Ingen som behöver en trevlig och arbetsam civilekonom? Har ingen direkt erfarenhet på området, men är snabb på att lära och kan läsa en halv sida på ett par sekunder. Grymt bra på datorer, snackar inte för mycket -- precis lagom, sådär så allting bara blir så himla trevligt på kafferasterna. Har egen bil. Röd, dessutom. Jag har inga pengar till bensin, visserligen, men det ordnar ju sig med ett par veckors idogt arbete. För jag är jäkligt duktig på att arbeta, också. Flitig liten sate. Övertid = inga problem. Mina barn blir aldrig sjuka, och min man är världens bästa pappa och dessutom jättelång och snygg. Fortfarande ingen som vill ha mig? Jag talar flytande engelska? Nähä...
Hursomhelst, i mitt alldeles arbetslösa tillstånd, kan jag ägna en del tid åt mitt konstnärsskap (som det ju så vackert heter, när man gör något kreativt). Idag satt jag några timmar med Legacy. Jag redigerar ju som ni vet romanen, och trivs ganska bra med det. Fast idag hamnade jag på några kapitel där det behövdes lite överbryggningar. Det var Sebastian som utgjorde perspektivet på den första scenen... Eller, nej... Det första som hände var att jag redigerade några av Sebastians scener. Han är en bra karaktär. Han lever. Och efter lite gullande med honom flöt det liksom på därifrån: det blev en ny scen, som kändes självklar. Just det, ja (gud, vad jag älskar Häxan Surtant på Bolibompa på fredagar, förresten!! Hon är stört UNDERBAR. Yngsta dottern är lite rädd för henne, men det är bra, för då kan jag ju krypa upp i soffan med henne och kolla samtidigt. Kan man annat än att ÄLSKA en barnprogramskaraktär som är fantastiskt elak hela tiden? Som levererar utsökta syrligheter som: "Ja, men då tycker jag att du ska posta det och skicka till någon som bryr sig". Ja herregud, ibland är det faktiskt en ren njutning att se Bolibompa!)(och herregud... nu måste jag väl ändå slagit något slags rekord i världens längsta parentes??).... Ummmm.... Var var jag nu? JO -- det är inte alltid det känns jäkligt skönt att skriva, men idag var det faktiskt just precis på det viset. Och faktiskt är det så, att oftare än inte alls, så är det faktiskt numera alltid skönt och roligt att skriva. Idoghet ger resultat!
----------------------------------------
Utdrag ur Legacy, @ Linda Govik, 2007
“That I’m talking to you, doesn’t mean I’ve forgiven you. I’m still disappointed in you. You did wrong. And I haven’t heard you apologize for it, which makes me pretty sure you don’t regret what you did.”
Grandad Hawthorne had been taken back to his bedchamber, and placed under the great, fluffy cover, he looked frail and small. Nothing wrong with either his voice, or his eyes, though, Sebastian thought, and straightened his back in his chair, aching as it was after he’d been sitting leaned over the old man for a long time.
“And you know I don’t think I did anything wrong, which makes an apology rather unnecessary.”
“It bloody doesn’t!”
“It does.” Despite the old man’s anger, Sebastian kept his patient tone. “But by all means, I can give you an apology, if that’s what you want.”
“It is.” Grandad Hawthorne raised his head from the pillow, and glared at him, waiting.
“Well then. In that case, I’m sorry. I’m sorry you can’t understand.”
He fell silent, and watched the wrinkled old face. Wondered how long it would take for his grandfather to realize what the apology meant – and what it hadn’t meant. Not too long.
“That’s not an apology!” Was that a smile, twitching in the corner of his mouth? Sebastian rather thought it was. And sure enough: when the old man continued, his voice was thick with amusement. “Goddammit... You’re just as much a snake as anyone else in this family.”
“Well, adjusting is surviving,” Sebastian replied, softly.
“Hm.” The snort was followed by a moment of thoughtful silence. The halfblind eyes closed to the bright light in the room – Sebastian had, despite the man’s protests, drawn the curtains from the windows, allowing grey, piercing November light to flood the huge bed. “I guess that’s one thing you and your brother are good at. Surviving.”
“Guess so. And Charles just happens to be slightly better at it.”
Again, the old man showed that high age didn’t necessarily mean a faltering head.
“The boy is shrewd. And he knows how to land on his feet. He sure landed softly this time, didn’t he?”
----------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar