Jag blir lite full i skratt när jag redigerar. Inte över historien i sig -- den är väl inte så upplyftande på det viset -- men över ordet "redigering", som för mig har en viss innebörd av att man åtminstone inte skriver nytt material, utan putsar på de stycken man har.... Nå, i mitt fall är det inte riktigt så. Glatt och obekymrat växer boken. Som en jäsande, okontrollerbar deg. Det tycks mig som om jag har ungefär samma problem som min husgud, Diana Gabaldon: kortare historier är en omöjlighet. Jag har aldrig skrivit en novell i hela mitt liv. Kan liksom inte. Om man inte räknar med de där proven i svenska man hade i skolan, där man blev tvungen till det. Men även de blev oförskämt långa. Jag är inte bra på att vara kort och koncis. Inte ens när jag skriver meningar. Det där korthuggna, svenskt stilistiska som så många hanterar till fulländning (Carina Rydberg, Karin Alvtegen, Camilla Läckberg) har jag aldrig riktigt klarat. Det blir för yvigt. Möjligtvis är det just den saken som renderade kommentaren om min "engelska ton", hos det senaste förlaget. Jag är lite... engelsk. Amerikansk, liksom. Fast jättesvensk på samma gång. En sorts halvfigur. Alltid förvirrar det en del. Jag kanske skulle byta namn? Skriva under pseudonym? Linda Irene Goodbay, kanske -- det låter lite spännande: som en piratbrud. Lägg till en lapp för ögat och en papegoja på axeln, så är jag redo att erövra de sju haven. *BWAAAK -- Polly wants a cracker*. Fast det är klart, med tillräcklig vidsynthet och innovationsförmåga finns det ju utvägar som inte innebär att jag måste byta namn eller medborgarskap för att få ut åtminstone den ena av mina böcker. Allt beror på. Och mer säger jag inte om den saken, för, som sagt: det beror väldigt mycket på, och jag vet inget alls ännu. Som alltid: time'll tell.
Nå, tillbaka till mitt skrivande. Med Legacy är det inte riktigt så att det bara är en massa ord som hamnar på sidorna. Självklart inte. Allt har ju sin förklaring. Allt jag skriver mynnar ut i något, och har kontakt med resten av berättelsen. Det är som det ska vara, med andra ord, och följaktligen, finns det heller inga överflödiga stycken. Okay -- ärligt talat så har jag ingen koll på den sista halvan av boken, och det kan mycket väl hända att jag hittar en del som kan tas bort. Trenden har dock hittills varit att det mest tillkommit en massa. Och det kommer säkert att fortsätta på samma vis. Det som tas bort kommer att bli det där enda steget bakåt, innan jag tar mina sjumilakliv framåt. Detta betyder, för alla som är någorlunda hemma på matematik, att resultatet kommer att hamna på en god del över de blygsamma 150 000 jag satte upp som första mål. Möjligtvis mer än de 176 000 den ligger på nu. För att vara riktigt ärlig, vet jag redan nu att jag inte kommer kunna hålla in tyglarna på resten av historien heller. Den kommer att växa ytterligare. Bli enorm. En tegelsten. Tja. Varför inte? Så har man gjort det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar