Hmmm... Hur många refuseringar har jag nu? Fyra, tror jag. Kanske fem. Inte så många, med andra ord. Det kommer bli många, många fler. Och för varje ny, har jag bestämt mig för att skicka ut min query till en ny agent. Jag ger upp vid femtio. Eller sjuttiofem.
Det bästa av allt, är att en av refuseringarna lät lite mer personlig (hon tackade för erbjudandet, men sa att med tanke på arbetsbördan och att hon hade begränsade resurser, så var det därför hon tackade nej, och inte med tanke på att mitt projekt inte passade henne). Och det andra som var bra, om än lite chockartat, var att en av dem tackade för erbjudandet, men sa att historien lät lite för romantisk och kvinno-orienterad för hans smak. Och... tja, vad ska man göra? Jag måste faktiskt, fastän det svider lite i stoltheten, medge att han har rätt. Jag läste igenom min "killer query" med nya ögon och... Det var ganska lätt att se vad han menade. Sanningen att säga (vilket är jättelätt att säga nu, så här i efterhand, men tro mig: det är sant) så har jag kanske haft en viss gnagande oro för att den inte riktigt låtit sann. Förstår ni vad jag menar? Den har en viss ton, som inte historien har. Men som jag resonerade då, när jag skrev den, var det att så vill alla agenter ha det: pang på, lite... sensationsbetonat, lite saftigt. Och då var det bara att följa reglerna. Men... Äsch. Det är kanske inte så? Eller snarare, så beror det väl på vad man letar efter.
Min bok inte är Harlequin. Intet jätteont om Harlequin, men Legacy är inte romantik på det sättet. Den är lite allvarlig, på ett sätt. Och det passar inte att slå an en smaskig ton, för det finns inga smaskigheter i boken. Sååååå... luttrad och full av nyrekvirerad visdom, gick jag idag tillbaka till min tidigare query, den jag skrev innan jag "visste hur det skulle vara" -- med andra ord, den jag skrev med hjärtat, och inte hjärnan --och gjorde vad jag kunde för att få den så tajt som möjligt. Den blir längre än den andra queryn (dock inte över en sida) och säkert inte så iögonfallande, men... Det känns ändå bättre. Själen är där igen. Min egen röst, liksom. Och den må vara något tråkigare än min skvallertidningsröst. Men den är iallafall ärlig.
Ja, ja... Jag kommer säkert ändra mig och hålla på med min query tills jag kräks. Men det är så det ska vara: man lyssnar och lär, och anpassar sig efter det man lär sig på vägen.
Jag tror faktiskt att mitt ord för det här året är: Lära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar