Sex, våld och Alex Schulman

Tydligen var det bra med lite vila.
Jag tog upp skrivandet igår kväll, och lyckades förvandla ett par mindre roliga scener, till riktigt roliga sådana. Det är ju så, med en del stycken, att de måste vara med för att förklara ett eller annat... men att skriva dem känns på något vis väldigt segt och omotiverat, därför att man inte riktigt hittat den där snärten, som lockar till läsning. I mitt fall betyder det en hel del tjöt, utan dialog. Dialogerna är nämligen mitt starkaste kort, och det är där jag trivs allra bäst som författare. Alldeles för långa scener utan dialog blir ju också lätt utdragna och oengagerade, så det kanske är en bra sak.
Nu hade jag en hel hög med långa, förklarande texter på rad, som först fick mig att tappa sugen (vilket förklarar en del av in svacka) och sedan fick mig att börja fundera på alternativa lösningar. När jag väl satte mig ner och skrev, gick det faktiskt lättare än jag trott från början. Det blev lite nya scener, som kändes fräscha och intressanta. Fortfarande behövs finputs -- givetvis, eftersom det handlar om en total omskrivning, och alltså måste ses över -- men jag tycker resultatet blev mycket bättre. Nu är jag på sidan 214 av 396 i min första redigeringsrunda, och... Tja... Den håller än så länge. Jag kan inte säga annat. Den håller jämnt tempo, har inga partier som släpar och drar, och är riktigt vågad. Tycker jag, alltså (men min åsikt är förvånansvärt subjektiv).
Det är inte så att det är sex och våld sida upp och sida ner (undrar om det här kommer att göra min blogg till första träffen på Bloggportalens mest populära sökord? Jag kanske ska slänga in ett "gruppsex" och "Alex Schulman" här också, för säkerhets skull)(tyvärr har jag av naturliga skäl inte lyckats klämma in just Alex S någonstans i romanen, men det ska inte förnekas att det hade varit himla kul. Han och häxan Surtant. Elaka människor är uppfriskande härliga).... Ummmm... Var var jag nu? Jo, våld och sex. Visst är det en del av det där på sina ställen, det går inte att förneka, men det är inte (alltid) lika explicit. Det är mer känslan. Konflikterna är såpass åtdragna att det blir vågat på grund av det. Samtidigt är det tillräckligt oromantiskt och chockerande för att hålla det från kategorin "romantiska romaner". Just nu har jag faktiskt ingen aning om vad det är för slags genre jag rör mig i. Men vem bryr sig? Fans of Diana Gabaldon will love this novel, som alla sorgliga wannabe-författare desperat skriver på omslaget för att få sålt sina ynkliga böcker som ingen annars skulle ha velat ta i med tång. Jag ska skriva det med stora bokstäver, tvärs över mitt omslag. Comic Sans. Guldfärg. Och med tillägget: ... and Alex Schulman would hate it. Så får vi se vem som skrattar bäst. Sist.

Äsch... Dags för morgonens första kopp kaffe (nu förstår ni kanske varför det här inlägget är lite förvirrat. Hade det varit handskrivet hade texten varit darrig och lite sned också)