Olja och vatten

Gamla, goa bokmässan, ja. Detta event som jag velat gå till varenda jäkla år, men inte kunnat. Förra året var den enda dagen jag kunde, precis den dagen då det bara var öppet för branschfolk. Branschfolk. Branschfolk. Smaka på ordet. Finns det något värre och samtidigt mer underbart?? Vilken esoterisk, mystisk, härlig grupp det är. Branschfolk: den goda, exklusiva olivoljan, som skiljer sig snyggt och lite överlägset från det vanliga, tråkiga vattnet. Som får egna dagar på bokmässan.
Avundsjuk... vadå, jag? Kanske lite. Men mest för att jag själv så gärna skulle vilja tillhöra den där exklusiva klicken.

Det här året skulle jag förstås kunna gå -- jag har ju helgen fri. Min man var till och med lite sugen på att följa med, eller åtminstone halvt intresserad, så där halvt intresserad som bara han kan bli. Men... men... Det blir en alldeles för lång dag. Och vem ska ta hand om barnen under tiden?? Jo, visst, det finns kanske folk som kan, men är det rätt att ta kål på dem via ett par energiska monster, bara för att jag ska få en chans att nosa på böcker och författare... eller nej, det blev fel... Men kolla in mässan, då? Är det rätt av mig? Har jag rätt att vara ännu mer självisk i år än jag redan varit? Svar: nej. Det är således inte rätt att lämna ungarna hos sin pappa heller, för han har jobbat som ett litet svin de senaste veckorna och behöver avlastning och lite ömhet. Så nej -- ingen bokmässa för mig. Och kanske heller inte förrän:

a. Barnen blir lite mer självgående, eller
b. Jag själv blir branschfolk och måste gå dit för att sätta mitt underbara namn på litteraturkartan och befästa min storhet i folks sinnen (om ni himlar med ögonen just nu, så gör ni heeeelt rätt)

Jag jobbar faktiskt på att bli branschfolk, det gör jag. Legacy växer vackert. Vi snackar nu om 183 000 ord. Igår hittade jag en scen som jag ännu inte skrivit. Det känns sådär oförskämt bra. Completeness. Så känns det. Det är fantastiskt hur rätt den här historien känns, redan nu. Om den är bra eller inte, vet jag inte. Jag är kär i den, i alla fall. Det är egentligen lite fantastiskt hur någonting kan växa och bilda en hel bok, utan att man har en aning om vad den ska handla om från början. När jag började skriva Legacy hade jag en början, sedan en scen någonstans i mitten, som jag kände att den skulle vara med. Och genom att addera lite här, och lite där, både före och efter mittenscenen, huller om buller, utan en tanke på egentligen vart historien skulle leda -- har det blivit en hel historia. På över 400 sidor. Det är kul, som experiment betraktat. Det går att skriva helt och hållet intuitivt. Bara man litar på sig själv, och stänger öronen för rösten som säger att saker och ting är omöjliga. För det är de sällan. I alla fall inte när det gäller författarskapet. Bara lite när det gäller att gå på bokmässor. Fast i ärlighetens namn, gör det inte så mycket, att jag inte går. Jag är anpassningsbar: jag trivs lika bra med att vara hemma.

Men... Nosa ordentligt för mig, alla ni som har chansen att gå dit, okay? Och ha det så kul!!!