En liten reflektion om läten

Läten. Talläten (alltså inte kroppsläten, för det är ett heeeelt annat (icke desto mindre spännande) ämne). Utfyllnadsläten i tal. Har ni tänkt på att det kan finnas sådana som är signifikativa för en speciell nationalitet? Okay, så ni fattar inte riktigt vad jag menar? Ingen fara: jag ska förklara.

Jag hade inte en aning om det här fenomenet förrän jag läste om det i Diana Gabaldons "Främlingen". Dianas huvudkaraktär Claire noterar där att skottarna har ett läte som är "typiskt skotskt". Det är något sorts djupt hummande som produceras långt ner i halsen: mphmmm, ungefär. Används i diverse sammanhang: som ett medgivande eller bara ett bevis på att skotten faktiskt lyssnar på vad som sägs, ja... när som helst när det känns nödvändigt, i princip. Det är förresten, om vi ska snacka författarteknik, en sådan där liten detalj som ger en extra dimension till den värld Diana skapar med sitt skrivande. Det skapar en helhetsbild som gör karaktärerna mer levande, som gör dem lätta att höra och se framför sig. Och att Diana noterat detta läte som är så speciellt just för skottar, tyckte jag var särskilt imponerande.

För en tid sedan läste jag en bok av en amerikansk "författarkollega" -- en novellsamling som heter Elephant's kiss (som tyvärr inte har getts ut i sådär jättemånga upplagor). I den beskriver hon i jättefina ögonblicksglimtar Sverige och de människor som lever här (hon är gift med en svensk man, förresten). Och där hittar hon faktiskt ett typiskt svenskt ljud, nämligen det där speciella "dra-in-luften-mellan-tänderna-ljudet". Norrlänningarnas "ja", om ni fattar. Typiskt svenskt, menar denna amerikanska författare, därför att det enligt henne inte finns någon annan nationalitet i världen som gör såhär. Kanske har hon rätt. Möjligtvis.

Ända sedan jag läste om dessa båda läten -- det typiskt skotska och det typiskt svenska -- har jag funderat på om det kan gälla för fler nationaliteter. Däremot har jag inte kunnat hitta fler exempel. Förrän nu! För nu har jag fått en tysk chef, och voila -- nu har jag hittat ännu ett typiskt läte! Det tyska lätet. Såvitt jag har förstått (genom noggrann observation *himlar med ögonen*) uppstår det som ett sorts tillägg i slutet på en mening, och oftast då i samband med en fråga. Det låter som ett djupt framstött, samtidigt mjukt uh eller möjligtvis huh. Väldigt snyggt -- och totalt omöjligt att härma. I alla fall för mig. Och det kan förstås bero på att jag är svensk, och på att lätet är något som följer med tyskan. Precis som skotskans Mmphmmm. Eller svenskans indragning av luft mellan tänderna.

Tre exempel. Det bildar nästan ett underlag för en vetenskaplig slutsats.
Och är det inte fascinerande? Människan är fascinerande. Det är bara så.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig. G'natt!

Livet i stort och smått

Så var man delaktig i arbetslivet då. En helt ny upplevelse. Och jag måste säga att det är fantastiskt skönt att få använda hjärnan på lite andra sätt än man gjort under det här dryga halvåret man gått hemma. Det är grymt jobbigt att plötsligt börja gymnastisera den andra delen av hjärnan, den mer strukturerade och analytiska, och sätta sig in i rutiner och göromål som man aldrig hört talas om förut -- men det är kul. Det är lite som att gräva sig ner i en god fruktsallad. Det är fräscht, nyttigt och intressant.
Det hjälper till att branschen är såpass fascinerande. Den är riktigt, riktigt (och nu överdriver jag verkligen inte) tuff. Svåra arbetsförhållanden (klaustrofobi får man inte lida av. Speciellt inte klaustrofobi i utrymmen där det inte finns någon syre alls), långa timmar, mycket resande... Männen som jobbar "på golvet" är beundransvärda, det måste jag säga, och då blir det ju roligt för mig att få vara en del av det.

Nåja. Nog tjötat om det. Det här är en skrivarblogg, eller hur? Tyvärr blir det ju inte så mycket skrivande just nu. Jag sitter här med Det rätta skälet och har en speciell scen att kämpa med. Problemet är att jag inte kämpar alls. Jag stirrar bara på den och har ingen aning om hur jag ska få den att bli snygg. Äsch, den är förmodligen inte svårare än något annat (vilket i och för sig är ganska frustrerande att veta)... Men just nu... Nej, det går inte. Ge mig en vecka, eller en helg, så kan jag nog ta itu med det. Annars är jag ju glad över hur boken tagit sig så långt. Den känns rolig och lätt, vilket är meningen. jag har lyckats få fram en ny udd och vridit om allting ytterligare ett varv -- både karaktärer och handling -- vilket gör att den känns lite mer intressant. Verklighetsflykt, det är vad den är. En skön bok att glida in i. Det är den enda ambitionen jag haft. Det ska vara som... Äsch, låt mig illustrera hur jag vill att det ska vara:

När jag var sjutton år, hamnade jag i en liten håla som heter Peterhead, som ligger jäkligt långt norrut i Skottland på östra sidan. Hur jag hamnade där är en lång historia och ganska irrelevant. Det viktiga är att jag blev servitris på ett hotell. Där fick jag (och min kompis, men det är irrelevant) jobba över sextio timmar i veckan för en LÖJLIGT låg, fast lön. Vi bodde strax utanför hotellet: jag och min kompis delade ett litet rum (där den tidigare ägaren mördats (fast inte i rummet, som tur var)), i ett litet, dragigt, mögligt hus som vi delade med en knarkande psykopat och hans kuvade flickvän, en hetlevrad, manlig kokerska samt en lång, tystlåten, butter kock. Även om det var en fantastisk tid, så var det också riktigt jävligt ibland, faktiskt. På alla fronter, liksom. På vintern drev alla vindar i hela Skottland genom vårat otäta fönster, vilket gjorde att man fick ha både jacka och vantar på sig när man vistades i rummet. En speciellt blåsig dag, när det var löning, tog jag mig ner till byn Peterhead (till fots, då. Vilket tog ungefär en timme) och gick in i Menzies, som är (eller var?) Englands svar på... Wettergrens, kanske? Där köpte jag den bok jag suktat efter hela sommaren och hösten: en tjock, tjock pocketutgåva av Diana Gabaldons "Drums of Autumn". Först nu hade jag råd, så nu köpte jag den.Äntligen! Jag gick hem... Det var eftermiddag, och jag var ledig, men min kompis hade kvällsskiftet, så jag var ensam i rummet. Jag satte mig alldeles intill elementet, iklädd fingervantar, halsduk och täckjacka... Öppnade boken (ni vet... man bryter liksom ryggen, och så knastrar det sådär nytt och luktar så där fräscht och gott från sidorna).... Och sedan försvann jag in i den. Jag menar det. Ingenting betydde något. Jag frös inte, jag kände ingen hunger (tro mig, man var jämt hungrig), jag kände inte lukten av den mögliga, jävligt äckliga heltäckningsmattan, ingenting. Det var bara jag och min bok. Min stund. Vilken känsla!

Så ska en bok vara. Så vill jag att mina böcker ska vara.

Det spelar ingen roll om det är finkultur, eller om författaren vunnit priser eller vad det än är. Det spelar ingen roll om andra skrivit samma sak hundra gånger förut -- för hur många varianter finns det inte på Romeo och Julia egentligen? Det är förmågan att göra sin egen story, förmågan att förflytta läsaren genom tid och rum, att få läsaren att glömma sin omgivning för en stund med en historia som är fantastisk, eller roande, eller oroande, eller hemsk eller allt på en gång... Det är det som betyder något. Förmågan att förtrolla. Det är det jag strävar efter.

Diana Gabaldon är givetvis inte alla jag har upplevt det här genom. När jag åkte till Tyskland med buss flög tiden fram därför att jag inte kunde lägga ner Church Norris Mailers bok "Cherrys värld". Jag fullkomligt drunkade i Roald Dahls böcker när jag var mindre. Och Ole Lund Kirkegaard -- kommer ni ihåg honom? Herregud, vilka roliga böcker.
Så vill jag kunna skriva. Så att mina läsare får en liten, liten gyllene, alldeles varm och skön stund. För det är det man har böcker till, tycker jag.

Gonatt på er nu!

Diana bloggar!

Hurra! Min husgud Diana Gabaldon har skaffat blogg! Alldeles nyligen, i samband med att hon publicerade bilden på hur huvudkaraktären Claire ser ut för den nya vuxenserien hon jobbar med. Den ser ni här . Scrolla bara ner, så hittar ni den. Det är inte precis så jag tänkt mig Claire i mitt huvud, men... Så är det ju inte jag som bestämmer heller. Den är helt okay. Can't wait to see Jamie, som man säger på ren svenska.

Diana's blogg hittar ni här:

http://voyagesoftheartemis.blogspot.com/

Spana till exempel in hennes jakt på Den Rätta Rumpan. Fantastiskt, vad många rumpor det finns därute *torkar mungiporna lite lätt*

The dröm...

Vad gör jag nu? Ja, vad gör jag nu? Gissa tre gånger. Jag satt med Legacy idag igen, kämpade som vanligt med att få det att stämma. Jag är på sidan... hmmm... 80 nånting. Och nu, mina vänner, börjar det gnissla i maskineriet. För nu, när jag kommit så här långt, och mentalt ändå känner mig färdig med storyn, vill jag ju inte råka på fler större redigeringar: jag vill ju göra det här som kallas "tweaking", när man putsar lite fint på texten. Men, men... Så har det inte blivit. Jag har hittat en del som jag inte är nöjd med -- alltså, är det bara att kavla upp ärmarna och skriva om, tills jag blir nöjd. Så här är det: jag har ett mål, en nyckelscen. Dit ska jag. Som det är nu, tar jag en vid sväng innan problemet och kommer sladdande in från sidan. Det funkar, det också. Men ska det vara så? När det blir både tajtare och snyggare att komma rätt på från början? Nej. Så då måste det ändras.

Varför har jag nu inte märkt det här förut, kan man fråga sig. Ja, ska jag analysera mitt eget skrivande, så kan det bero på att jag känt mig nöjd med den här delen, och valt att lägga krutet på mer allvarliga brister längre fram. Eller så beror det på att jag lärt mig något sedan förra redigeringsomgången, och nu ser vad som behöver göras. En kombination av båda, är också möjlig. Det spelar egentligen ingen roll: huvudsaken är att jag nu sitter där, och kliar mig i huvudet och försöker hitta alldeles rätt approach. Jag tror jag har den, det är inga problem, egentligen. Men det blir en del klippande och en del klistrande i scenerna, så klart... Nåja, det är kul, det också. Jag gillar ju att arbeta med mina karaktärer, och så är det ju det där, att vill jag att det ska bli bra, så finns det baske mig inget annat att göra än att se till att det blir det. Boken krymper också tillfredsställande: jag är nu nere på 188 400 ord. Jag vet inte riktigt hur det blir nu, när jag måste ändra om i scenerna. Antingen går ordmätaren upp, eller så går den ner... Förhoppningsvis ner. Och snart har jag nått mitt mål att pressa ner boken med 10 000 ord. Då blir det väl 10 000 till. Efter det... Ja... Då kanske jag lugnar ner mig lite grann. I alla fall slutar jag jaga ord som en annan blodhund.

Såg på Läckberg och Rudberg på TV4+ idag, förresten. Jag har tidigare haft någon sort allergi mot just det här programmet, och undvikit det med bestämdhet. Men idag bestämde jag mig för att prova -- och... tja... Det var lite ytligt, det var det. Men förvånansvärt trevligt ändå. Fast jag gillade nog dokumentären om den danske författaren som gick häromkvällen mer (Författaren som inte hann skriva, tror jag den hette). Den var intressant. Mycket intressant. Och lite djupare, förstås, men det beror kanske på formatet och lite sånt.

En sak jag gillade skarpt i båda programmen var att se författarna hålla föreläsningar och föredrag om skrivandet och sina böcker. Det är alltid lika inspirerande! Och jag kan inte låta bli att sucka och tänka på hur det skulle vara att få skriva böcker, och sedan få tala om dem med andra, dela med sig av sina erfarenheter och sitt arbete. Vilken absolut, underbar njutning! Det var samma känsla jag fick när jag såg Diana Gabaldon i Fergus: tänk, om det där var jag. Inte så att jag är exhibitionist. Inte så att jag älskar att hålla föredrag. Och absolut inte så att jag måste bli lika välkänd som hon. Eller Läckberg. Eller Rudberg. Men tänk att få gå ut och tala om det man älskar mest: om ett jobb man verkligen älskar, om karaktärer som man älskar, kanske lära ut något (om det finns nåt jag kan, som ingen annan redan kan, vill säga) -- och höra andras åsikter och lära sig av dem. Vad underbart! Det är lite som den här bloggen, det ska ju erkännas, och visst är det kul att blogga -- men det är nåt annat med direktkontakt. Det är där det skapas... magi.

