Fighting spirit

Vad härligt det är med lite sol, för en gångs skull! Visst, det blir genast lite kallare, och när det äntligen kommer sol, ja... då vill man ju ha lite vår på samma gång... Men jag är nog lite tidig med att tänka på det viset. Kyla och sol tar jag så gärna!

Det har varit en produktiv dag idag, tycker jag. Skickade in lite ansökningar till ekonomjobb (ja, det är faktiskt så att jag aktivt söker jobb. Precis som alla andra, kan jag tillägga. Känns jättekul när man skickar in sin ansökan, och får veta att det har kommit in mellan femtio och hundra andra ansökningar...) och fortsatte sedan redigeringen av Legacy. Idag blev det... *ahem*... lite fler större ändringar. Jag kan visst inte hålla mig till små ändringar i den här omgången heller -- men det blir ju faktiskt bättre för varje gång, så då finns det ingen anledning att hålla tillbaka.

Först ändrade jag lite för Sebastian, så att hans karaktär kom fram lite bättre. Hans förhållande till den lilla irländska jungfrun fick lite mer kött på benen (fast inte precis på det vis som han skulle ha velat ha det...), vilket faktiskt kommer att stämma bättre överens med senare kapitel. Jag gick därefter vidare med att radera en scen, och skrev till en ny som ersättning, och har nu börjat skriva om för att koppla ihop med efterföljande, redan existerande scen. Känns stabilt, måste jag säga. Och nu har jag såpass mycket vana när jag skriver, att jag, så att säga, sätter mina scener på en gång, så att jag slipper så himla mycket efterarbete. Första utkastet är alltid halvtaskigt, det är ju så, men det krävs inte så mycket extra jobb nuförtiden, för att jag ska få det som jag vill.

~~~~~~

The lack of sleep and the nervosity over the upcoming wedding soon took its toll: during one of the sittings of high tea with yet another party of curious guests, her appearance was finally commented on by the not so tactful Baroness Arlington of Glendaruel.

“The poor girl is much too thin. Are you not feeding her properly, my dear Charles?” Her voice, about as piercing as the tune of a fife, made everyone at the table fall very silent. Charles slowly lowered his cup of tea, and shot a sideways glance at Meredith. “Oh, but it suits you,” the Baroness continued, now addressing her words to Meredith. “You have the most adorable face.” She put a finger contemplatively to her lips. “In fact… You remind me quite a bit of Lady Isobel.”

Charles flinched. Since he hadn’t yet put the cup back on the table, he spilled tea on the white linen cloth; staining its purity with the brown liquid.

“Oh my…” Lady Stanhurst, sitting next to him, creased her aristocratic forehead in a troubled frown. “Tea makes horrible stains. Especially on linen.”

“I think she’s the spitting image of Lady Isobel,” continued the Baroness. “Surely you must have noticed, Charles, my dear? After all, she was your mother.”

He didn’t answer. Doggedly, he dabbed his napkin at the blotch of tea, as if it was of the uttermost importance that he got rid of it as soon as possible.

Buckley chuckled. “What’s the matter, Charles? Cat got your tongue?”

“Leave it, dear,” Lady Stanhurst said to Charles, referring to his fierce treatment of the stain. “It will be taken care of, I’m quite sure of it. Even though I must say it is a horrible nuisance."

The conversation continued, on the subject of stains and other worldly problems, and everyone wanted to have their say in this very obscure matter -- of which no one really knew a thing, since they all had staff to take care of it when it occurred. Charles, on the other had, said nothing at all: he sat quietly by his end of the table, his good mood considerably faded and his eyes intensely fixed on his platter.

Yet another half an hour later, everything was back to normal, and he was once again the pleasantly chatting, confident gentleman. It was probably only Meredith, who noticed how his smile would sometimes fade, and how his eyes would settle on her face in short, flickering glances. But she didn’t know what it meant, and she knew she would never dare to ask him about it, either.

~~~~~~

Det här är det första utkastet. Det måste gås igenom ett par gånger, innan det blir så bra som jag vill ha det, med rätt balans i meningar, och stavnings- och grammatikkontroll och allt som ska till. Något måste kanske ändras eller läggas till i dialogen. Men det duger ändå som det är, i struktur och innehåll. Där finns inget onödigt, och inget större som behöver läggas till: nån mening här och där, bara. Känslan sitter där också, tror jag. Lite mer arbete, så blir det bra. Och så här brukade det normalt inte vara förr, när jag skrev mina första utkast. Practice makes perfect. Eller i alla fall tolerable.

Och det ska ni komma ihåg:

What is written without effort is in general read without pleasure

/Samuel Johnson