Ode till en tordmule

En del saker vill man dela med sig. Saker som man liksom tycker är fantastiska, eller speciella. Idag tog jag med barnen till sommarhuset vid kusten. Det är kul att hoppa på klipporna: ungarna älskar det där och själv gillar jag att vandra omkring och spana ut över havet. Idag var det sådär ljummet i luften, och himlen var dramatiskt gråblå, vinden ganska frisk, sådär så att det gick skyar över vattnet. I sådant väder blir klipporna speciellt röda, och underbart vackra.

Vi strövade ner på stranden, för att se om det flutit upp nåt kul. Det hade flutit upp nåt. Men inget kul. Bara nåt som var lite sorgligt, men fint: en tordmule. Jag har aldrig sett en tordmule förut, visste inte ens att de fanns häromkring. Men här låg en, mitt bland sjögräs, musselskal och sand. Alldeles hel var den. Jag tog en pinne och vände den försiktigt runt, och då var fjädrarna i nacken mjuka och fluffiga. Så ledsamt, att en så vacker varelse skulle behöva dö. Fast lite fint var det, att titta på den med barnen. De ville ju laga den, så att den kunde flyga iväg. Jag funderade ett tag på att ta bort den från stranden -- kanske begrava den någonstans -- men det fanns inget att bära den med så vi lät den ligga. Senare, när vi gick tillbaka mot bryggorna, kom jag att tänka på att det simmat en liknande fågel i hamnen, då vi kört ner där. En efterlevande partner? Stackarn.

Häromveckan satte sig en häger precis på stenpiren när vi kom körande. När vi kom, blev den rädd, och lyfte, sådär tungt som stora fåglar har för vana. Det är en mäktig syn. Man ser ofta storskarv i vattnen däromkring. Denna lite dystra, men fascinerande fågel som folket här i trakten benämner "ålekråka". Man kan givetvis se änder. Svanar. Måsar, såklart. Min favorit strandskatan, men bara om sommaren, förstås. Fast nu vet jag inte om jag ska byta favoritfågel. Tordmular är väldigt, väldigt vackra: som en liten, svartvit version av en lunnefågel. Ja, det ska erkännas: jag gillar fåglar. Gillar att studera dem, och att titta på dem överhuvudtaget. Det är vackra djur. Och det är en vacker värld.

Skrivandet då? Det här är ju en skrivarblogg, så man kanske ska rapportera åtminstone lite av vad som händer. Jodå, det går framåt. Med skräckblandad förtjusning kan jag konstatera att en del scener lagt sig ytterligare tillrätta. Det här med att följa det karaktärerna vill, gjorde att jag insåg att jag måste stryka en kortare scen (500 ord, kanske) där Charles talade och uppförde sig som Charles inte talar och uppför sig. Där han knappt en skulle kunna tala, för att han skulle vara så förbannad att han knappt fick ur sig ett ljud, hade jag gjort honom kall och lugn. Så jag tog bort det, och fick honom att reagera som han skulle; genom att säga något kort och upprört, och sedan gå därifrån för att tjura på sitt rum. Som belöning fick jag en hel scen extra -- och nu var det Samuels som bjöd på sig själv. Jag har ju lagt ut en liten introduktion på honom förut, närmare bestämt här, och... Ja, han är bra att jobba med. Effektiv, snabb, tydlig. Så nu utkristalliserade sig ännu en scen. Jag tog en annan, redan skriven, och flyttade den till ett ställe lite längre fram i texten, för att skapa luft mellan olika händelser. Pysslade lite med text jag redan hade, så att den flöt bättre. Det som har varit lite problematiskt, börjar nu bli ganska sammanhängande. Det gäller att pilla och dra och ändra om tills det känns rätt. Och inte ge upp! Och det gör jag ju inte när jag kommit så här långt, förstås.

Nej, nu ska jag se på The Boston Teaparty. Jag gillar ju Filip och Fredrik. Skäms inte för att medge att jag har High Chaparall på DVD. Älskade Grattis världen. Myggan går för sent för att jag ska kunna se den, men jag skulle förmodligen ha skrattat även åt den. Sån är jag.