Incitament

Jag har gått i några dagar nu och haft dåligt samvete för att jag inte gjort något med intervjun jag hade med Diana. Det går liksom inte -- både jag och Kathy har försökt lyssna av ljudbandet, och... man kräks efter två minuter. No kidding. De där sablans skotska trummorna skär genom märg och ben och varenda liten led i hela kroppen. Rösterna drunknar, på flera ställen hör man bara trummorna och inget annat. Sehr smärtsamt. För min egen mentala hälsas skull, har jag därmed gett upp med att ens försöka. Och då, som det fega kräk man är, kurar man ju där i sitt hörn, och skäms bakdelen av sig för att man inte vågar erkänna sitt misslyckande. Och håller sig från att kontakta Diana, eller att ens gå i närheten av de ställen där hon brukar hänga (det kan ju, ve och fasa, hända att hon frågar, liksom). I dagarna har jag dock bestämt mig för att krypa till korset. Hon har ju rätt att veta vad som pågår, och vem vet, hon kanske kan komma med en lösning, om hon nu känner att det här är viktigt. Så jag hade tänkt höra av mig, nu... nån dag framöver.

Hursomhelst, så kom ett litet orange plastigt kuvert med posten idag. Det visade sig vara från Janice. I kuvertet, låg ett inplastat bokmärke. Janice deltog nämligen i den stora "Writer's conference" som pågår varje år i Surrey, och där Diana också brukar vara. Så det var ett fint bokmärke som minne av det här, och med fraser ur Lord John and the Brotherhood of the Blade och lite pärlor och sidenband på. Snyggt. Sedan var det faktiskt ännu ett bokmärke, med keltiska snirklar och snoddar på, och orden "Fergus Gathering, August 2007" på. Och i mitten står följande, skrivet med bläck och en omisskännlig handstil: For Linda -- Thanks for coming so far!" Signerat Diana Gabaldon.

Då känns det lite bättre, faktiskt. Så nu ska jag baske mig höra av mig till henne. Förklara saken, och be henne hälsa sin underbare man samtidigt, och tacka för att de gjorde min resa till ett så underbart minne. Så tack Janice -- mitt samvete i etern (eller snarare, "min spark i baken")!
.

GN -- Graphic Novel

Liten rapport från Diana-land: nu är det bestämt vem som ska rita de nya "vuxenserierna" baserade på hennes böcker. Hans namn är Hoang Nguyen, och han har nu läst första delen i serien och säger sig ha en klarare bild av vem "Jamie" är. Diana, kan rapporteras, är nöjd med valet och hoppas att få se "Jamie" snart.

Själv har jag ingen aning om hur den här sortens böcker/serier ska se ut eller ens vad det är -- eftersom jag inte läst några -- men jag måste säga att bilderna på hemsidan är fantastiskt snygga:

http://www.liquidbrush.com/

Det här kan bli riktigt intressant!

Huvudbry

Nu, alldeles för två minuter sedan, kopierade jag cirka 4000 ord ur en scen, lade in i ett nytt dokument, och klippte sedan bort en hel del ur originaldokumentet av samma scen. Slaktade helt enkelt. Men eftersom jag är osäker på min sak, fungerar det nya dokumentet som en liten säkerhetskopia, ifall jag skulle ångra mig. Jag vet inte riktigt vad som är fel, eller om det är fel, men när jag läste igenom scenen, fick jag en sådan där otäck osäkerhetskänsla. Ibland går dessa över, när man kommer längre i texten, för då inser man hur man tänkt, och ser att där finns ett bra mönster och antingen en plantering, eller en konflikt (den ständiga konflikten) som har betydelse senare i berättelsen. Här... visst, det finns paralleller både framåt och kanske bakåt i boken, men de är så oklara och luddiga att det inte känns riktigt befogat att använda 4000 ord på att beskriva det hela. Jag vet inte... Det är bara en känsla jag har -- och numera känner jag att jag kan lita på mig själv när den uppstår. Det är något som är fel här. Då ska jag gå igenom och analysera vad det är som brister -- för om det känns fel för mig, så känns det förmodligen lika fel när en agent eller ett förlag läser.

Först var det lite deprimerande -- så här långt fram i processen ska det inte finnas några alltför tråkiga passager kvar, tycker jag. Sedan blev det mer en utmaning, något att bita i. Det var längesen det hände nu, det ska erkännas, så det känns lite roligt. Jag vet ju varför just den här scenen har överlevt tidigare redigeringar: för att det är en "darling". När jag skrev den, inspirerades jag av folksagor och mytiska väsen. Då kändes det rätt, men... Usch... Inte nu längre, när jag funderat på saken en halv dag. Temat hänger lite väl löst för den här berättelsen. Det är helt enkelt omotiverat, eftersom det inte återkommer. Kolla till exempel på Diana Gabaldons böcker. Boken "Det flammande korset" verkar inspirerad av gamla spökhistorier, folksagor, Dickens, Poe... Det går igenom som en röd tråd, och känslan som råder är lite mörk och mystisk. Se på den sista boken, Snö och aska, som går i grekiska tragedier och komedier -- och Shakespeares -- tecken. (OBS: detta är mina egna tolkningar, men Diana har nästan erkänt åtminstone den sistnämnda bokens tema. Och ibland vill man inte fråga, därför att man trivs med sin egen tolkning av saken). Så ska det vara. Ska det vara, så ska det vara. Genom hela boken. Och så är det inte för den scen jag skrev, så... tyvärr. Den ryker. Det lämnar ett problem, nämligen det beslut som huvudkaraktären fattar på grund av vissa konklusioner hon drar av det som händer i scenen -- men... Hittar jag inte lösningen idag, så får jag sova på saken. Det brukar dyka upp om man är tålmodig. Nu tänker jag iallafall ta ett djupt andetag, tömma mitt huvud på tankar och bara skriva, så får vi se var jag hamnar.

Stoppa mig, den som kan

Jag blir lite full i skratt när jag redigerar. Inte över historien i sig -- den är väl inte så upplyftande på det viset -- men över ordet "redigering", som för mig har en viss innebörd av att man åtminstone inte skriver nytt material, utan putsar på de stycken man har.... Nå, i mitt fall är det inte riktigt så. Glatt och obekymrat växer boken. Som en jäsande, okontrollerbar deg. Det tycks mig som om jag har ungefär samma problem som min husgud, Diana Gabaldon: kortare historier är en omöjlighet. Jag har aldrig skrivit en novell i hela mitt liv. Kan liksom inte. Om man inte räknar med de där proven i svenska man hade i skolan, där man blev tvungen till det. Men även de blev oförskämt långa. Jag är inte bra på att vara kort och koncis. Inte ens när jag skriver meningar. Det där korthuggna, svenskt stilistiska som så många hanterar till fulländning (Carina Rydberg, Karin Alvtegen, Camilla Läckberg) har jag aldrig riktigt klarat. Det blir för yvigt. Möjligtvis är det just den saken som renderade kommentaren om min "engelska ton", hos det senaste förlaget. Jag är lite... engelsk. Amerikansk, liksom. Fast jättesvensk på samma gång. En sorts halvfigur. Alltid förvirrar det en del. Jag kanske skulle byta namn? Skriva under pseudonym? Linda Irene Goodbay, kanske -- det låter lite spännande: som en piratbrud. Lägg till en lapp för ögat och en papegoja på axeln, så är jag redo att erövra de sju haven. *BWAAAK -- Polly wants a cracker*. Fast det är klart, med tillräcklig vidsynthet och innovationsförmåga finns det ju utvägar som inte innebär att jag måste byta namn eller medborgarskap för att få ut åtminstone den ena av mina böcker. Allt beror på. Och mer säger jag inte om den saken, för, som sagt: det beror väldigt mycket på, och jag vet inget alls ännu. Som alltid: time'll tell.

Nå, tillbaka till mitt skrivande. Med Legacy är det inte riktigt så att det bara är en massa ord som hamnar på sidorna. Självklart inte. Allt har ju sin förklaring. Allt jag skriver mynnar ut i något, och har kontakt med resten av berättelsen. Det är som det ska vara, med andra ord, och följaktligen, finns det heller inga överflödiga stycken. Okay -- ärligt talat så har jag ingen koll på den sista halvan av boken, och det kan mycket väl hända att jag hittar en del som kan tas bort. Trenden har dock hittills varit att det mest tillkommit en massa. Och det kommer säkert att fortsätta på samma vis. Det som tas bort kommer att bli det där enda steget bakåt, innan jag tar mina sjumilakliv framåt. Detta betyder, för alla som är någorlunda hemma på matematik, att resultatet kommer att hamna på en god del över de blygsamma 150 000 jag satte upp som första mål. Möjligtvis mer än de 176 000 den ligger på nu. För att vara riktigt ärlig, vet jag redan nu att jag inte kommer kunna hålla in tyglarna på resten av historien heller. Den kommer att växa ytterligare. Bli enorm. En tegelsten. Tja. Varför inte? Så har man gjort det också.

Fortsättning på lördagen 11/8

Diana tackade för sig, och den lilla golfbilen försvann i ännu ett moln rök. Klockan var nu nästan tre, och vi beslutade oss för att ta det lugnt och kolla in Dianas föreläsning. Cocktailpartyt skulle börja klockan halv sex, vilket gjorde att det fanns... tja, inte gott om tid, men åtminstone tid att göra annat innan dess. Det visade sig vara ett bra beslut. Den här gången gjorde Diana en reading -- det vill säga, hon läste utvalda delar ur sina böcker. Det var verkligen magiskt. Verkligen, verkligen magiskt. Finns det något bättre än att höra Astrid Lindgren läsa sina egna berättelser? Eller Viveka Lärn? Man hör berättelsen som den ska berättas, med författarens egen röst, med det rätta tonfallet, så som den lät inne i författarens huvud när den skrevs. Styckena Diana valt var en scen ur "Lord John and the Brotherhood of the Blade", där Lord John möter Jamie i kryptan där Geneva (Lord Johns syster) står lik. Mycket tät, laddad scen. Jag var inte riktigt förtjust i "Lord John and the Private matter": som historia är den okay, men den känns en aning tunn och lite oengagerad. Det känns som om hon lagt mer tyngd och fokus på den här boken, och gett djupare dimensioner åt karaktärerna.

Sedan läste hon en scen ur bok nummer sju i Outlander-serien. Trots hettan i tältet, fick jag faktiskt gåshud, så fantastiskt var det.

När readingen var över, fanns det ingen tid att förlora -- det var bara att rusa iväg till duscharna och tvätta bort allt damm och svett (dagen hade verkligen varit varm) och sedan sminka sig och slinka ner i cocktail-utstyrseln. Nu var ju det här en ganska informell tillställning, vilket gjorde att man sträng taget inte behövde klä upp sig allt. Bakgrunden till den var förresten för att Doug tyckte att alla Dianas fans förtjänade en liten uppmuntran och ett tack för sin lojalitet, vilket Diana höll med om. Inte alla blev inbjudna, förstås -- på grund av platsbrist -- men utvalda folk från de olika diskussionsgrupperna fick välja ut eller bjuda in andra som de tyckte skulle komma. Jag tror det hamnade på lite över trettio personer tillslut.

Hursomhelst tog Mark, Ruth, Janice, Kat och jag (det hade liksom blivit vi som hängde ihop mest, eftersom det var vi som delade husbil -- och vi kom väldigt bra överens också) trucken och körde mot golfklubben utanför Fergus, där partyt nu skulle hållas. Det var vi som hade vägbeskrivningen, även om Grace, som körde Susan, George och Takashi, också fått en. Stämningen blev en aning förvirrad. Susan var stirrig (som alltid när hon inte hade full koll) och förlorade oss snart ur sikte. Slutade läsa kartan, också, och skällde bara på oss genom mobiltelefonen. Dessutom körde Mark själv fel, och vi tvingades vända på den smala landsvägen -- inte helt lätt med en jättetruck, kan jag försäkra. Tillslut fick vi dock ordning på allting, och anlände i ett... något tilltufsat skick till golfklubben.

