Rapport om ingenting

Tja, ni undrar kanske var jag tagit vägen. Eller så tycker ni helt enkelt att det är skönt och lugnt här på bloggen. Så kan det ju också vara. Fast jag hoppas inte det.
Hursomhelst, så är det mycket verklighet och lite dikt just nu, så det är därför det är så stillastående här. Jag hinner inte skriva, och när jag hinner, känner jag mig just nu alldeles för urlakad för att orka, så då hittar jag på en hel massa annat att göra. Så följaktligen, finns det inte mycket att rapportera om i bloggen. Jag har faktiskt... håll i er nu... en svacka! En liten en. Men just nu kan jag bara stirra på mina texter och känna *suck* när jag ser dem. Så är det ibland -- och jag har, under den tid jag faktiskt sysslat aktivt med mitt skrivande, med ett riktigt mål för ögonen alltså (skrivit har jag ju annars gjort i hela mitt liv) kommit underfund med att man faktiskt ska tillåta sig att känna sig urlakad och trött och inte alls sugen på att skriva ibland. Det som kommer därefter, brukar nämligen vara en riktigt bra period. Så *gääsp*, jag håller mig undan Legacy i nåååågra dagar till. Eller någon dag, då. För mina svackor brukar, ärligt talat, inte vara särskilt länge. Om jag känner mig själv rätt. Och det gör jag ju.

Annars letar jag fortfarande jobb. Det kan ju också vara en källa till trötthet. Var på AF-möte idag, till exempel. Jag vet att de försöker hjälpa en. Jag vet att de är vänliga och att de har press på sig, de också. Men när det står en flåshurtig människa framför en och på fullaste allvar säger: "Ni måste vara beredda på att skaffa jobb utanför er bransch. Det kanske blir det bästa ni någonsin gjort... Jag hittade till exempel ett jobb bara imorse, som inte krävde någon erfarenhet alls. Hjälpreda till skorstensfejare! Va? Vore inte det något, så säg?"
Och då sitter man där, kontrollerat på stolen, och anstränger sig för att inte ställa sig upp och vråla: "MEN FÖR H-E!!! JAG HAR VÄL FÖR F-N INTE SLITIT HÄCKEN AV MIG I FEM ÅR OCH DRAGIT PÅ MIG EN KVARTS MILJON I STUDIESKULDER, FÖR ATT BLI HJÄLPREDA TILL EN J-A SKORSTENSFEJARE???" Intet ont om skorstensfejare, alltså.
Men... Ja, ni fattar. Man blir lätt på dåligt humör. Och då påverkar det ens geist. Ibland, så där. Faktiskt oftast när man konfronteras med det, genom en pedagogiskt hurtig människa med glitterblick och tonfall som passat bättre på en dagisfröken.

Men som sagt -- det vänder. Det gör det. Jag är ung. Jag är stark. Jag är frisk. Jag är ung. Jag är stark. Jag är frisk. Bara lite, lite trött.