss ton, som inte historien har. Men som jag resonerade då, när jag skrev den, var det att så vill alla agenter ha det: pang på, lite... sensationsbetonat, lite saftigt. Och då var det bara att följa reglerna. Men... Äsch. Det är kanske inte så? Eller snarare, så beror det väl på vad man letar efter.
Min bok inte är Harlequin. Intet jätteont om Harlequin, men Legacy är inte romantik på det sättet. Den är lite allvarlig, på ett sätt. Och det passar inte att slå an en smaskig ton, för det finns inga smaskigheter i boken. Sååååå... luttrad och full av nyrekvirerad visdom, gick jag idag tillbaka till min tidigare query, den jag skrev innan jag "visste hur det skulle vara" -- med andra ord, den jag skrev med hjärtat, och inte hjärnan --och gjorde vad jag kunde för att få den så tajt som möjligt. Den blir längre än den andra queryn (dock inte över en sida) och säkert inte så iögonfallande, men... Det känns ändå bättre. Själen är där igen. Min egen röst, liksom. Och den må vara något tråkigare än min skvallertidningsröst. Men den är iallafall ärlig.
Ja, ja... Jag kommer säkert ändra mig och hålla på med min query tills jag kräks. Men det är så det ska vara: man lyssnar och lär, och anpassar sig efter det man lär sig på vägen.
Jag tror faktiskt att mitt ord för det här året är: Lära.
fredag, december 21, 2007
Setback, men vad gör det?
Flyger in på en liten snabbrapport mellan allt som ska göras! En liten uppdatering, kan man också kalla det.
Jag fick min allra första refusering häromdagen (min enda än så länge, eftersom jag bara skickat till en agent). Jo, jo, snabbt marscherat. Ett snabbt standardmejl, inget märkvärdigt. Back to the drawingboard, med andra ord. Och javisst: efter att ha spenderat en hel del tid EFTER att jag skickat min query, förstår jag nu att det här är trixigare än det verkar. Det är allt bäst att inte vara naiv när man går in här (en egenskap jag tyvärr lider av, trots att jag gärna vill tro att jag är lagom cynisk och blasé, och dessutom väl insatt i allt). Man ska inte tro att man kan vara svensk när man ger sig ut på den här marknaden -- med andra ord: man kan inte skriva en trevlig, relativt lång och förklarande beskrivning av sin bok. De vill inte ha sånt. De vill ha så få ord som möjligt, supersnyggt förpackat. På mindre än 300 ord ska du servera en snygg idé på ett så aptitligt sätt att de inte kan motstå. Agenter har nämligen två minuter mellan en kafferast och ett möte, att plöja igenom en sisådär 50 queries. Är de för långa: släng. Grabbar det inte tag med första meningen: släng. Det går, verkar det som, på rutin; löpande band. Och det kryllar av amerikaner därute, som har säljandet i blodet, och som är vana vid argumentationsteknik och att få fram kärnan i sina budskap på två sekunder blankt. Det är ju faktiskt så. Svenskar är, tror jag, inte riktigt lika slipade. Och min första query blev, tror jag, så här när jag tvingas se på det med öppna ögon, lite för sval och lite för *gääääsp*. Jag erkänner det. Verkligen. Så nu har jag filat på en helt annan approach, som ska slå undan benen på varenda liten agent därute. Med lite hjälp av infödda amerikaner blev det riktigt bra, också. Jag frågade nämligen mina kompisar om de ville hjälpa till, och det fick jag. Kathy visade sig vara en riktig drama-drottning, så nu har jag en text som låter lite mer som baksidan på en amerikansk bok och lite mindre som en normal, svensk CV. Coolt! Samtidigt går jag igenom boken igen, och bantar texten så gott jag kan. Det mår den bara bra av. Jag tar bort allt som är överflödigt, och är riktigt, riktigt hård. Funderar på hur jag lagt orden, och hur nära jag är POV i varenda liten mening. Allting ska ses över, så att ingenting är kvar, som inte strängt taget MÅSTE vara där. Det är lika bra att vara nitisk, så betalar det sig sedan. Jag kanske inte kan ta bort mer än ett par tiotusen ord på det här sättet, men allt som försvinner är bra.
Jag unnade mig i dagarna också (trots akut brist på pengar) en prenumeration på Writer's Market. Nu har jag ett kraftfullt verktyg för att hålla reda på marknaden, alla agenter, förläggare och branschfolk (även i andra länder, samt sorterade efter vad de söker), en massa insidertips och uppmuntrande artiklar, och bra foldrar att lagra arbeten i. Första månaden är gratis, så jag slipper punga ut med den utgiften den här månaden, i alla fall. Som ni ser är det fortfarande full fart framåt. Huvudet rest, blicken i fjärran... Och nåde den som stör mig ;-)
Nåja. En annan sak som jag gjort under dessa dagar, var ett slå till på ett impulsköp på Tradera. Jag införskaffade en så kallad slider:
Jag fick min allra första refusering häromdagen (min enda än så länge, eftersom jag bara skickat till en agent). Jo, jo, snabbt marscherat. Ett snabbt standardmejl, inget märkvärdigt. Back to the drawingboard, med andra ord. Och javisst: efter att ha spenderat en hel del tid EFTER att jag skickat min query, förstår jag nu att det här är trixigare än det verkar. Det är allt bäst att inte vara naiv när man går in här (en egenskap jag tyvärr lider av, trots att jag gärna vill tro att jag är lagom cynisk och blasé, och dessutom väl insatt i allt). Man ska inte tro att man kan vara svensk när man ger sig ut på den här marknaden -- med andra ord: man kan inte skriva en trevlig, relativt lång och förklarande beskrivning av sin bok. De vill inte ha sånt. De vill ha så få ord som möjligt, supersnyggt förpackat. På mindre än 300 ord ska du servera en snygg idé på ett så aptitligt sätt att de inte kan motstå. Agenter har nämligen två minuter mellan en kafferast och ett möte, att plöja igenom en sisådär 50 queries. Är de för långa: släng. Grabbar det inte tag med första meningen: släng. Det går, verkar det som, på rutin; löpande band. Och det kryllar av amerikaner därute, som har säljandet i blodet, och som är vana vid argumentationsteknik och att få fram kärnan i sina budskap på två sekunder blankt. Det är ju faktiskt så. Svenskar är, tror jag, inte riktigt lika slipade. Och min första query blev, tror jag, så här när jag tvingas se på det med öppna ögon, lite för sval och lite för *gääääsp*. Jag erkänner det. Verkligen. Så nu har jag filat på en helt annan approach, som ska slå undan benen på varenda liten agent därute. Med lite hjälp av infödda amerikaner blev det riktigt bra, också. Jag frågade nämligen mina kompisar om de ville hjälpa till, och det fick jag. Kathy visade sig vara en riktig drama-drottning, så nu har jag en text som låter lite mer som baksidan på en amerikansk bok och lite mindre som en normal, svensk CV. Coolt! Samtidigt går jag igenom boken igen, och bantar texten så gott jag kan. Det mår den bara bra av. Jag tar bort allt som är överflödigt, och är riktigt, riktigt hård. Funderar på hur jag lagt orden, och hur nära jag är POV i varenda liten mening. Allting ska ses över, så att ingenting är kvar, som inte strängt taget MÅSTE vara där. Det är lika bra att vara nitisk, så betalar det sig sedan. Jag kanske inte kan ta bort mer än ett par tiotusen ord på det här sättet, men allt som försvinner är bra.
Jag unnade mig i dagarna också (trots akut brist på pengar) en prenumeration på Writer's Market. Nu har jag ett kraftfullt verktyg för att hålla reda på marknaden, alla agenter, förläggare och branschfolk (även i andra länder, samt sorterade efter vad de söker), en massa insidertips och uppmuntrande artiklar, och bra foldrar att lagra arbeten i. Första månaden är gratis, så jag slipper punga ut med den utgiften den här månaden, i alla fall. Som ni ser är det fortfarande full fart framåt. Huvudet rest, blicken i fjärran... Och nåde den som stör mig ;-)
Nåja. En annan sak som jag gjort under dessa dagar, var ett slå till på ett impulsköp på Tradera. Jag införskaffade en så kallad slider:
Nej... Nu ska jag ta ungarna på en promenad... Sedan ska vi göra julgodis, tänkte jag. Jag har ungefär hundra kilo ljus blockchoklad i skåpet att göra slut på. Det var inte alls meningen att det skulle bli så: jag ville faktiskt bara ha ETT paket till min dajm, men expediten råkade öppna det när jag skulle betala -- så han hämtade en ny, och slängde in den andra på köpet. Man kunde kanske göra ischoklad? Jag tänkte göra smällkarameller till ungarna, som de kan plundra på julafton eller sådär. Problemet är bara att vi har lite ont om tomma toalettrullar, och av någon anledning var ungarna inte helt pigga på att göra slut på flera rullar toapapper under en förmiddag... Nåja -- jag kommer nog på något.
Om vi inte ses dessförinnan, så önskar jag er en jättegod jul. Vi 'hörs' nog i mellandagarna. Det är ju dags att sammanfatta året då. Gå igenom allt som hänt (så mycket som jag kommer ihåg), minnas tillbaka lite. Och blicka framåt. Tills dess, ha det bra och...
KRAM på er allihop!!
måndag, december 17, 2007
Idel utmaningar
Ett smakprov ur en roman på drygt 400 sidor. För att fånga själen i berättelsen. HAHAHAHAHAHAHAAAAAAAA!!! Ja jäklar i min låda, vilka utmaningar man ställs inför. Jag vet inte hur man ska välja. Jag valde en lite mer stillsam scen, som fångar lite av mystiken som omger Charles, samtidigt som den snuddar vid Merediths karaktär -- och problematiken i de bådas förhållande. Karaktärerna är Meredith (hennes POV) samt Charles syssling Buckley.
--------------------
Legacy, copyright Linda Govik 2007
Empty hallways; deserted, almost. Chandeliers with pendants turning ever so slightly in the breeze that followed as the two, the man and the woman, walked over floors echoing of sorrow from not being trampled often enough. It was another world, and Meredith kept her eyes promptly on the broad back in front of her, too scared and too amazed to look to the sides, where walls, covered with modern, light tapestry and exquisite, hand painted wallpapers, gaped empty and naked, with no paintings or girandoles or even plain mirrors to be seen anywhere. The rooms had been decorated by someone who’d known the fashion some decades back, but not more than that: everything had been left without the final touch that would have given the room a soul. Someone kept the rooms spotless, the floors polished and the chandeliers clear of cobwebs and dust, too, and thus, the wing hadn’t been left to deteriorate – but all was abandoned, neglected. Cared for, but forgotten. The notion filled Meredith with sadness, forced tears to her eyes – but in the company of Buckley, she felt less inclined to show it, and when Buckley turned around to look at her, she hastily wiped her eyes and looked away to keep him from seeing. Still, she heard the amused tone in his voice, as he spoke.
“Eerie place, isn’t it?”
“Dreadful,” she admitted, in one, exhausted breath. “Why has this happened? Even if you can’t maintain a big house like this...”
“Oh, we can,” he interposed, and with a wave of his hand implied how easy it was. “Believe me, that is not the issue.”
“Then what...”
“You’ll see.” He pointed her forward, to the closed double doors, a sparkling white against pale green walls. “That’s where it is.” Leaning closer, he touched her shoulder, the sticky, hot touch making her shudder. And the whisper that followed, just as humid and warm, sent further ripples down her spine. “The secret.”
----------
Ja, jag tog även med den efterföljande delen i själva brevet till agenten, men tar av utrymmesskäl inte upp den här. Allt detta lades som ett litet bihang till min query, i syfte att locka agenten, givetvis. Jag vet inte... Det kanske blir bra -- men vem vet? Vem vet vad de här människorna vill ha? Vem vet vad de tycker är ett bra smakprov, eller ett bra brev? Men förhoppningsvis tycker de om vad de läser, och bestämmer sig för att ta sig en närmare titt -- ja, för bara en query leder givetvis inte till något alls. Självklart ska man sälja in sig först. Sedan ska manuset läsas. Sedan ska beslut tas.
Men.... Nu har jag i alla fall tagit klivet. Bollen är i rullning. Min query är härmed officiellt skickad. Och det finns hundratusentals agenter därute. Passar inte en, finns det många andra att välja bland.
--------------------
Legacy, copyright Linda Govik 2007
Empty hallways; deserted, almost. Chandeliers with pendants turning ever so slightly in the breeze that followed as the two, the man and the woman, walked over floors echoing of sorrow from not being trampled often enough. It was another world, and Meredith kept her eyes promptly on the broad back in front of her, too scared and too amazed to look to the sides, where walls, covered with modern, light tapestry and exquisite, hand painted wallpapers, gaped empty and naked, with no paintings or girandoles or even plain mirrors to be seen anywhere. The rooms had been decorated by someone who’d known the fashion some decades back, but not more than that: everything had been left without the final touch that would have given the room a soul. Someone kept the rooms spotless, the floors polished and the chandeliers clear of cobwebs and dust, too, and thus, the wing hadn’t been left to deteriorate – but all was abandoned, neglected. Cared for, but forgotten. The notion filled Meredith with sadness, forced tears to her eyes – but in the company of Buckley, she felt less inclined to show it, and when Buckley turned around to look at her, she hastily wiped her eyes and looked away to keep him from seeing. Still, she heard the amused tone in his voice, as he spoke.
“Eerie place, isn’t it?”
“Dreadful,” she admitted, in one, exhausted breath. “Why has this happened? Even if you can’t maintain a big house like this...”
“Oh, we can,” he interposed, and with a wave of his hand implied how easy it was. “Believe me, that is not the issue.”
“Then what...”
“You’ll see.” He pointed her forward, to the closed double doors, a sparkling white against pale green walls. “That’s where it is.” Leaning closer, he touched her shoulder, the sticky, hot touch making her shudder. And the whisper that followed, just as humid and warm, sent further ripples down her spine. “The secret.”
----------
Ja, jag tog även med den efterföljande delen i själva brevet till agenten, men tar av utrymmesskäl inte upp den här. Allt detta lades som ett litet bihang till min query, i syfte att locka agenten, givetvis. Jag vet inte... Det kanske blir bra -- men vem vet? Vem vet vad de här människorna vill ha? Vem vet vad de tycker är ett bra smakprov, eller ett bra brev? Men förhoppningsvis tycker de om vad de läser, och bestämmer sig för att ta sig en närmare titt -- ja, för bara en query leder givetvis inte till något alls. Självklart ska man sälja in sig först. Sedan ska manuset läsas. Sedan ska beslut tas.
Men.... Nu har jag i alla fall tagit klivet. Bollen är i rullning. Min query är härmed officiellt skickad. Och det finns hundratusentals agenter därute. Passar inte en, finns det många andra att välja bland.
söndag, december 16, 2007
På slutrakan
Japp. Query letter klart, proofread av en mycket objektiv bedömare (min man, som inte hade en aning om vad min bok handlar om innan han läste det här brevet) and nästan ready att go out. Att hitta det bästa sättet att skriva den här queryn på är svårare än att skriva själva boken. Det vimlar, fullkomligt vimlar, av olika sätt, och alla dessa experter därute menar givetvis att deras är det enda rätta. Det verkar helt omöjligt att hitta en medelväg, så nu har jag bestämt mig för ett upplägg och tänker hålla mig till det vad som än händer. Det går i den här ordningen:
1. Kort introduktion (hur hittade jag agenten? Vad kan jag erbjuda?)
2. Hook/pitch som förklarar romanen riktigt snabbt och snärtigt på ett par meningar
3. En liten outline
4. Min bakgrund (kort och relevant)
5. Avrundning (tacka agenten)
Enkelt och bra. Somliga påstår att introduktionen inte ska vara med. Andra hävdar att den är ett måste, eftersom det anses ohövligt att kasta sig direkt in i det här med hooken. Jag kämpar fortfarande med att få den rätt, förresten. Det ska ju vara pompöst och melodramatiskt, fånga själva essensen i boken samt locka läsaren att vilja se hela boken. Varje gång jag tittar på utkastet, funderar jag över hur jag ska lägga upp det hela. Jag har två versioner nu:
1. However, fate paints a totally different picture on the canvas of her life as she is suddenly forced to face the demons of her past, and throws her out on a journey that takes her through challenges of destruction and devastation, trust and love – and when history uncannily repeats, she will have to prove once and for all, that the lessons learned have been valuable.