Golfklubben visade sig vara ett lågt, avlångt hus med stor veranda som vette mot golfbanan. Inte storslaget, men småtrevligt. På verandan minglade redan en del gäster, och en söt servitris mötte oss strax och serverade små hors d'heuvres från silverbricka, och visade oss sedan vidare in i middagsdelen av huset, där baren stod öppen för gästerna att ta vad de ville ha. Jag tog en mineralvatten, eftersom jag inte ätit sedan frukost, och inte kände för att dricka mig snörfull och ragla omkring och dregla inför min idol. Kat hade prövat på det vid ett tillfälle under en middag: hon hade tagit en whisky för att lugna nerverna, och det hade slutat med att hon suttit och babblat osammanhängande inför Diana. Hon försäkrade att det inte var en höjdare. Det fanns ingen anledning att inte tro henne.

På verandan stod runda bord med stolar och rejäla paraplyer utställda. Grace, Kat, en dam som hette Jackie, den långa tjejen som hette Joanne och ett par andra som jag inte kommer ihåg namnet på... Michelle och hennes man kanske? Nå, hursomhelst, så tog vi ett bord längst ner i ena hörnet. Småpratade en aning, svettades i värmen. Tillslut dök Diana och Doug upp, Diana fortfarande klädd i sin luftiga blå utstyrsel, och Doug i sin snygga kilt med rejäla strumpor och Caterpillar-kängor. Han var den som först kom fram till oss. Till min stora förvåning sa han faktiskt glatt "hej Linda" till mig, och han fortsatte sedan att småprata med oss. Han verkade vara på gott humör. På det hela taget är Doug en mycket rar man. Diana brukar beskriva honom som Jamie (huvudkaraktären i Outlander-serien) från nacken och ner (och Doug brukar kontra med att säga att han tydligen är för dum för att inspirera till resten). Tja. Doug är lång och stilig och har hållning som en militär, så visst, varför inte? Och det där med att vara för dum...? Nej, han verkar skärpt, och ibland visar han till och med prov på precis den torra humor man ser hos karaktären Jamie -- vilket är ganska fascinerande. Fast visst -- det är förmodligen fel att studera en person på det sättet. Här är han i alla fall, döm själva, ni som läst böckerna:

Efter en stund kom också Diana över och småpratade med oss, vilket var trevligt. Grace berättade om hur hon fastnat i tullen med sitt "kilt-inspector"-tool (vilket är en spegel med teleskopskaft). Hur tulltjänstemannen bad henne beskriva meningen med verktyget, varvid Grace rodnande sa att, tja... hon var ju på väg till en skotsk festival... Tulltjänstemannen hade därmed räckt henne verktyget utan fler kommentarer, och vinkat henne vidare. Diana skrattade gott åt den här lilla anekdoten (vilket vi alla gjorde. Den var lika kul varje gång Grace drog den -- eftersom Grace är en sådan lugn och sansad person att det var lätt att förstå hur pinsam hela upplevelsen varit). Därefter var det dags för gästerna att överlämna diverse presenter som de haft med sig. I Japan, hade George fått tag på ett tryck med den tavla som inspirerade Diana till den senaste boken "Snö och Aska":


Doug, å sin sida, fick en T-shirt:


Jag vet inte om ni kan läsa vad det står, men texten löd iallafall:

"My name is Doug, I am married to the world famous novelist of the Outlander-series and all I got was this lousy T-shirt"

Hahahahaaaaaaaa. Av damen som tryckt denna t-shirt, fick vi övriga ett mycket vackert bokmärke, med citat ur Trummornas dån:

---------

It was the image of a Gathering like this one, the fires of families burning in the dark, a signal to all that the clan was present -- and together. And for the first time, I understood the motto that went with that image:
Luceo non uro; I shine not burn
(Drums of Autumn @1997 Diana Gabaldon)

-------------

Stämningsfullt, och väldigt sant. För var det något annat än en verklig gathering? Klanen var faktiskt samlad. Alla vi som samspråkat och bråkat och skrattat över internet, som blivit vänner och ovänner och vänner igen, var nu äntligen samlade -- och den som samlat oss, orsaken till vår vänskap, var också där. Det kändes väldigt rätt. Och jag hade gjort rätt som rest dit.

Det blev lite mer samspråk och trivsel på den stekheta pation, lite fotografering på gräsmattan till det... Och sedan var det faktiskt dags att gå. Doug tackade mig för älgen jag givit honom (vilket faktiskt var mer eller mindre en skämtpresent: det var en pytteliten mjukisälg som gick under namnet "Mobile screen cleaner" (bara en sådan sak...) och var av ren, svensk design (vilket var skälet till att jag överhuvudtaget köpte den)) och sa att han försökt hitta någonstans att sätta den på sin kilt, men inte lyckats. Jag skrattade bara, och klappade honom lite på armen, och sa att vi förmodligen skulle ses senare. Och då, må ni tro, boxade han faktiskt tillbaka, vänskapligt och glatt, och sa att det gjorde vi säkert. Trevlig kille, det där, må jag säga.

Vi avlägsnade oss från golfklubben, för att dra vidare till The Brewhouse, där kvällens middag skulle hållas. Vilket också blev en upplevelse -- men mer om det får ni veta senare!

Kathy och jag på verandan

Klanen är samlad. Från vänster, till höger: Susan, Jackie, bakom Jackie George, sedan Michelle, Janice, Takashi, Ruth, Alix och Grace.

Sittande från vänster till höger: jag, Joanne och Kathy

Grace, Kathy och jag

10 Augusti. Andra dagen.

Vi var fem stycken som delade rum i husbilen. Två stycken -- Janice and Kat -- låg i en sovalkov med våningssängar i den bakersta ändan. I husbilens front ("bubblan" som hänger över trucken på bilden) låg Ruth och Mark i en stor dubbelsäng. Där fanns också en liten dusch samt en WC. Jag låg i köksdelen som förband dessa båda rum -- där fanns en fin liten bäddsoffa som passade mig perfekt.

Mark, som visade sig vara en riktig liten ängel och enormt rolig, när man väl lärde känna honom, hade bäddat fint åt mig natten innan. Jag sov gott och vaknade riktigt utvilad. De övriga vaknade till liv en liten stund efter. Tillsammans gick vi tjejer ner mot festivalområdet, för att göra våran morgontoalett. Det visade sig strax att de båda duscharna redan var upptagna, och att en liten kö hade bildats. Vi gick sålunda vidare mot ett stort sportcentra som låg en liten, liten bit utanför området. Där hade ytterligare två duschar ställts till camparnas förfogande. Förvånansvärt nog, vilket vi strax upptäckte, var dessa två duschar extremt "oblyga". De var faktiskt bara öppna bås, vilket var högst olyckligt eftersom en av oss i gruppen redan innan resan bestämt hade sagt att hon absolut INTE kunde tänka sig att duscha inför någon annan. Det här blev med andra ord ganska tramuatiskt. Vi löste det hela så diskret som möjligt, genom att en av oss höll en handduk över öppningen medan de övriga svor dyrt och heligt att inte titta på henne, och snart nog var vi fräscha och rena, och vandrade sakta tillbaka mot festivalområdet. På arenan övade en del kiltklädda kampsportare på att kasta påle: en primitiv men intressant sport, som går ut på att man ska stöta en tre meter lång träpåle så långt ifrån sig man kan. För att kastet ska bli godkänt, måste pålen landa på ena ändan, och välta över. Tja, vad kan man säga... Det var en vacker syn.

När vi kom tillbaka till husbilen hade Mark stekt amerikanska pannkakor, som serverades med lönnsirap (såklart) samt kaffe eller te, som han också fixat. Därefter dök Susan och Grace upp -- de sov på motell -- och tog sig en bit mat, de också. Sedan var det dags att ta en tur ner till staden Fergus.

Vädret var, trots den tidiga timmen, varmt, med en härlig, svag bris. Vi parkerade strax intill kyrkan och promenerade sedan ner mot centrum. Det är en extremt liten stad, och husen starkt influerade av den engelska stilen, byggda nästan enbart i sten.

Huvudgatan var dock en charmig blandning mellan engelskt och amerikanskt/kanadensiskt, med rejäla trottoarer (vilket, om jag förstått saken rätt inte är helt självklart på den här sidan av Atlanten) och dessa små stenhus kurandes tätt ihop på något slags trevligt vilda västern-manér. Gatorna hade skotska namn och de skotska affärerna duggade tätt. Det var, med andra ord, ganska udda. I en liten park på en tvärgata stannade vi till för att lyssna på en säckpipeorkester. Jag tycker givetvis om ljudet av säckpipor, men det som fascinerar mig allra mest i dessa orkestrar är den lilla trumman -- ni ser dem längst till vänster i bild. Hur snabb i händerna måste man inte vara för att få fram detta rasslande, hårda ljud? Snyggt låter det också.

Sedan gick vi vidare till The Fergus Gorge, floden som rinner genom Fergus. Det var verkligen inte långt dit -- floden gick alldeles bakom parken där orkestern stod. Ser det inte skotskt ut, så säg?

Vi återvände sedan upp till huvudgatan, långsamt, eftersom dagen nu var verkligt het, och studerade folklivet en stund. Efter huvudgatan öppnade sig staden upp mot de obligatoriska bensinstationerna, samt en av dessa doughnut-shops som verkar vara en kanadensisk specialitet. Eftersom jag inte riktigt delar denna förtjusning för doughnuts, har jag tyvärr glömt namnet, men jag delade i alla fall ett sockrigt sliskigt bakverk med Kat innan vi drog oss tillbaka till campingen igen. Det var nämligen dags nu. Dags att se Henne. Diana Gabaldon. Hon skulle ha sin första föreläsning klockan ett, och nu var klockan lite över tolv. Vi slängde i oss ett par mackor med det där exklusiva kalkonpålägget som Mark propsat på att köpa dagen innan, samt pickles och senap, och drog oss sedan ner till festivalområdet. Om ni ser på kartan, så finner ni ett litet brunt fält, som en trekant, alldeles till höger, som är märkt "Genealogy and Education". Det visade sig vara ett öppet tält, med en scen och rader av stolar.

Alldeles intill hade man satt upp ett mindre tält, där man sålde böcker. Vi sprang naturligtvis genast dit, för där låg -- håll i er nu -- den mycket exklusiva förstaupplagan av den nya boken "Lord John and the Brotherhood of The Blade". Den finns bara i hundrafemtio upplagor. Vi såg till att få oss varsitt exemplar. Därefter satte vi oss på stolarna i det större tältet och väntade en aning nervöst -- för vi anade, att med Susan på samma plats, skulle det knappast bli frågan om att diskret betrakta Diana på avstånd. Mycket riktigt; snart dök Diana upp, i sällskap med sin man Doug. Hon tittade genast åt vårat håll, och nickade åt Susan som strax gick dem till mötes. Jag satt kvar, svettig i händerna och med dunkande pulsar. Jag är ingen person som normalt sett blir "starstruck". Jag brukar faktiskt räkna mig till den mer sansade delen av populationen, och en människa är alltid en människa, känd eller inte. Men liksom... Det här var Diana Gabaldon. Författaren som jag beundrat sedan trettonårsåldern. Författaren som skapat några av de mest levande karaktärer jag någonsin stött på. Och det är något med hennes personlighet och utstrålning: liten och späd är hon, med långt, kolsvart hår och gnistrande mörka ögon som ser rakt igenom en, samt ett roat, lite snett leende. Hon är mycket vacker, och extremt speciell. Alltså var det jag och Kat (hon är ju som bekant precis som jag) som satt kvar, medan Ruth och Grace gick upp och hälsade tillsammans med Susan. Efter ett par minuter sa vi dock till varandra att vi var löjliga. Vi fattade sålunda varandras händer (som om det vore mindre löjligt...) och reste oss upp. Susan sken upp när vi närmade oss, och pekade glatt på oss, obarmhärtigt kapandes av alla flyktvägar. Det var bara att ta skeden i vacker hand, och gå dit.

I ärlighetens namn var det inte så farligt. Både Doug och Diana studerade mig med vänligt intresse, och ställde en del frågor om min resa. Det var bara det, att min mun var så torr att läpparna fastnade på tänderna (jag såg ut som en hamster), och att min engelska tycktes ha övergett mig så till den milda grad att allt jag kunde klämma ur mig var ett par mindre intelligenta, gutturala strupljud. Jag tror att vi alla tänkte samma sak i den stunden: "Hur i h-e ska hon kunna utföra en intervju?"

Lyckligtvis var det därefter dags för Diana att äntra scenen. Vi återvände till våra platser och blev strax trollbundna av hennes hesa röst. Hon började med att berätta om hur det kom sig att hon blev författare -- något hon drömt om sedan hon var åtta år gammal. När hon tog beslutet var hon mor till tre barn under sex år, hon hade två jobb (ett som professor) och hade ingen erfarenhet av skrivandet alls, mer än vad hon presterat genom sina avhandlingar och uppsatser genom universitetet. Nu bestämde hon sig för att skriva en bok. Hon skulle inte tala om det för någon, och hon skulle inte ge upp förrän hon var klar -- det var hennes två, enda regler. Nu finns det inte plats i bloggen för den här historien (den ligger ute på podcast-sändning på hennes hemsida) så allt jag kan säga är att den är inspirerande och inger hopp. Hon fortsatte sedan föreläsningen genom att svara på åhörarnas frågor. Jag har tre nyheter:

1. Hon skriver just nu på bok sju i Outlander-serien. Länge sa hon att det skulle bli den sista. Det blir det inte: det kommer att bli en åttonde bok.

2. Hon skriver som bekant sina böcker utefter former som inspirerar. Den här gången var formen till att börja med en stor pyton som svalt en hjort (alltså smal i ändarna och bred på mitten). Doug tyckte däremot att det lät lite väl äckligt, vilket gjorde att hon ändrade sig. Nu är det istället ett vackert pärlhalsband, som gradvis växer till ett stort hänge i mitten. Egentligen ville hon ha pärlorna i olika färger, men Doug tyckte att det lät lite för komplicerat. Hursomhelst gillar jag pyton-formen bättre. Jag undrar om bok sju handlar om en inre konflikt, som skapats av en yttre strid. Intressant.

3. Rättigheterna till att göra en film av böckerna har nu köpts av ett filmbolag. Den har legat ute tre eller fyra gånger tidigare hos olika bolag, men Diana har aldrig känt sig nöjd med hur de skött saken. Den här gången verkar det däremot som om det är ett seriöst filmbolag som förstår sig på böckerna, och det känns som om dialogen är en aning mer konkret än tidigare. Så vem vet -- den här gången kanske det blir något.

När föreläsningen var slut, var det dags för signering. Vi tog plats i den ringlande kön, fnissiga och nervösa. Vi träffade ett par andra listkompisar, bland annat en lång, rolig kvinna vid namn Joanne. Vi lyckades också fånga in Doug, och fick honom att signera boken jag valt att ta med, Det Flammande Korset. Det är nämligen så, att Diana i början av boken tackar just Doug för att han gett henne den mycket vackra och poetiska sista meningen i boken ("om det är så att jag inte säger "Jag älskar dig" innan jag dör, är det för att jag inte hann"). Vi visste genom Susan att han fnyser åt det här, och mer eller mindre kallar det "Hollywoodbullshit", vilket naturligtvis gjorde det till ett MÅSTE att ha hans signatur på sista sidan, alldeles under den famösa meningen. Han skrattade lite generat (han är på det hela taget en något tillbakadragen, men oerhört rar man), men signerade snällt boken. När det var Dianas tur lyckades jag faktiskt få fram tillräckligt många ord för att hon skulle ta sig en titt på sista sidan. Hon skrattade gott åt det hela. Signerade Lord John-boken, med en personlig signatur (Den blir värd mera då, som hon prosaiskt konstaterade).

VI tog våra tunga skatter med oss tillbaka till husbilen, och satte oss sedan ner och tog det lugnt i skuggan under markisen. Sedan beslutade sig Janice, Kat och jag för att dra ner till festivalområdet för lite shopping. Eftersom det var fredag, var det lagom mycket folk i omlopp. Vi köpte varsin Irn Bru (den skotska nationaldrycken jämte whisky) och vandrade genom shoppinggatan. Kat och jag hade redan bestämt oss för att köpa likadana smycken. Ja, det låter som något man gör när man är tretton år gammal -- men å andra sidan, om hon bär sitt smycke i Texas, och jag i Sverige, tror jag faktiskt inte att så väldigt många bryr sig. Det blev ett vackert hänge i form av en slända, med en grön bärnsten monterad på dess rygg (och som alla vet, heter andra delen i Gabaldons serie "Slända i Bärnsten"...).

På vägen tillbaka till husbilen fastnade vi vid husbilen som tillhörde den större diskussionsgruppen för Gabaldonfans (den grupp hos vilken jag först hamnat när jag letade efter Dianas författarforum). Den låg "vägg i vägg" med vår husbil. Alla som vet vad som hänt med middagen vi skulle ha tillsammans med Diana, men som George lyckades få oss utslängda ifrån, vet att stämninen mellan våra läger har varit ganska spänd. Nu blev vi i alla fall ordentligt introducerade. Senare den kvällen kom några i gruppen över till vår husbil. De var väldigt vänliga -- uppenbarligen hade de bestämt sig för att en gång för alla begrava stridsyxan -- och bjöd till och med in Kat och mig till sig, för lite vinprovning och en bit bröllopstårta (en av deras medlemmar hade just gift sig). När vi kom dit var lairden där; han som höll i middagen, och den man som beslutat sig för att bannlysa George. Nu hade han fått i sig ett par glas vin, och var faktiskt jättetrevlig. Det kändes bra: för mig räckte det för att jag skulle förlåta hans gångna attityd. Sträcker någon ut handen mot mig, är inte jag den som slår bort den. Vi blev med andra ord vänner där, och hade riktigt trevligt tillsammans med alla dessa människor en liten stund, innan det var dags för middag i vår egen husbil (och då var vi en aning glada och väldigt fnissiga av allt rödvin).

Senare under kvällen kom George och Takashi från Japan från flygplatsen -- Mark hade tillsammans med Susan åkt och hämtat dem. Gruppen var nu komplett, och det blev många skratt och gemytlig samvaro under middagen, tills George och Takashi på grund av jet lag tackade för sig, och försvann. De tog med sig Grace och Susan, som ju bodde på samma hotell.

Kvällen var dock inte slut för alla: Kat och jag kände oss lite äventyrslystna under kvällen. Nattlivet lockade; man kunde höra säckpipor på campingplatsen, och dunkandet av bas från öltältet borta på festivalområdet. Som små malar drogs vi dit, och lyssnade på bandet som spelade. Det var helt fantastiskt. Tradtionell skotsk musik, presenterat med säckpipor och modernt beat -- kan det bli bättre? Vi stannade tills spelningen var över, bara hon och jag (ingen annan var sugen). Köpte dålig whisky, lyssnade och dansade (så gott vi kunde. Vi är liksom inte direkt rytmiska, någon av oss). När spelningen var över blev vi stående utanför öltältet (bandmedlemmarna var ganska vackra, vilket gjorde att vi beundrade utsikten lite på avstånd). Medan vi stod där blev vi "uppraggade" av en hårdrockare; en liten överförfriskad pojkvasker med långt hår som sa att han hade MAAASSOR med öl i sitt tält, om vi ville hänga på. Vi tackade artigt nej, och så började vi tala om festivalen och varför vi var där. När han fick höra att det fanns en berömd författare på området blev han fascinerad. Han gav oss en föreläsning om en författare som han läste just nu. Steven Erikson? Pojken blev alldeles begeistrad, och använde bordet för att förklara författarens upplägg av olika världar, hur undersidan blev översidan och hur gudar slogs med människor... Ja herregud. Och sedan blev det liksom aldrig äckligt, trots halvdöda rebeller som våldtog vad det nu var, på något slagfält någonstans... Han avslutade sitt passionerade inlägg med att konstatera att Steven Erikson är en "fucking epic writer". Det var ju trevligt, tyckte vi, sa artigt godnatt och gick sedan till husbilen för att sova.

När vi kom dit, var de övriga fortfarande vakna. Vi gjorde oss alla iordning för natten, och iförda pyjamasar kröp vi upp i Ruth och Marks dubbelsäng för en stunds småprat (som varade i nästan två timmar). Mark var trött och tyst -- men väldigt lycklig. Konstigt vore det annars: omgiven av en hoper tjejer som han var, varav en svensk. "It was GREAT to watch," som han senare konstaterade. Vi bröt upp vid tvåtiden, och somnade allihopa gott.

***

Planeringar

*Gäsp* Ser ut som om man överlevde midsommarafton i alla fall. Det känns då så -- det där underliga, regelbundna dunkandet i huvudet är en sorts ständig påminnelse. Nej, äsch: så farligt är det inte. Bara nästan.

Imorse när jag slog på datorn, väntade inkorgen full med mails, som alla rörde Fergus. Nu planeras det intensivt för middagen som ska hållas under lördagen. Det är en viss laird som håller i det hela, och han har tydligen bokat en lokal som håller 50 personer. Det är först till kvarn, och det är LÅNGT fler än 50 personer som vill frottera sig med Diana. Vi diskuterar det hela i vår lilla grupp -- ska vi slåss för att ta oss in, eller ska vi låta andra gå före? Läget är ganska oklart hur det ser ut inför lördagen för oss alla. Möjligtvis är vi redan inkluderade på gästlistan (eftersom våran grupp består av åtminstone två VIPare, varav den ena är Dianas egna assistent, är det kanske lockande att tro det), men det behöver inte vara så. De som håller i middagen tillhör nämligen en för oss "konkurrerande" diskussionsgrupp (den största), och de som är självskrivna på middagen bör vara de som är "viktiga" i den gruppen.
För mig spelar det ingen större roll vad som händer. Det känns löjligt att klösa sig till en plats, och om alla i vår kamratgrupp inte kan gå, blir det inte roligt. Det enda är att den lilla älvan Susan tydligen har nämnt till Diana att vi alla i gruppen ska gå, vilket möjligtvis kommer att få henne att undra var vi håller hus, om vi nu inte är där. Fast jag tror i ärlighetens namn att Diana knappast kommer att bry sig.

Nåja. Det får bli som det blir. Susan har nämnt det där cocktailpartyt som ska hållas av Diana och hennes man igen. Att det kanske blir av. Ser ut som om det kan bli av på torsdagen (när jag lider som värst av jetlag, givetvis!!). Sedan har jag intervjun. Sedan kommer paret ju eventuellt på en öl vid husbilen. Så, *rycker på axlarna*, jag kommer nog få träffa henne i alla fall. Och även om det inte skulle bli så, är det faktiskt inte Diana som är det viktigaste på den här resan. Hon är en bonus. Det härligaste ska bli att få umgås med mina nätkompisar.

Åh, just det -- apropå intervjun, kommer jag möjligtvis återvända hem med en mycket intressant nyhet. För jag säger bara det: ryktena går. Spännande rykten -- och enligt den lilla älvan Susan kommer det riktiga tillkännagivande i Fergus. Tills dess är hennes läppar förseglade. Hm, hm. Jag har en liiiiiten aning om vad det handlar om (hon gav oss en liten, liten vink). Och jag säger bara det: det kan bli mäkta intressant!

Bredbandet igen. Och lite annat.

Gissa vad jag har gjort på Internet hela helgen? Gissa. Nej, det var fel. Nej, fel. Fel igen. Fel.

Jag har faktiskt inte gjort någonting alls. För NÄTET HAR LEGAT NERE HELA HELGEN!!!! Ja, jag skriker -- för jag är faktiskt riktigt sur. Först idag sent på förmiddagen kom det igång, efter att min kära man fått ringa till den där himla käcka telefonsupporten de har. Röststyrning, finns det något mer förödmjukande?! Nej, jag är inte alls glad. Det blir liksom inte mycket skrivande heller, när nätet ligger nere, eftersom jag brukar utföra simultanresearch medan jag skriver. Det är alltid något jag kan kolla upp, eller något ord jag behöver hitta synonymer eller översättningar till. Det blir omöjligt, och därmed tappar jag lusten att skriva helt. Pysslade lite med en scen idag, men mer har det inte blivit.

Roliga nyheter för oss som brinner för Diana Gabaldon (det lär finnas någon i... Finspång *he he*. Samt (tydligen) en av systrarna Graaf. Just det, ja.) är att Diana nu börjat titta på möjligheten att göra tecknade romanserier. Jag känner inte till området särskilt bra, men det är väl antagligen serier som riktar sig till vuxna -- snyggt tecknade sådana. Hon har nu kollat på olika tecknare för sviten, och kontrakt verkar vara på gång att skrivas under. Visst, ett sådant projekt innebär att man måste sätta ett ansikte på karaktärerna, vilket är ett av huvudproblemen när man har kollat på möjligheterna att göra film av böckerna -- det går helt enkelt inte att hitta någon som kan spela Jamie. Alltså, kommer man förmodligen att frusta lite över att få ett ansikte på sina karaktärer. Samtidigt är det Diana som bestämmer, och hon som dikterar hur de ska se ut. Eftersom allting sköts av professionella tecknare, kan resultatet bli hur spännande som helst. Det här ser jag verkligen fram emot. Och så är det förmodligen en bra sak att ta upp i min intervju!