Redigeringsmackel

Den här tillägget har tillkommit genom Johannas kommentar på föregående post. Tänkte ge en rejäl rapport om läget, och sådana brukar i allmänhet (för mig, i alla fall) bli längre än vad jag klarar på en kommentarspost. Så nu gör jag ett helt inlägg.

Nå... Nu har jag, med Johannas råd i bakfickan, och mekanikerkepsen käckt på sned, kämpat med min scen, där Charles figurerar. Denna trevliga antagonist, som i vanliga fall är en kraftfull, intensiv man, med scener som är lätta att skriva, men som här inte riktigt velat vara med. Jag håller också fullständigt med Johanna: karaktärerna ska inte behandlas som viljelösa marionetter. Visst kan man styra dem (det är ju jag som skriver) men i huvudsak ska man "lyssna inåt" och helt enkelt skriva utifrån karaktärens personlighet, och inte din egen. Alltså, fick jag verkligen fundera över hur scenen ville skrivas, och hur rösterna skulle låta.

Nu är Charles ingen karaktär vars POV jag använder mig av, mest för att jag vill hålla hans tankar och motiv dolda för läsaren. Den scen jag nu kämpat med, är en scen där hans liv just har kastats omkull, efter ett vad han tycker är ett enormt svek mot honom och hans familj. Alla hans värderingar har dragits undan, och han börjar inse att den han trott sig kontrollera, inte alls är villig att göra som han säger. Samtidigt hotas hela hans tillvaro, och han vet att tiden han har på sig att rädda sig själv och sitt är knapp. Han är med andra ord desperat, ursinnig, hämndlysten och frustrerad. Den han vill hämnas på -- är inte där. Den som är där istället, är livrädd och panikslagen, och det är den personens POV jag har att spela med. Vilket gör det hela lite svårare. Jag måste balansera en del dialog, där Charles avslöjar en del av sin inre konflikt, samtidigt som jag måste hålla fokus på den stackare som råkar ut för hans vrede. Det var allt detta jag hade att kämpa med. Jag skrev om lite, och ändrade ett par saker som kunde störa, så att scenen blev lite "renare". Jag ville liksom ha fram essensen av problemet, för att undvika förvirring. Sedan bantade jag bort lite dialog, och behöll det som var viktigast. Och nu tror jag äntligen att jag har naglat Charles mot väggen. Det är så här han vill ha scenen -- eller åtminstone i den stilen. Så ett par omgångar till, så tror jag att jag har någonting där.

Sedan, efter det här, kollade jag på de närmast efterföljande scenerna också. Och där var/är det en del kaos. Det var en del spretiga scener, som var uppdelade i några sorts cross-sektioner; ni vet:

Scen på båt -- första dagen

Scen i hus -- första dagen

Scen på båt -- andra dagen

Scen i hus -- andra dagen

När det lika gärna kunde vara:

Scen på båt - en dag

Scen i hus - en dag

Punkt slut. Inget tjafs. Det var lite frustrerande ett tag, för jag hade ingen aning om hur jag skulle göra det snyggt. Jag började med att slå samman båtscenerna. Pressade ihop det hela till ett enda tillfälle. Det blev rätt bra, och mer tydligt. Men nu är det då resten... Husscenerna. Och där vet jag inte hur jag ska göra. Jag måste fundera. Dels över hur jag vill formulera det...

............................................

.........................

..........

Nej... Just det ja... Backa lite...

Innan jag slutade igår, ändrade jag ju faktiskt en dialog i en tidigare scen. Det löste åtminstone ETT problem för framtiden...

Okay, så slipper jag åtminstone det...

Men sedan är det resten... Det är nu allting liksom drivs till sin spets, och allting mynnar ut i tragedi och elände och mörker. Charles är en del av det -- och jag har fortfarande inte förstått riktigt vad som driver honom, just på grund av att han är så vrång, och så komplex. Så jag vet inte riktigt varför han gör en del saker. Hur jag ska få fram kärnan i hans motiv. Intuitivt vet jag -- men hur ska jag få ner det på ett bra sätt, utan att det blir vare sig övertydligt (vilket är en risk om man försöker övertyga sig själv samtidigt) eller vagt (om man inte riktigt kan formulera det)? Samtidigt, eftersom jag inte alls kommer att få tillfälle att förklara rent ut för läsaren vilka hans motiv är och varför han handlar som han gör -- det passar liksom inte -- måste jag blint lita på att läsaren vet själv, eller åtminstone känner att det är rätt. Allt det här gör det lite läskigt. Jättekomplicerat. Men... det är en utmaning. Det är det som gör redigering så kul -- det är som att lägga pussel. Och jisses, vad nöjd man blir när bilden blir rätt och man börjar bilda ett snyggt mönster!!