2. However, fate paints a totally different picture on the canvas of her life as she is suddenly forced to face the demons of her past. She is thrown out on a journey that takes her through challenges of destruction and devastation, trust and love – and, above all, that forces her to take on the greatest challenge of all: the one of finding her true self.
Vilken låter bäst? Mest spännande? Eller låter det bara förjävligt? Den första versionen fångar väl kanske lite mer av handlingen, den andra är lite mer introvert luddig. Tyvärr är jag lite osäker på om version nummer ett har en särskilt snygg kausalitet -- jag menar, lärdomar... Detta syftar alltså på nämnda utmaningar... Brukar man lära sig av sina utmaningar? Jo, visst --men det är inte helt självklart. Jag får nog fundera lite mer på det där, och se om jag kan omformulera mig. Som ni ser är det lite trixigt. Och det värsta är att det är så himla, himla viktigt.
Annars har jag inte rört Legacy så särskilt mycket under helgen. Jag har börjat om från början, med en redigering på mikronivå: meningar ska stramas upp, konstiga formuleringar ändras, överflödiga ord eller meningar plockas bort, underliga verbformer böjas rätt. Jag måste säga att det känns jätteskönt att slippa fundera så mycket över upplägg och ordning. Det kan hända att jag kommer att hitta en del som inte stämmer, men på det hela taget känns det som om allting ligger på plats, precis där det ska vara -- och det gör en ganska stor skillnad, minskar liksom stressen, och gör att man kan sätta fokus på det lilla på ett helt annat sätt.
Imorgon hoppas jag få iväg min query. Sen får vi se!
1. Kort introduktion (hur hittade jag agenten? Vad kan jag erbjuda?)
2. Hook/pitch som förklarar romanen riktigt snabbt och snärtigt på ett par meningar
3. En liten outline
4. Min bakgrund (kort och relevant)
5. Avrundning (tacka agenten)
Enkelt och bra. Somliga påstår att introduktionen inte ska vara med. Andra hävdar att den är ett måste, eftersom det anses ohövligt att kasta sig direkt in i det här med hooken. Jag kämpar fortfarande med att få den rätt, förresten. Det ska ju vara pompöst och melodramatiskt, fånga själva essensen i boken samt locka läsaren att vilja se hela boken. Varje gång jag tittar på utkastet, funderar jag över hur jag ska lägga upp det hela. Jag har två versioner nu:
1. However, fate paints a totally different picture on the canvas of her life as she is suddenly forced to face the demons of her past, and throws her out on a journey that takes her through challenges of destruction and devastation, trust and love – and when history uncannily repeats, she will have to prove once and for all, that the lessons learned have been valuable.
2. However, fate paints a totally different picture on the canvas of her life as she is suddenly forced to face the demons of her past. She is thrown out on a journey that takes her through challenges of destruction and devastation, trust and love – and, above all, that forces her to take on the greatest challenge of all: the one of finding her true self.
Vilken låter bäst? Mest spännande? Eller låter det bara förjävligt? Den första versionen fångar väl kanske lite mer av handlingen, den andra är lite mer introvert luddig. Tyvärr är jag lite osäker på om version nummer ett har en särskilt snygg kausalitet -- jag menar, lärdomar... Detta syftar alltså på nämnda utmaningar... Brukar man lära sig av sina utmaningar? Jo, visst --men det är inte helt självklart. Jag får nog fundera lite mer på det där, och se om jag kan omformulera mig. Som ni ser är det lite trixigt. Och det värsta är att det är så himla, himla viktigt.
Annars har jag inte rört Legacy så särskilt mycket under helgen. Jag har börjat om från början, med en redigering på mikronivå: meningar ska stramas upp, konstiga formuleringar ändras, överflödiga ord eller meningar plockas bort, underliga verbformer böjas rätt. Jag måste säga att det känns jätteskönt att slippa fundera så mycket över upplägg och ordning. Det kan hända att jag kommer att hitta en del som inte stämmer, men på det hela taget känns det som om allting ligger på plats, precis där det ska vara -- och det gör en ganska stor skillnad, minskar liksom stressen, och gör att man kan sätta fokus på det lilla på ett helt annat sätt.
Imorgon hoppas jag få iväg min query. Sen får vi se!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)