Så här mitt i februari, kan jag se tillbaka på de första veckorna av det nya året och konstatera att de har varit milt sagt tumultartade och något av de värsta jag varit med om i hela mitt liv (och jag har varit med om en del!). Det betyder att det bara kan bli bättre. Barn kan till exempel inte drabbas av kräksjuka hur många gånger som helst under en månad. Två gånger borde vara gränsen, tycker man. Bara en sån sak.
Myten om den plågade konstnärssjälen som skapar mer under svåra förhållanden kanske är sann, för mitt skrivande har åtminstone fått en fin knuff under de senaste dagarna (märk väl att den här meningen innehåller ett visst mått av ironi!)
Förra veckan tog jag upp Legacy igen - mer för skojs skull, för att jag längtade efter att knyta kontakt med den igen, än för att jag hade någon direkt intention att börja redigera. Och så läste jag igenom de båda första kapitlen, och blev som vanligt nedslagen, eftersom dessa så tydligt markerar ett problem som en författare inte får utsätta sig själv (eller sina läsare) för. Jag börjar nämligen med att driva upp en konflikt till ett crescendo, för att sedan - till nästa kapitel - dra ner på densamma så till den milda grad att det blir platt fall rakt i gatan. Många beta-läsare har varit missnöjda med andra kapitlet, och jag har själv fått erkänna att det varit något som inte stämmer med det. Min senaste beta-läsare sa till och med rent ut att jag behövde göra om det. Jaha. Och hur då? Men det visste ingen av oss. Scenen måste vara där, så det var inte bara att hugga bort den, men klart var, att något drastiskt måste göras, för att rädda boken.
Det här var alltså innan sommaren, och sen dess har boken blivit liggande, till förmån för andra projekt, som min svenska roman, och, inte att förglömma, min kurs. Det är just det, att jag fått en hel del mervärde genom den här kursen själv.
Det roligaste med att driva en kurs är onekligen kontakten med kursdeltagarna. När de skriver till en, ber om hjälp, vill fråga något eller visa något för att få feedback. Jag älskar det där, och det är en fantastisk, lite fint skör ynnest att få en glimt in i andra människors kreativa tankar, och få hjälpa till att forma de här tankarna till något mer eller mindre konkret (förhoppningsvis känner deltagarna att de får utbyte av den här kontakten också!). För mig, har kontakten en, liknande positiv sida: den hjälper mig att utvecklas och fundera.
Följande reflektion fick jag av en av mina kursdeltagare:
Är MacLean, Guillou, Hemingway och Forsyth mycket starka karaktärer själva, bara för att huvudkaraktärerna i deras författande framstår som stentuffa?
Eller är Jellinek och Cotzee rena psykfallen eftersom deras huvudkaraktärer verkar kolossalt störda? Är det författarens egen karaktär som ges till huvudpersonen? Eller färgar, rättare sagt?
Ja, hur är det med det där, egentligen?
Jag började fundera på mina egna karaktärer - man är ju, som bekant, sig själv närmast, och jag tycker dessutom att jag har en viss rutin i att skapa sådana vid det här laget. Mina läsare verkar tycka att de känns levande, särskilt när det gäller karaktärerna i den engelska romanen, som ju också har ett ganska brett persongalleri. Är dessa alla olika sidor av mig själv? Ja, självklart. Jag har ju skapat dem. Trots det, vill jag inte påstå att de är jag fullt ut. De är sina egna personligheter. Samma genpool, men inte kloner. De är också, skulle jag vilja påstå, ett konglomerat av alla de människor jag träffat (eller läst om, eller sett på TV) genom mitt liv - och har också erfarenheter som inhämtats ur alla händelser, verkliga eller inbillade, som jag upplevt, läst om, sett på TV eller fått berättat för mig. Och det är samma sak där: karaktärerna blir inte kopior av dessa människor. De blir liksom... egna personer.
Man skapar också karaktärer i samklang med handlingen: du får/skapar det du behöver för att kunna driva storyn på ett effektivt sätt. Tänk efter. Skulle någon annan än Lisbeth Salander ha kunnat klara sig genom Stieg Larssons-trilogin? Skulle en flicka med en personlighet som Lisbeth Salander klarat sig en vecka på Grönkulla utan att bli utsparkad? Och nu kan man ju tänka sig, att det är behovet som skapar karaktären, vilket i sin tur betyder att karaktärsskapandet aldrig kan bli en direkt projektion av författaren själv. Däremot är det inte givet att du skapar karaktären efter en planerad story. Karaktären kanske kommer först - men då kan jag nästan garantera, att storyn är anpassad till dennes personlighet. Det är heller inte givet att en actionladdad bok måste ha en folkilsk, övertatuerad hjältinna. Det är många faktorer som spelar in där - inte minst vad det är meningen att karaktären ska lära sig om sig själv under resans gång.
Lätt, är det inte. Inte när man försöker analysera fenomenet, i alla fall. Men det är lätt, när man skriver. Och ju mer man tränar, desto lättare blir det.
Nu när jag sagt allt det här, ska jag avsluta med att berätta hur det gick för mitt kapitel två. I samband med att kursdeltagaren skickade sin reflektion till mig, vilket var ungefär precis i samma veva som jag börjat deppa över kapitlet, och fråga mig själv om problemet överhuvudtaget gick att lösa, så kom lösningen till mig på ett ganska trevligt sätt. Jag vaknade nämligen en natt av att jag hade en kvinnoröst i huvudet. Inte så att jag hör röster - det var såklart mer en tanke en en påtaglig röst - men... den fanns där. Några få ord, som dessutom var på engelska (jag hade samtidigt tvivlat på om jag verkligen skulle skriva romanen på engelska, eller byta till svenska. Här kom svaret, med besked. Ingen svenska här, tack!). Dessa ord var början på kapitel två. Jag behövde bara sätta mig ner, radera hela scenen som den såg ut, sätta in orden som jag hört dem... och sedan skrev scenen om sig, mer eller mindre av sig själv. Mer driv, mer fart. Nu känns den definitivt helt rätt.
Så kan det gå.
Karaktären är, ska jag tillägga, bara med i detta enda kapitel - sedan försvinner hon ur storyn. Hon har ingen funktion annat än att fungera som ett slags ankare för scenen. Och det visade hon ju att hon är, också. Med råge.
I nästa blogginlägg tänkte jag analysera sönder miljöbeskrivningar.
.
Visar inlägg med etikett Legacy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Legacy. Visa alla inlägg
lördag, februari 13, 2010
tisdag, maj 19, 2009
Lockande med dödliga synder...
Allvarligt talat!
Nu är min skrivblockering så enorm, att det börjar bli intressant. Ponera: en enda scen. Ingen nyckelscen, men ganska viktig, eftersom det handlar om ett möte, som ska vara ganska laddat. Scenen behöver skrivas om ganska rejält. Och jag kan bara inte ta mig för det. Jag vet inte ens hur jag ska börja. Jag vet inte hur jag ska fortsätta när jag väl har börjat. Jag vet ingenting. Och tro mig: jag är nu så desperat, att den närmast dödsstraffsbelagda nödlösningen "plötsligt hörde han ett ljud", börjar kännas riktigt lockande.
Om jag ska analysera mig själv, så finns det ingenting som föranlett det här mentala motståndet. Jag har faktiskt haft en riktigt trevlig tid med Legacy på sistone. Inte ens den annars så svåråtkomliga huvudkaraktärens scener har bjudit på några större problem -- jag har fått fram hennes röst och hon känns helt enkelt mer naturlig och rolig att jobba med nu. Allt gick med andra ord som en dans, ända tills... Ja... Tills jag stötte på problem (det faller sig egentligen helt naturligt, när man tänker efter). Och nu är det tvärstopp. Jag kommer liksom inte igång alls. Som sagt var: "plötsligt hörde han ett ljud".... Hmmmmmm.....
Det finns förstås ett par sätt att ta sig ur det här på. Det ena är att sluta gnälla, och med en dåres envishet (borde inte vara så svårt i mitt fall, egentligen) istället bara sätta sig ner och skriva. Det finns ju liksom inte så många andra alternativ. Skriva, trots att det känns fel. Skriva som om du vore blind, bara låta fingrarna dansa över tangentbordet och hoppas på det bästa. Resultatet går ju alltid att polera, och det blir ju alltid något guldkorn kvar av all sand. Det guldkornet går sedan att bygga på med nya guldkorn, och tillslut sitter man där med ett fint guldsmycke. Problemet är ju dock att jag redan sitter där med min hög sand, och det finns inget förbannat guldkorn i den. Så... Göra en ny hög sand? Det är väl där problemet ligger. Jag menar... Radera och börja från scratch... Nja... Jag vet ju inte vad jag vill. Det känns så tungt då.
Karaktären jag jobbar med, hjälper förvånansvärt nog inte till alls. Annars brukar hans scener vara så lätta, så lätta. Inte nu. Jag orkar inte ens fundera på vad det beror på. Den här scenen måste finnas. Punkt slut. Det är försent att börja tjafsa om den saken nu.
Ett annat alternativ är att bara strunta i att redigera just nu. Hoppa över till en scen som inte är så tungrodd, och gå tillbaka senare. Det är förstås ett smidigt sätt att komma runt problemet. Problemet är ju bara att problemet kvarstår. Psykologiskt sett, är inte det något som precis får mig att jubla.
Nej, det måste lösas nu. Jag får helt enkelt fortsätta försöka. Fundera. Fundera lite till. Skriva. Radera (jag har inga illusioner här). Fundera igen. Skriva. Radera.... Ja, ni ser mönstret? Någon gång måste det ju bli rätt!
Och för er som vill undvika detta utsökta dilemma, vill jag bara peka mot detta finfina blogginlägg, som ger tips i hur man skriver ett underbart första utkast. Jag ska försöka gå igenom det här lite mer ingående när jag får mer tid, tänkte jag, men tills dess kan de nyfikna gå in och läsa. LJ Sellers, som skrev inlägget, har förresten en egen riktigt rolig blogg. Mycket nöje. Jag skulle kunna tänka mig att gå över dit och plöja igenom några inlägg själv... Om det inte var för att jag måste börja fundera över min scen.
*suck*
Nu är min skrivblockering så enorm, att det börjar bli intressant. Ponera: en enda scen. Ingen nyckelscen, men ganska viktig, eftersom det handlar om ett möte, som ska vara ganska laddat. Scenen behöver skrivas om ganska rejält. Och jag kan bara inte ta mig för det. Jag vet inte ens hur jag ska börja. Jag vet inte hur jag ska fortsätta när jag väl har börjat. Jag vet ingenting. Och tro mig: jag är nu så desperat, att den närmast dödsstraffsbelagda nödlösningen "plötsligt hörde han ett ljud", börjar kännas riktigt lockande.
Om jag ska analysera mig själv, så finns det ingenting som föranlett det här mentala motståndet. Jag har faktiskt haft en riktigt trevlig tid med Legacy på sistone. Inte ens den annars så svåråtkomliga huvudkaraktärens scener har bjudit på några större problem -- jag har fått fram hennes röst och hon känns helt enkelt mer naturlig och rolig att jobba med nu. Allt gick med andra ord som en dans, ända tills... Ja... Tills jag stötte på problem (det faller sig egentligen helt naturligt, när man tänker efter). Och nu är det tvärstopp. Jag kommer liksom inte igång alls. Som sagt var: "plötsligt hörde han ett ljud".... Hmmmmmm.....
Det finns förstås ett par sätt att ta sig ur det här på. Det ena är att sluta gnälla, och med en dåres envishet (borde inte vara så svårt i mitt fall, egentligen) istället bara sätta sig ner och skriva. Det finns ju liksom inte så många andra alternativ. Skriva, trots att det känns fel. Skriva som om du vore blind, bara låta fingrarna dansa över tangentbordet och hoppas på det bästa. Resultatet går ju alltid att polera, och det blir ju alltid något guldkorn kvar av all sand. Det guldkornet går sedan att bygga på med nya guldkorn, och tillslut sitter man där med ett fint guldsmycke. Problemet är ju dock att jag redan sitter där med min hög sand, och det finns inget förbannat guldkorn i den. Så... Göra en ny hög sand? Det är väl där problemet ligger. Jag menar... Radera och börja från scratch... Nja... Jag vet ju inte vad jag vill. Det känns så tungt då.
Karaktären jag jobbar med, hjälper förvånansvärt nog inte till alls. Annars brukar hans scener vara så lätta, så lätta. Inte nu. Jag orkar inte ens fundera på vad det beror på. Den här scenen måste finnas. Punkt slut. Det är försent att börja tjafsa om den saken nu.
Ett annat alternativ är att bara strunta i att redigera just nu. Hoppa över till en scen som inte är så tungrodd, och gå tillbaka senare. Det är förstås ett smidigt sätt att komma runt problemet. Problemet är ju bara att problemet kvarstår. Psykologiskt sett, är inte det något som precis får mig att jubla.
Nej, det måste lösas nu. Jag får helt enkelt fortsätta försöka. Fundera. Fundera lite till. Skriva. Radera (jag har inga illusioner här). Fundera igen. Skriva. Radera.... Ja, ni ser mönstret? Någon gång måste det ju bli rätt!
Och för er som vill undvika detta utsökta dilemma, vill jag bara peka mot detta finfina blogginlägg, som ger tips i hur man skriver ett underbart första utkast. Jag ska försöka gå igenom det här lite mer ingående när jag får mer tid, tänkte jag, men tills dess kan de nyfikna gå in och läsa. LJ Sellers, som skrev inlägget, har förresten en egen riktigt rolig blogg. Mycket nöje. Jag skulle kunna tänka mig att gå över dit och plöja igenom några inlägg själv... Om det inte var för att jag måste börja fundera över min scen.
*suck*
söndag, april 05, 2009
Rökning förbjuden!
Underbart när man påbörjar ett inlägg, och sedan får totalt hjärnsläpp och publicerar innan det ens är halvklart - och sedan får hjärnsläpp IGEN och raderar detsamma inlägg. Jag har dock en förklaring: har ju spenderat halva dagen på bråtebränning på vår lilla tomt vilket var otroligt mysigt. Dessvärre konsumerade jag en hel del rök under tiden, vilket är mindre mysigt nu, när man nu sitter här med lungor som svider och hjärna som en veritabel röksvamp. Inte underligt att man gör konstiga saker, liksom.
Hursomhelst... Vad jag sa i det inlägg jag så snöpligt raderade, var att min ordmätare går ner, och över detta utbringade jag ett triumferande jubel. Det kanske låter konstigt att jubla över en krympande bok, men det är verkligen inte alls något underligt med det. Det är ju så, att Legacy från början var 190 000 ord, vilket är på tok för mycket för en bok (om det inte är en nyöversättning av Bibeln). Nu är den nere på dryga 178 000, vilket är betydligt mer hanterbart. Målet är 150 000, och jag har gott hopp om att lyckas nå detta (det finns en hel del att ta av, om man säger så. Jag är en ordrik kvinna, och inte allt jag kläcker ur mig är (förvånande nog, jag vet) av högsta klass).
Just nu går det också relativt lätt att redigera. Eller, rättare sagt, det har gått lätt, i ungefär ett kapitel, men nu är jag över på nästa, och då blev det trögt igen. Det lätta kapitlet hade en berättarröst som jag är riktigt bekväm med, så det kanske inte är så konstigt. Sebastian (som han tidigare hette, innan han bytte namn till Graham, Victor och nu slutligen Lyndon, vilket känns som det rätta namnet för honom) har alltid varit en tacksam karaktär att jobba med. Alla hans scener flyter på, och det är fantastiskt lätt att komma åt hans röst. Värre är det med huvudkaraktären Meredith, vars scener jag måste kämpa med varenda gång. Det hör lite ihop med hennes personlighet, för hon är en väldigt inbunden och hårt kontrollerad person i början, där jag nu håller på och redigerar. Om jag inte minns fel så lossnar hennes scener när hon själv öppnar upp och börjar kommunicera lite mer villigt, så jag är inte väldigt orolig att jag inte fångar upp henne på rätt sätt. Men bara för det innebär det inte att jag gillar situationen.
Man märker framför allt den här kommunikationssvårigheten i hur scenerna är disponerade. För Sebastian/Lyndon flyter de på med en gång: snyggt och prydligt och i ett stycke, som det ska vara. I Merediths scener hackar det ofta ganska svårt i texten, med onödiga passager och övergångar och en hel del (över)förklarande text. Man ser så tydligt att jag är förvirrad och att jag har haft svårt att veta exakt var jag ska hoppa in i scenerna -- i och med att jag själv inte kommer åt Meredith, blir jag osäker i hur mycket jag ska berätta, och då har det slutat med att jag tagit i för mycket. Nå, det där håller jag på och ordnar upp nu. Jag rensar upp ganska rejält, faktiskt. Rena slakten -- fast på ett bra sätt, för nu vet jag vad jag gör och ungefär hur det måste se ut.
Det är det som är så bra med att låta romanen vila mellan varven. Man kan under tiden ägna sig åt ett annat projekt, med en annan stil och genre, ett annat tempo. Eller själv vila: att tillåta hjärnan att koppla av en smula, och uppleva annat. För mig har det gjort riktigt gott. Men nu tror jag att jag är tillbaka. Eller åtminstone var jag det innan jag rökte hjärnan.
~~~~~~~~~~
scen ur kapitel 16. For the sake of a brother
Överste Lyndon Stanford sitter på en pub på Irland i närheten av sitt logemente, och har just fått ett meddelande som av allt att döma skickats av hans farfar i England (det är möjligt att jag postat det här stycket förut, men det här är den omarbetade, polerade versionen)
The men around Lyndon started singing, a dreadful song about a milk maiden and a merry soldier. The cheerful bellowing bounced across the walls, accompanied by the deafening stomping of a hundred-odd feet. Normally, Lyndon would have joined in, but not this time. While fishing the letter from his pocket, he had a good mind to shout to them all to be quiet and leave him to read it in peace.
The seal gleamed in the scarce light of the candles burning in their wooden chandelier above his head. He slid his thumb under the folded edge of the envelope, and broke the frail wax cake in half.
One line was all that occupied the white sheet of paper. One line, but it was more than enough.
~~~~~~~~
Hursomhelst... Vad jag sa i det inlägg jag så snöpligt raderade, var att min ordmätare går ner, och över detta utbringade jag ett triumferande jubel. Det kanske låter konstigt att jubla över en krympande bok, men det är verkligen inte alls något underligt med det. Det är ju så, att Legacy från början var 190 000 ord, vilket är på tok för mycket för en bok (om det inte är en nyöversättning av Bibeln). Nu är den nere på dryga 178 000, vilket är betydligt mer hanterbart. Målet är 150 000, och jag har gott hopp om att lyckas nå detta (det finns en hel del att ta av, om man säger så. Jag är en ordrik kvinna, och inte allt jag kläcker ur mig är (förvånande nog, jag vet) av högsta klass).
Just nu går det också relativt lätt att redigera. Eller, rättare sagt, det har gått lätt, i ungefär ett kapitel, men nu är jag över på nästa, och då blev det trögt igen. Det lätta kapitlet hade en berättarröst som jag är riktigt bekväm med, så det kanske inte är så konstigt. Sebastian (som han tidigare hette, innan han bytte namn till Graham, Victor och nu slutligen Lyndon, vilket känns som det rätta namnet för honom) har alltid varit en tacksam karaktär att jobba med. Alla hans scener flyter på, och det är fantastiskt lätt att komma åt hans röst. Värre är det med huvudkaraktären Meredith, vars scener jag måste kämpa med varenda gång. Det hör lite ihop med hennes personlighet, för hon är en väldigt inbunden och hårt kontrollerad person i början, där jag nu håller på och redigerar. Om jag inte minns fel så lossnar hennes scener när hon själv öppnar upp och börjar kommunicera lite mer villigt, så jag är inte väldigt orolig att jag inte fångar upp henne på rätt sätt. Men bara för det innebär det inte att jag gillar situationen.
Man märker framför allt den här kommunikationssvårigheten i hur scenerna är disponerade. För Sebastian/Lyndon flyter de på med en gång: snyggt och prydligt och i ett stycke, som det ska vara. I Merediths scener hackar det ofta ganska svårt i texten, med onödiga passager och övergångar och en hel del (över)förklarande text. Man ser så tydligt att jag är förvirrad och att jag har haft svårt att veta exakt var jag ska hoppa in i scenerna -- i och med att jag själv inte kommer åt Meredith, blir jag osäker i hur mycket jag ska berätta, och då har det slutat med att jag tagit i för mycket. Nå, det där håller jag på och ordnar upp nu. Jag rensar upp ganska rejält, faktiskt. Rena slakten -- fast på ett bra sätt, för nu vet jag vad jag gör och ungefär hur det måste se ut.
Det är det som är så bra med att låta romanen vila mellan varven. Man kan under tiden ägna sig åt ett annat projekt, med en annan stil och genre, ett annat tempo. Eller själv vila: att tillåta hjärnan att koppla av en smula, och uppleva annat. För mig har det gjort riktigt gott. Men nu tror jag att jag är tillbaka. Eller åtminstone var jag det innan jag rökte hjärnan.
~~~~~~~~~~
scen ur kapitel 16. For the sake of a brother
Överste Lyndon Stanford sitter på en pub på Irland i närheten av sitt logemente, och har just fått ett meddelande som av allt att döma skickats av hans farfar i England (det är möjligt att jag postat det här stycket förut, men det här är den omarbetade, polerade versionen)
The men around Lyndon started singing, a dreadful song about a milk maiden and a merry soldier. The cheerful bellowing bounced across the walls, accompanied by the deafening stomping of a hundred-odd feet. Normally, Lyndon would have joined in, but not this time. While fishing the letter from his pocket, he had a good mind to shout to them all to be quiet and leave him to read it in peace.
The seal gleamed in the scarce light of the candles burning in their wooden chandelier above his head. He slid his thumb under the folded edge of the envelope, and broke the frail wax cake in half.
One line was all that occupied the white sheet of paper. One line, but it was more than enough.
For the sake of your brother, immediately leave to Harcourt Manor.
~~~~~~~~
tisdag, januari 13, 2009
Jag och min spikklubba
Ni drömmer. Ni springer. Ni ser vart ni är på väg, ni vet att ni vill dit. Går det fort? Inte direkt, eller hur? Så är det med mitt redigerande just nu. Men... Det har väl sitt skäl, det också.
Jag är en tredjedel in i boken ungefär. Redigerar ett avsnitt där mycket ska redas ut och ordnas upp, karaktärers roller ska fastställas och små, till synes obetydliga händelser ska ta sin början, för att sedan eskalera. Och det är ett sårbar passage. Jätteviktig, därför att jag här riskerar att förlora mina läsare, om jag inte har ett tillräckligt bra grepp.
Jag kommer (förmodligen beroende på att jag inte är riktigt frisk i huvudet) att tänka på en dokumentär jag såg på National Geographic häromkvällen, där man jämförde olika medeltida stridsvapen. Man tittade lite på det vapen som kallas "morgonstjärna" -- alltså en spikklubba fäst på en kedja, som i sin tur är fäst på en käpp, eller pinne. Man gick igenom hur detta vapen användes. Från hästryggen: suveränt. Snabb framstöt, snabb sving, stor skada. Egentligen samma sak till fots, men med en viktig skillnad: för att få bra momentum, drar du armen bakom huvudet innan du svingar kedjan. Vad händer då? Du blottar dig. Hela din sida sträcks ut och blottläggs, och du blir för ett par sekunder helt öppen för en motattack. Har du ingen sköld då, ligger du förmodligen pyrt till. Är du inte tillräckligt snabb, löper du också risk att bli slagen först. Det är i det här läget du är som mest sårbar.
Stället där jag redigerar på, är precis det ögonblick där min arm, med mitt vapen -- själva storyn, huvudkonflikten -- är helt tillbakadragen. Just där, måste jag röra mig aktivt framåt och använda min sköld -- bestående av karaktärer, dialoger och mindre konflikter -- för att skydda mig. Det är här det inte känns som om jag klarar mig. Nu är frågan, var det hela brister. Skölden... I ett par scener sammanstrålar en hel del karaktärer, och vi får lära oss en hel del om dem och deras motiv. Konflikter finns det gott om, och därigenom också spänning. Dialogerna flyter... Mycket ska däremot förklaras och redas ut, och ja... Det är faktiskt här det blir spretigt: det är mycket som ska redas ut och byggas upp på samma gång, vilket gör allting ganska tungrott, och i vissa stunder en aning upphugget och aningens fragmentariskt. Samtidigt som flytet försvinner -- den mjuka rörelse som ska till för att svinga stridsklubban -- är framåtrörelsen inte helt optimal.
Jag har redan gjort en del förändringar för att öka både driv och flyt, bland annat genom att flytta vissa moment kronologiskt. Genom den insatsen gjorde jag om något som tidigare varit flera separata scener till en enda. Det hjälper upp en hel del. Fast just nu är jag fast just där, i den här omändrade scenen, och det är det som är så kämpigt. Jag måste skriva om och lägga till... bland annat har jag lagt till en händelse som en gång faktiskt redan var med just på det här stället, men som jag sedan tyckte var onödig och skrotade... Just nu anser jag att det är en ganska viktig scen, som på ett sätt rullar igång den ganska otäcka konflikt som boken nästan slutar med. Bra att jag får med den. Bra att allting fått mer momentum. Men all den här ombyggnationen, allt som jag tidigare petat på plats... Det ska nu ändras igen, och ganska omfattande också... Det är väl det som gör att man rör sig lite trögt framåt. Det är jobbigt både mentalt, och rent praktiskt.
Att livet pågår utanför skrivandet ska vi väl inte heller sticka under stol med. Det händer saker som gör att man tappar fokus, och får allting att stanna upp. Jobb (bokslut, säger jag bara). Socialt umgänge (inkluderar familj). Motion (inkluderar dopp i havet -- nu är det gjort!!). Bloggande(okay, jag är väl inte jätteflitig här. Ännu). Allt det där man måste, och så allt det andra som man vill (livet, med andra ord). Men... Det är faktiskt ingen ursäkt. För jag kan ju om jag bara vill. Och visst: scenen ska skrivas. Den ska bli perfekt. Här ser ni en som tänker höja sin arm, svinga sin klubba och vråla "HUZZAH", medan hon stormar fram mot en säker seger.
Fast... jag väntar nog med det där tills imorgon. Nu är jag för trött, och lite stel i ryggen, också. Man vill ju inte dra på sig en sträckning eller så. Nej, sängdags först. Lite vila. Sen...
Nä, gonatt nu, gott folk!
Jag är en tredjedel in i boken ungefär. Redigerar ett avsnitt där mycket ska redas ut och ordnas upp, karaktärers roller ska fastställas och små, till synes obetydliga händelser ska ta sin början, för att sedan eskalera. Och det är ett sårbar passage. Jätteviktig, därför att jag här riskerar att förlora mina läsare, om jag inte har ett tillräckligt bra grepp.
Jag kommer (förmodligen beroende på att jag inte är riktigt frisk i huvudet) att tänka på en dokumentär jag såg på National Geographic häromkvällen, där man jämförde olika medeltida stridsvapen. Man tittade lite på det vapen som kallas "morgonstjärna" -- alltså en spikklubba fäst på en kedja, som i sin tur är fäst på en käpp, eller pinne. Man gick igenom hur detta vapen användes. Från hästryggen: suveränt. Snabb framstöt, snabb sving, stor skada. Egentligen samma sak till fots, men med en viktig skillnad: för att få bra momentum, drar du armen bakom huvudet innan du svingar kedjan. Vad händer då? Du blottar dig. Hela din sida sträcks ut och blottläggs, och du blir för ett par sekunder helt öppen för en motattack. Har du ingen sköld då, ligger du förmodligen pyrt till. Är du inte tillräckligt snabb, löper du också risk att bli slagen först. Det är i det här läget du är som mest sårbar.
Stället där jag redigerar på, är precis det ögonblick där min arm, med mitt vapen -- själva storyn, huvudkonflikten -- är helt tillbakadragen. Just där, måste jag röra mig aktivt framåt och använda min sköld -- bestående av karaktärer, dialoger och mindre konflikter -- för att skydda mig. Det är här det inte känns som om jag klarar mig. Nu är frågan, var det hela brister. Skölden... I ett par scener sammanstrålar en hel del karaktärer, och vi får lära oss en hel del om dem och deras motiv. Konflikter finns det gott om, och därigenom också spänning. Dialogerna flyter... Mycket ska däremot förklaras och redas ut, och ja... Det är faktiskt här det blir spretigt: det är mycket som ska redas ut och byggas upp på samma gång, vilket gör allting ganska tungrott, och i vissa stunder en aning upphugget och aningens fragmentariskt. Samtidigt som flytet försvinner -- den mjuka rörelse som ska till för att svinga stridsklubban -- är framåtrörelsen inte helt optimal.
Jag har redan gjort en del förändringar för att öka både driv och flyt, bland annat genom att flytta vissa moment kronologiskt. Genom den insatsen gjorde jag om något som tidigare varit flera separata scener till en enda. Det hjälper upp en hel del. Fast just nu är jag fast just där, i den här omändrade scenen, och det är det som är så kämpigt. Jag måste skriva om och lägga till... bland annat har jag lagt till en händelse som en gång faktiskt redan var med just på det här stället, men som jag sedan tyckte var onödig och skrotade... Just nu anser jag att det är en ganska viktig scen, som på ett sätt rullar igång den ganska otäcka konflikt som boken nästan slutar med. Bra att jag får med den. Bra att allting fått mer momentum. Men all den här ombyggnationen, allt som jag tidigare petat på plats... Det ska nu ändras igen, och ganska omfattande också... Det är väl det som gör att man rör sig lite trögt framåt. Det är jobbigt både mentalt, och rent praktiskt.
Att livet pågår utanför skrivandet ska vi väl inte heller sticka under stol med. Det händer saker som gör att man tappar fokus, och får allting att stanna upp. Jobb (bokslut, säger jag bara). Socialt umgänge (inkluderar familj). Motion (inkluderar dopp i havet -- nu är det gjort!!). Bloggande(okay, jag är väl inte jätteflitig här. Ännu). Allt det där man måste, och så allt det andra som man vill (livet, med andra ord). Men... Det är faktiskt ingen ursäkt. För jag kan ju om jag bara vill. Och visst: scenen ska skrivas. Den ska bli perfekt. Här ser ni en som tänker höja sin arm, svinga sin klubba och vråla "HUZZAH", medan hon stormar fram mot en säker seger.
Fast... jag väntar nog med det där tills imorgon. Nu är jag för trött, och lite stel i ryggen, också. Man vill ju inte dra på sig en sträckning eller så. Nej, sängdags först. Lite vila. Sen...
Nä, gonatt nu, gott folk!
torsdag, december 18, 2008
Så var det ju det där med namn igen...
Sebastian. Nej, för långt. Det blir inte rätt... *ooomf*... bakom heller. Gordon. Tja, men inte riktigt rätt, och dessutom för skotskt. Jag vill ha något engelskt: något som är elegant och aristokratiskt, som samtidigt fångar hans personlighet. Innan jag satte mig och skrev det här inlägget var jag nästan säker på vad min Legacy-karaktär borde heta. Namnet är visserligen upptaget av någon i släkten, men jag får trösta mig (och släkten) med att det blir som ett helt annat namn när man uttalar det på engelska, och att det förstås inte rör sig om samma person. Men nu... när jag sitter här... Det vete tusan, alltså...
Vill ni veta hur det ser ut i min hjärna när jag funderar? Vi kan testa lite flödesskrivning (apropå bloggturnén med Johanna Wistrand som dyker upp här nästa vecka, den 22e december, angående hennes nya bok "Skriv boken", där, om jag inte missminner mig, flödesskrivning tas upp som ett sätt att få igång skrivandet)(bloggturnén ska bli superkul, för övrigt!!). Det här har jag bara provat en enda gång tidigare, och då när jag gick i sjuan eller åttan, så det ska bli intressant. Here goes:
kanske astor istället jag menar astor är aristokratiskt det också fast astor stanford nä det funkar ju faktiskt inte man snubblar ju på namnen det kommer bli helt tokigt edgar då jo funkar ju faktiskt edgar stanford låter lite som edge och han lever ju lite sådär on the edge så varför inte för liksom victor jo jag gillar det men fasen känns inte helt hundraprocentigt helt plötsligt och varför inte när jag var så nöjd nyss tror inte det har att göra med det där att vi har en i släkten det känns mer som om det är för att namnet betyder segrare gör det verkligen det ja det är jag säker på borde kanske kolla upp på behindthename.com men nej för nu flödesskriver jag och då ska man inte hålla på och göra research mitt i alltihop men hursomhelst så tror jag det betyder segrare och isåfall passar det inte här för han är ju inte direkt en segrare inte så man tänker sig en segrare iallafall med allt det som hänt i hans liv nej jag kanske ska byta till edgar då istället ja men det gör jag testar iallafall men det blir säkert fel det också fan också varför är han så svår när charles var så lätt
Ja. Som ni ser så svänger det en hel del just nu. Min stackars karaktär, som annars är så lätt att förstå sig på och vars scener bara trillar fram, har aldrig riktigt trivits med sitt namn (eller rättare sagt: jag har aldrig trivits med det). Vare sig det varit Sebastian eller Gordon eller Victor, så har det aldrig känts som hans namn. Åtminstone inte i mer än ytterst korta glimtar -- och det räcker ju faktiskt inte.
Just det här med personnamn är ett knepigt ämne. Titlar till böcker... Jo, förvisso. Det kan också vara knepigt, som ni kanske kommer ihåg i fallet med mitt lilla svenska bokprojekt, där jag hade enorma besvär med att hitta rätt titel. Att låta er, mina läsare, få vara med och välja, var däremot inga som helst problem. Men det tar emot att ens fundera på att göra det där med en karaktär. Det är liksom för personligt, för... privat.
Nåja... En positiv sak med allt det här grubblandet är förstås att jag börjat vakna till. Det är något litet och otåligt som gnager inne i kroppen (eller huvudet?) och pockar på uppmärksamhet. Skrivklåda, tror jag bestämt är benämningen på det här fenomenet. Jag skulle kunna tänka mig att skriva. Vad som helst, faktiskt. Skönlitterärt, alltså. Och det behöver inte vara Legacy, eller något annat bekant. Jag skulle kunna tänka mig att kasta fram en mening eller en scen och se vart det leder. Ha lite kul, bara. Ni kan för övrigt märka att jag har mest lust att leka lite med skrivandet på att jag faktiskt (frivilligt) testar sådana saker som flödesskrivning. Det är normalt sett inte min stil att hålla på med sådant, för normalt sett är jag allergisk mot allt vad skrivövningar heter -- men underligt nog känns det inte så just nu. För en gångs skull känns allt sådant bara roligt och spännande och lockande. Konstigt.
Apropå roligt och spännande och lockande (men inte så konstigt)... Imorgon vankas julbord i medeltida miljö på Marstrands fästning. Fest och sen kväll, är ett annat sätt att se på saken -- vilket innebär att jag faktiskt måste krypa till kojs nu.
Men så var det ju det där med namnet... Jag är inte säker på om Edgar är rätt för honom heller. *suck*. I'll keep you posted, shall I?
´
Vill ni veta hur det ser ut i min hjärna när jag funderar? Vi kan testa lite flödesskrivning (apropå bloggturnén med Johanna Wistrand som dyker upp här nästa vecka, den 22e december, angående hennes nya bok "Skriv boken", där, om jag inte missminner mig, flödesskrivning tas upp som ett sätt att få igång skrivandet)(bloggturnén ska bli superkul, för övrigt!!). Det här har jag bara provat en enda gång tidigare, och då när jag gick i sjuan eller åttan, så det ska bli intressant. Here goes:
kanske astor istället jag menar astor är aristokratiskt det också fast astor stanford nä det funkar ju faktiskt inte man snubblar ju på namnen det kommer bli helt tokigt edgar då jo funkar ju faktiskt edgar stanford låter lite som edge och han lever ju lite sådär on the edge så varför inte för liksom victor jo jag gillar det men fasen känns inte helt hundraprocentigt helt plötsligt och varför inte när jag var så nöjd nyss tror inte det har att göra med det där att vi har en i släkten det känns mer som om det är för att namnet betyder segrare gör det verkligen det ja det är jag säker på borde kanske kolla upp på behindthename.com men nej för nu flödesskriver jag och då ska man inte hålla på och göra research mitt i alltihop men hursomhelst så tror jag det betyder segrare och isåfall passar det inte här för han är ju inte direkt en segrare inte så man tänker sig en segrare iallafall med allt det som hänt i hans liv nej jag kanske ska byta till edgar då istället ja men det gör jag testar iallafall men det blir säkert fel det också fan också varför är han så svår när charles var så lätt
Ja. Som ni ser så svänger det en hel del just nu. Min stackars karaktär, som annars är så lätt att förstå sig på och vars scener bara trillar fram, har aldrig riktigt trivits med sitt namn (eller rättare sagt: jag har aldrig trivits med det). Vare sig det varit Sebastian eller Gordon eller Victor, så har det aldrig känts som hans namn. Åtminstone inte i mer än ytterst korta glimtar -- och det räcker ju faktiskt inte.
Just det här med personnamn är ett knepigt ämne. Titlar till böcker... Jo, förvisso. Det kan också vara knepigt, som ni kanske kommer ihåg i fallet med mitt lilla svenska bokprojekt, där jag hade enorma besvär med att hitta rätt titel. Att låta er, mina läsare, få vara med och välja, var däremot inga som helst problem. Men det tar emot att ens fundera på att göra det där med en karaktär. Det är liksom för personligt, för... privat.
Nåja... En positiv sak med allt det här grubblandet är förstås att jag börjat vakna till. Det är något litet och otåligt som gnager inne i kroppen (eller huvudet?) och pockar på uppmärksamhet. Skrivklåda, tror jag bestämt är benämningen på det här fenomenet. Jag skulle kunna tänka mig att skriva. Vad som helst, faktiskt. Skönlitterärt, alltså. Och det behöver inte vara Legacy, eller något annat bekant. Jag skulle kunna tänka mig att kasta fram en mening eller en scen och se vart det leder. Ha lite kul, bara. Ni kan för övrigt märka att jag har mest lust att leka lite med skrivandet på att jag faktiskt (frivilligt) testar sådana saker som flödesskrivning. Det är normalt sett inte min stil att hålla på med sådant, för normalt sett är jag allergisk mot allt vad skrivövningar heter -- men underligt nog känns det inte så just nu. För en gångs skull känns allt sådant bara roligt och spännande och lockande. Konstigt.
Apropå roligt och spännande och lockande (men inte så konstigt)... Imorgon vankas julbord i medeltida miljö på Marstrands fästning. Fest och sen kväll, är ett annat sätt att se på saken -- vilket innebär att jag faktiskt måste krypa till kojs nu.
Men så var det ju det där med namnet... Jag är inte säker på om Edgar är rätt för honom heller. *suck*. I'll keep you posted, shall I?
´
måndag, juni 02, 2008
Längtan och impulsköp
Det var nu allting skulle ställas på sin spets. Jag kände det på mig: ikväll skulle allting avgöras, alla hemligheter komma upp till ytan. Väntan var över. Är du med mig, Jelena? Hon svarade inte, men jag visste ändå att hon var det: kunde känna hennes närvaro som en vindfläkt mot min kind när jag drog upp porten, som ett andetag, en smekning. Jag skulle bara ha önskat att den inte känts fullt så isande. Vad är det du varnar mig för? Vad vill du? Hon svarade inte på det heller. Slipp då. Jag klarade mig utan henne.
I den här värmen blir inte mycket gjort. Små myrsteg, bara. I ett desperat försök att komma någonvart tog jag häromdagen med mig datorn till sommarstugan... Men det funkar ju inte. I alla fall känns det inte så. Sedan fick jag ett ryck häromdagen. Ett sånt där ryck som man får när man håller på med en hobby och plötsligt hittar något som kan underlätta arbetet väsentligt och som man bara vet att man måste ha annars dör man. I det här fallet var det ett redigerarverktyg för engelsk textbearbetning. Så jag slog till. Pang, bara. Nåt ska man unna sig, tycker jag. Verktyget funkar jättebra, och bearbetar min text långt mycket bättre än Word någonsin kunnat. Det bästa är att jag kan redigera vad som helst, var som helst, när som helst. Till och med nu, medan jag skriver här på bloggen. Kul är det också. Jag måste erkänna att jag, på grund av det här inköpet, har vänsterprasslat med Legacy ett par minuter de senaste kvällarna! Fy på mig! Men det är så roligt-- och nu när det har gått en tid hittar jag ju så många töntiga, idiotiska fel att jag bara vill sätta mig och ta tag i det med en gång... Och jag saknar berättelsen, också. Jag vill kämpa med den, göra den rättvisa. Jag vill återknyta kontakten med karaktärerna. Jag vill leka med språket. Mysa ner mig i min älsklingsberättelse. Men det går ju inte. Inte just nu, i alla fall.
Äsch, det är inte så att det inte är roligt att jobba med Och allra minst är hon min. För det är det. Nu har jag ju också fått snits på storyn, och känner en verklig kontakt med den. Men Legacy... Den är speciell. För mig, i alla fall. Nå, var sak har sin tid. Och tills dess... längtar jag.
-------------------
Withered grass crackled under the soles of her feet as Meredith bent down by the stone. The faint sound woke a crow from the nearby shrubbery: with a flapping of dark wings, it fled across the graveyard, passed the chapel tower and continued across the plains behind it, hoarse cawing fading in strength with the increasing distance.
“It’s always tragic to lose young souls in such a fashion,” Father Nicholas said, softly. “A great loss to us all. But as I said... It was His Lord’s wish. He does have a purpose with everything that happens on this earth, and that, I believe, is a great comfort to those who are left to grieve. ‘Blessed are those who mourn, for they will be comforted’, no?”
She didn’t answer. With one finger, she traced the gilded letters on the stone. Isobel, had been her name. Lady Isobel Stanford. She had died at twenty-four, and her husband, Lord Charles Stanford I, had been thirty-five.
Daniel touched the stone also; his cold fingers brushing swiftly past Meredith’s as he did. She had to fight the urge not to take his hand and press it to her, hold him to her. Eight years old. He was the same age Charles had been, when he’d lost his mother.
-------------------
I den här värmen blir inte mycket gjort. Små myrsteg, bara. I ett desperat försök att komma någonvart tog jag häromdagen med mig datorn till sommarstugan... Men det funkar ju inte. I alla fall känns det inte så. Sedan fick jag ett ryck häromdagen. Ett sånt där ryck som man får när man håller på med en hobby och plötsligt hittar något som kan underlätta arbetet väsentligt och som man bara vet att man måste ha annars dör man. I det här fallet var det ett redigerarverktyg för engelsk textbearbetning. Så jag slog till. Pang, bara. Nåt ska man unna sig, tycker jag. Verktyget funkar jättebra, och bearbetar min text långt mycket bättre än Word någonsin kunnat. Det bästa är att jag kan redigera vad som helst, var som helst, när som helst. Till och med nu, medan jag skriver här på bloggen. Kul är det också. Jag måste erkänna att jag, på grund av det här inköpet, har vänsterprasslat med Legacy ett par minuter de senaste kvällarna! Fy på mig! Men det är så roligt-- och nu när det har gått en tid hittar jag ju så många töntiga, idiotiska fel att jag bara vill sätta mig och ta tag i det med en gång... Och jag saknar berättelsen, också. Jag vill kämpa med den, göra den rättvisa. Jag vill återknyta kontakten med karaktärerna. Jag vill leka med språket. Mysa ner mig i min älsklingsberättelse. Men det går ju inte. Inte just nu, i alla fall.
Äsch, det är inte så att det inte är roligt att jobba med Och allra minst är hon min. För det är det. Nu har jag ju också fått snits på storyn, och känner en verklig kontakt med den. Men Legacy... Den är speciell. För mig, i alla fall. Nå, var sak har sin tid. Och tills dess... längtar jag.
-------------------
Withered grass crackled under the soles of her feet as Meredith bent down by the stone. The faint sound woke a crow from the nearby shrubbery: with a flapping of dark wings, it fled across the graveyard, passed the chapel tower and continued across the plains behind it, hoarse cawing fading in strength with the increasing distance.
“It’s always tragic to lose young souls in such a fashion,” Father Nicholas said, softly. “A great loss to us all. But as I said... It was His Lord’s wish. He does have a purpose with everything that happens on this earth, and that, I believe, is a great comfort to those who are left to grieve. ‘Blessed are those who mourn, for they will be comforted’, no?”
She didn’t answer. With one finger, she traced the gilded letters on the stone. Isobel, had been her name. Lady Isobel Stanford. She had died at twenty-four, and her husband, Lord Charles Stanford I, had been thirty-five.
Daniel touched the stone also; his cold fingers brushing swiftly past Meredith’s as he did. She had to fight the urge not to take his hand and press it to her, hold him to her. Eight years old. He was the same age Charles had been, when he’d lost his mother.
-------------------
söndag, april 27, 2008
Liten update
Söndag. Regndag. Vilket innebär att det blivit en del gjort idag. Fortsatt redigerande på Vad-det-nu-är-den-heter, alltså... Det går riktigt bra, måste jag säga. Allting framträder skarpt och fint, och det är inte särskilt svårt att få fram det så som jag vill ha det heller. Jag vet inte om det är för att jag har fått lite mer erfarenhet när det gäller det här med redigerande (känns ju troligt) eller om det beror på att storyn fått tid på sig att mogna under månaderna, så att det bara är att lägga dit allting där det ska vara -- eller en kombination av båda. Det går iallafall smidigt. Samtidigt börjar jag nu längta efter att redigera Legacy igen. I fredags såg jag nämligen en film som ett led i min säkerhetsutbildning på jobbet. Filmen, en en-timmes lång föreläsning av en man som varit med om (och på grund av eget säkerhetsslarv skapat) en olycka på ett oljeraffinaderi gav mig en hel del inspiration. Det är hemskt att behöva säga det, eftersom det samtidigt var en av de mest fruktansvärda, skakande och gripande föreläsningar jag någonsin sett, men så är det. Den ilska som den drabbade mannen bar på, det självförakt han visade inför sina egna misstag, den frustration han kände över vad han åsamkat sina nära och kära, samt redogörelsen om hur det är att bli allvarligt brännskadad var jätteintressant att bevittna, om man nu ska tala i författartermer (på mänskligt plan var det förstås mindre trevligt). En del av det han berättade, kan jag ha stor nytta av när jag redigerar Legacy -- särskilt inför scenerna med min antagonist Charles, där jag ser en hel del paralleller.
Samtidigt är jag sugen på att se hur själva storyn har mognat, efter att jag lämnat den ifred under så många veckor. Säkert en hel del. Jag kommer förmodligen att se löjligt mycket som är fel, vilket jag måste säga att jag verkligen ser fram emot. För varje redigeringsomgång, och särskilt för varje växling mellan den engelska och svenska storyn, har jag hittat mer och mer av min egen författarröst. Jag skriver mer och mer som jag tycker att jag vill ha det, inte så som jag tror att andra vill ha det. Jag är mer avslappnad, har mer roligt med texten. Och då fungerar också texten bättre, har jag märkt.
Nä, nu ska jag gå och lägga mig, för jag är supertrött. En sak bara, innan jag går, just med tanke på filmen jag såg i fredags: sätt alltid säkerheten framför allt. Det gäller inte bara er som jobbar på oljeraffinaderi. Det gäller alla. Tänk säkert. Alltid säkert. För olyckor kan faktiskt hända, och då kommer ni att tacka er lyckliga stjärna för att ni bar de där skyddsglasögonen, eller det där bilbältet, eller de där knäskydden, eller vad det nu är. Och, för guds skull: ta hand om er själva, och varandra. Lova mig det.
Samtidigt är jag sugen på att se hur själva storyn har mognat, efter att jag lämnat den ifred under så många veckor. Säkert en hel del. Jag kommer förmodligen att se löjligt mycket som är fel, vilket jag måste säga att jag verkligen ser fram emot. För varje redigeringsomgång, och särskilt för varje växling mellan den engelska och svenska storyn, har jag hittat mer och mer av min egen författarröst. Jag skriver mer och mer som jag tycker att jag vill ha det, inte så som jag tror att andra vill ha det. Jag är mer avslappnad, har mer roligt med texten. Och då fungerar också texten bättre, har jag märkt.
Nä, nu ska jag gå och lägga mig, för jag är supertrött. En sak bara, innan jag går, just med tanke på filmen jag såg i fredags: sätt alltid säkerheten framför allt. Det gäller inte bara er som jobbar på oljeraffinaderi. Det gäller alla. Tänk säkert. Alltid säkert. För olyckor kan faktiskt hända, och då kommer ni att tacka er lyckliga stjärna för att ni bar de där skyddsglasögonen, eller det där bilbältet, eller de där knäskydden, eller vad det nu är. Och, för guds skull: ta hand om er själva, och varandra. Lova mig det.
lördag, mars 15, 2008
Igång med skrivandet
Idag flög djävulen i mig: jag letade upp en lämplig agent via Writersmarket.com och skickade en query på Legacy. Bara på skoj. Numera använder jag en ny query som är fasaväckande kort (med tanke på att boken är fasaväckande lång). Den är dock en sorts blandning mellan den lugna, men långa queryn och den mer slagkraftiga, vilket gör att jag känner mig ganska nöjd med den. Annars har jag inte rört storyn alls på ett tag, och jag vet att det finns en hel del redigering kvar att göra innan den kommer att kännas klar. Men vi får se. Det är inte fel att få ut en fot igen, efter det långa uppehållet. Så att jag inte förlorar fokus. Livet har visserligen förändrats och jag gillar den nya riktningen -- men mitt urprungliga mål kvarstår. Självklart. Det skulle ju vara f-n om jag kämpat livet ur mig för att skriva två enorma böcker, och ger upp innan jag ens börjat på allvar med att få ut åtminstone en av dem.
Det rätta skälet hade jag ju mina tvivel om, eftersom någonting i storyn inte kändes riktigt rätt. Nu vet jag vad som var fel -- tonfallet. Eller berättarrösten, snarare. Jag har haft problem med huvudpersonen Charlie. Precis som Legacys huvudperson Meredith, har Charlie tagit enormt lång tid på sig att komma fram. Med den senaste redigeringen (den jag gjorde innan den jag gör nu) kom jag väl ganska nära, men hon är fortfarande alldeles för allvarlig och reflekterande på sina ställen, vilket inte är hennes stil. Visst är det så att Charlie (precis som de flesta av mina karaktärer) måste reflektera över det hon varit med om och lära sig av det, men jag tror att jag får göra det på ett mer lättare sätt än vad som nu är fallet. Som jämvikt till hennes något lättsinniga attityd finns ju hennes "sidekick" Akshay, som jag faktiskt kan bli hur djup som helst med, men jag märker att även hans scener behöver lite polering för att få fram den riktiga rösten.
Charlie är förresten skriven ur första persons POV, medan Akshay är skriven ur tredje persons POV, vilket jag tycker lättar upp storyn en hel del. Det bli ju lätt så, tycker åtminstone jag, att en bok skriven ur första person blir en aning statisk. Det är ett jättebra POV för nybörjarförfattaren (man lär sig att hantera POV på det viset) men nackdelen är att man sitter liksom fast inne i någons huvud, vilket både för författare och läsare faktiskt kan kännas lite väl begränsat. Charlie är också väldigt bra på att förneka saker för sig själv -- och gärna då också för läsaren -- så Akshay hjälper till att berätta där hon inte vill eller kan. Utan honom, kan tilläggas, blir det liksom inget riktigt slut heller, så han är viktig. Jag är nöjd med det här sättet att skriva -- eller rättare sagt, jag älskar det.
Just nu redigerar jag en scen där Akshay ska rengöra och lägga om ett huggsår. Jag hade tänkt få det där att bli ganska sensuellt, samtidigt som Akshay ska göra en analys av händelseförloppet som föregått såret. Samtidigt ska han vara lite arg och orolig. Inte helt enkelt, så där kommer jag väl att fastna ett tag, kan jag tänka. För jag vill ha det perfekt: jag unnar mig perfektion.
Men nu har jag fått mitt kaffe och laddat min MP3, så nu ska jag faktiskt dammsuga. Oh joy.
Det rätta skälet hade jag ju mina tvivel om, eftersom någonting i storyn inte kändes riktigt rätt. Nu vet jag vad som var fel -- tonfallet. Eller berättarrösten, snarare. Jag har haft problem med huvudpersonen Charlie. Precis som Legacys huvudperson Meredith, har Charlie tagit enormt lång tid på sig att komma fram. Med den senaste redigeringen (den jag gjorde innan den jag gör nu) kom jag väl ganska nära, men hon är fortfarande alldeles för allvarlig och reflekterande på sina ställen, vilket inte är hennes stil. Visst är det så att Charlie (precis som de flesta av mina karaktärer) måste reflektera över det hon varit med om och lära sig av det, men jag tror att jag får göra det på ett mer lättare sätt än vad som nu är fallet. Som jämvikt till hennes något lättsinniga attityd finns ju hennes "sidekick" Akshay, som jag faktiskt kan bli hur djup som helst med, men jag märker att även hans scener behöver lite polering för att få fram den riktiga rösten.
Charlie är förresten skriven ur första persons POV, medan Akshay är skriven ur tredje persons POV, vilket jag tycker lättar upp storyn en hel del. Det bli ju lätt så, tycker åtminstone jag, att en bok skriven ur första person blir en aning statisk. Det är ett jättebra POV för nybörjarförfattaren (man lär sig att hantera POV på det viset) men nackdelen är att man sitter liksom fast inne i någons huvud, vilket både för författare och läsare faktiskt kan kännas lite väl begränsat. Charlie är också väldigt bra på att förneka saker för sig själv -- och gärna då också för läsaren -- så Akshay hjälper till att berätta där hon inte vill eller kan. Utan honom, kan tilläggas, blir det liksom inget riktigt slut heller, så han är viktig. Jag är nöjd med det här sättet att skriva -- eller rättare sagt, jag älskar det.
Just nu redigerar jag en scen där Akshay ska rengöra och lägga om ett huggsår. Jag hade tänkt få det där att bli ganska sensuellt, samtidigt som Akshay ska göra en analys av händelseförloppet som föregått såret. Samtidigt ska han vara lite arg och orolig. Inte helt enkelt, så där kommer jag väl att fastna ett tag, kan jag tänka. För jag vill ha det perfekt: jag unnar mig perfektion.
Men nu har jag fått mitt kaffe och laddat min MP3, så nu ska jag faktiskt dammsuga. Oh joy.
lördag, mars 08, 2008
Tankar
Jag har vilat lite från bloggen, därför att jag velat se var saker och ting varit på väg. Nu vet jag, så nu är jag tillbaka. Med nytt jobb, till råga på allt. Och vet ni vad? Det känns som ett alldeles perfekt jobb för mig. Jag hade inte ens sökt det: det liksom föll ner i knäet på mig. Man får tacka och ta emot. Tack, tack.
Nu när jag har säkrat min överlevnad, känns det mycket roligare att skriva. Mindre frenetiskt, liksom. Jag kan på något vis ta ut svängarna och njuta av det jag skriver, utan att fundera så mycket på att jag måste göra något bra av det, eller att jag måste hinna klart tills... vad det nu är för luddigt mål jag satt upp. Vem bryr sig, liksom? Que sera, sera.
Och just därför blir det ju så mycket bättre. Eller så är det helt enkelt så att övning ger färdighet. Eller så beror det på något annat. Summa summarum är det fortfarande kul att redigera Det rätta skälet. Jag har till och med hittat en del "aha"-upplevelser -- sammanhang som jag inte förstått förut, men som nu faktiskt är ganska tydliga. Varför har jag inte tänkt på det förut? Därför, kära vänner, att skrivandet är en process.
Jag jobbar inte utifrån synopsis eller outline. Jag har vanligtvis ingen aning om hur berättelsen ska se ut innan jag sätter igång att skriva den, och har egentligen bara en liten aning om det när jag är klar med råmanuset. Jag tror att det är därför det tar så lång tid för mig att få mina berättelser som jag vill ha dem. Okay, jag måste väl säga att Legacy var väl någotsånär klar redan i råmanusversionen (övning ger tydligen färdighet). Det rätta skälet däremot, var en ren katastrof. Och nu överdriver jag inte.
Tänk på det: råmanuset får spreta åt alla möjliga håll och vara hur konstigt som helst. Det behöver inte vara en färdig berättelse, och du behöver inte ha arbetat efter synopsis för att få en färdig bok. Du kan ha scener som inte passar in, karaktärer som är töntiga och fel, motiv som inte stämmer, planteringar som fattas, fel i POV, fel ordning på scenerna, lösa trådar. Det gör inget! För varje redigering kommer allt det här att rätta till sig. Det kan visserligen ge en viss känsla av förlamande panik när man blickar över sitt råmanus och inser att allt är fel -- men så länge man är beredd att arbeta för att få det bra, finns det egentligen ingen orsak att oroa sig. Det är ju alltid, alltid du som har kontrollen!
Känns skönt att ha kommit till den insikten, efter alla dessa år!
Förresten, så tänkte jag lägga in ännu ett smakprov på min andra blogg. Ännu en middag! Jag älskar ju middagsscener. Det finns inget roligare ställe att skapa dialoger på (och jag älskar som bekant dialoger också).
Nu när jag har säkrat min överlevnad, känns det mycket roligare att skriva. Mindre frenetiskt, liksom. Jag kan på något vis ta ut svängarna och njuta av det jag skriver, utan att fundera så mycket på att jag måste göra något bra av det, eller att jag måste hinna klart tills... vad det nu är för luddigt mål jag satt upp. Vem bryr sig, liksom? Que sera, sera.
Och just därför blir det ju så mycket bättre. Eller så är det helt enkelt så att övning ger färdighet. Eller så beror det på något annat. Summa summarum är det fortfarande kul att redigera Det rätta skälet. Jag har till och med hittat en del "aha"-upplevelser -- sammanhang som jag inte förstått förut, men som nu faktiskt är ganska tydliga. Varför har jag inte tänkt på det förut? Därför, kära vänner, att skrivandet är en process.
Jag jobbar inte utifrån synopsis eller outline. Jag har vanligtvis ingen aning om hur berättelsen ska se ut innan jag sätter igång att skriva den, och har egentligen bara en liten aning om det när jag är klar med råmanuset. Jag tror att det är därför det tar så lång tid för mig att få mina berättelser som jag vill ha dem. Okay, jag måste väl säga att Legacy var väl någotsånär klar redan i råmanusversionen (övning ger tydligen färdighet). Det rätta skälet däremot, var en ren katastrof. Och nu överdriver jag inte.
Tänk på det: råmanuset får spreta åt alla möjliga håll och vara hur konstigt som helst. Det behöver inte vara en färdig berättelse, och du behöver inte ha arbetat efter synopsis för att få en färdig bok. Du kan ha scener som inte passar in, karaktärer som är töntiga och fel, motiv som inte stämmer, planteringar som fattas, fel i POV, fel ordning på scenerna, lösa trådar. Det gör inget! För varje redigering kommer allt det här att rätta till sig. Det kan visserligen ge en viss känsla av förlamande panik när man blickar över sitt råmanus och inser att allt är fel -- men så länge man är beredd att arbeta för att få det bra, finns det egentligen ingen orsak att oroa sig. Det är ju alltid, alltid du som har kontrollen!
Känns skönt att ha kommit till den insikten, efter alla dessa år!
Förresten, så tänkte jag lägga in ännu ett smakprov på min andra blogg. Ännu en middag! Jag älskar ju middagsscener. Det finns inget roligare ställe att skapa dialoger på (och jag älskar som bekant dialoger också).
söndag, mars 02, 2008
Dubbeljobb -- dubbelt kul!
Det är faktiskt skönt att dubbeljobba med romanerna. Särskilt som en är på svenska, och den andra på engelska. Det är ju så att man förbrukar en hel massa energi när man skriver eller redigerar. Man öser ur, öser ur, öser ur. Ofta är det inget problem. Jag tycker inte det: eftersom jag skrivit kreativt nästan varenda dag i minst tre år, så har jag lärt mig hur jag ska tackla den saken. Ofta får man också lika mycket tillbaka -- när man tycker något är roligt, har man en otrolig förmåga att hämta nya krafter.
Men ibland tryter de, förstås. Att dubbeljobba är ett perfekt sätt att få kraft till båda projekt. Det är liksom en känsla av att när man blir lite trött på den ena, så finns den andra där att återvända till. Jag är faktiskt -- hurra! -- lika kär i båda just nu. De är väldigt olika (vilket kanske är en orsak till att jag under en period favoriserat den ena framför den andra? För att den nya stilen kändes fräschare?): Legacy är tung och svår, nästan utan humor annat än i små glimtar, och mycket karaktärsdriven. Det rätta skälet (usch, jag gillar faktiskt inte det namnet...) är lättare, med starkt driv och humor. Ganska mycket mer handlingsdriven.
Men de är båda produkter av mig själv.
Och Det rätta skälet... Jag gillar den nu. Den känns skön. Inte perfekt, men med några små justeringar kommer jag nu närmare vad jag velat ha från första början. Jag ökar... vad heter det på svenska? Tension? Spänning? Inte samma sak... Hursomhelst, så jobbar jag med att skruva upp tension på väl valda platser, samt förstärka alla konflikter (både yttre och inre). Jag har varit en aning för realistisk på en del platser. Det funkar givetvis inte. Överdriv. Skruva upp det, så att karaktärerna inte har några val, utan drivs framåt i berättelsen. Det är det här som gör skillnaden mellan en ganska sval, oengagerad berättelse, och en som folk vill läsa. Det vet jag nu, och därför är det ganska lätt att fixa till. Det är riktigt skönt att ha den kontrollen. Jag fixar även dialogerna -- lättar upp och kortar in. På det här sättet har jag nu krympt berättelsen med... hmmm... Vad kan det vara nu? Fem sidor? Och fler blir det säkert.
Legacy... Tja... Nu vilar den till sig. Jag får fortfarande hjälp med språket, men det går långsamt, så jag vet inte hur länge till det kommer att fortgå. De första kapitlen är i alla fall tillfixade och grammatiskt korrekta, vilket egentligen är vad som behövs för att locka en agent. Däremot väntar jag lite med agentletandet där, tills hela boken är färdigredigerad. Jag längtar tillbaka litegrann, men just nu lägger jag all energi på Det rätta skälet. Känns som en bra strategi. När jag återvänder till Legacy kommer jag ha nya fräscha perspektiv, ännu mer kunskap, och all energi jag kan behöva.
Helgens flyt: Brother-skrivaren fungerade inte (inget svart bläck). Vi tog den till Elgiganten. De bytte ut den till ny vara. Tyvärr hade de inte samma vara inne, så vi fick en annan, likvärdig produkt. En Epson, som är liiiiite bättre, liiiiiite snabbare. Tack, Elgiganten. Och visst blir man glad när servicen faktiskt fungerar? Inget krångel, liksom. Så nu är jag livsfarlig -- armed with a new skrivare! Bara så ni vet.
Men ibland tryter de, förstås. Att dubbeljobba är ett perfekt sätt att få kraft till båda projekt. Det är liksom en känsla av att när man blir lite trött på den ena, så finns den andra där att återvända till. Jag är faktiskt -- hurra! -- lika kär i båda just nu. De är väldigt olika (vilket kanske är en orsak till att jag under en period favoriserat den ena framför den andra? För att den nya stilen kändes fräschare?): Legacy är tung och svår, nästan utan humor annat än i små glimtar, och mycket karaktärsdriven. Det rätta skälet (usch, jag gillar faktiskt inte det namnet...) är lättare, med starkt driv och humor. Ganska mycket mer handlingsdriven.
Men de är båda produkter av mig själv.
Och Det rätta skälet... Jag gillar den nu. Den känns skön. Inte perfekt, men med några små justeringar kommer jag nu närmare vad jag velat ha från första början. Jag ökar... vad heter det på svenska? Tension? Spänning? Inte samma sak... Hursomhelst, så jobbar jag med att skruva upp tension på väl valda platser, samt förstärka alla konflikter (både yttre och inre). Jag har varit en aning för realistisk på en del platser. Det funkar givetvis inte. Överdriv. Skruva upp det, så att karaktärerna inte har några val, utan drivs framåt i berättelsen. Det är det här som gör skillnaden mellan en ganska sval, oengagerad berättelse, och en som folk vill läsa. Det vet jag nu, och därför är det ganska lätt att fixa till. Det är riktigt skönt att ha den kontrollen. Jag fixar även dialogerna -- lättar upp och kortar in. På det här sättet har jag nu krympt berättelsen med... hmmm... Vad kan det vara nu? Fem sidor? Och fler blir det säkert.
Legacy... Tja... Nu vilar den till sig. Jag får fortfarande hjälp med språket, men det går långsamt, så jag vet inte hur länge till det kommer att fortgå. De första kapitlen är i alla fall tillfixade och grammatiskt korrekta, vilket egentligen är vad som behövs för att locka en agent. Däremot väntar jag lite med agentletandet där, tills hela boken är färdigredigerad. Jag längtar tillbaka litegrann, men just nu lägger jag all energi på Det rätta skälet. Känns som en bra strategi. När jag återvänder till Legacy kommer jag ha nya fräscha perspektiv, ännu mer kunskap, och all energi jag kan behöva.
Helgens flyt: Brother-skrivaren fungerade inte (inget svart bläck). Vi tog den till Elgiganten. De bytte ut den till ny vara. Tyvärr hade de inte samma vara inne, så vi fick en annan, likvärdig produkt. En Epson, som är liiiiite bättre, liiiiiite snabbare. Tack, Elgiganten. Och visst blir man glad när servicen faktiskt fungerar? Inget krångel, liksom. Så nu är jag livsfarlig -- armed with a new skrivare! Bara så ni vet.
måndag, februari 18, 2008
Hjälpen är nära!
Kreativt sett, går allt åt skogen. Jag får inget nytt gjort, och allting har stannat av. Ingenting är som det var och fokus ligger nu på annat. Man kan säga att målet är kvar, långt borta vid horisonten -- men jag har blivit lite närsynt. Min blick är numera riktad på ett delmål som ligger lite närmare. Men det gör absolut ingenting. Det här delmålet är viktigt: att göra Legacy så j-a mycket bättre det bara går. Så småningom ska jag höja huvudet och rikta blicken mot huvudmålet igen. Det går bara inte så fort som jag tänkt mig (det har mitt skrivande aldrig gjort, i och för sig... Jag borde följaktligen ha vant mig vid det här laget).
Jag får nu, som nämnt, hjälp. Riktig hjälp. Den här killen som tagit sig an att hjälpa mig med Legacy, har nu läst igenom första delen, och nu har jag fått hans förslag på ändringar på de första kapitlen. Och han är grym. På ett bra sätt, alltså. Han jagar allt, allt. Underliga meningar skriver han om, han flyttar meningar, rättar stavfel och grammatik, påpekar oegentligheter och dips eller svagheter i storyn, rensar upp... Allting som, antar jag, en lektör skulle ha gjort. Och jag gör samma sak med hans story. Jag kan naturligtvis inte gå in på grammatiska fel och stavfel på samma sätt, men han brister å andra sidan mer på den tekniska biten, och det där är ju isåfall min styrka. Vi drar ungefär likvärdig börda. Enda grejen är, att hans roman inte är färdigskriven, så jag måste hjälpa honom att "bygga den", medan han har min färdiga roman att jobba med. Vi kompletterar varandra bra i stilar också: han är fåordig och har stuns och driv i meningarna, men är kanske lite för fåordig på sina ställen. Jag är ordrik, med lite sirlig stil, som ibland är lite väl invecklad och mångordig. Jag hjälper honom att utveckla sin text, medan han hjälper mig att dra ner på min. Visst ligger en del av skillnaden i att min roman är karaktärsdriven, medan hans är handlingsdriven, men det är aldrig fel att ha lite av varje, eller hur?
Det känns på det hela taget väldigt bra att få riktig, så-nära-man-kan-komma professionell hjälp. Och att samtidigt få ge tillbaka. Det är en bra erfarenhet, det här lektörsjobbet. Början på en ny karriär, kanske? ;-b
Jag får nu, som nämnt, hjälp. Riktig hjälp. Den här killen som tagit sig an att hjälpa mig med Legacy, har nu läst igenom första delen, och nu har jag fått hans förslag på ändringar på de första kapitlen. Och han är grym. På ett bra sätt, alltså. Han jagar allt, allt. Underliga meningar skriver han om, han flyttar meningar, rättar stavfel och grammatik, påpekar oegentligheter och dips eller svagheter i storyn, rensar upp... Allting som, antar jag, en lektör skulle ha gjort. Och jag gör samma sak med hans story. Jag kan naturligtvis inte gå in på grammatiska fel och stavfel på samma sätt, men han brister å andra sidan mer på den tekniska biten, och det där är ju isåfall min styrka. Vi drar ungefär likvärdig börda. Enda grejen är, att hans roman inte är färdigskriven, så jag måste hjälpa honom att "bygga den", medan han har min färdiga roman att jobba med. Vi kompletterar varandra bra i stilar också: han är fåordig och har stuns och driv i meningarna, men är kanske lite för fåordig på sina ställen. Jag är ordrik, med lite sirlig stil, som ibland är lite väl invecklad och mångordig. Jag hjälper honom att utveckla sin text, medan han hjälper mig att dra ner på min. Visst ligger en del av skillnaden i att min roman är karaktärsdriven, medan hans är handlingsdriven, men det är aldrig fel att ha lite av varje, eller hur?
Det känns på det hela taget väldigt bra att få riktig, så-nära-man-kan-komma professionell hjälp. Och att samtidigt få ge tillbaka. Det är en bra erfarenhet, det här lektörsjobbet. Början på en ny karriär, kanske? ;-b
onsdag, februari 13, 2008
En ny vändning
Arbetet fortsätter. Fast nu på ett annat sätt. Allting har liksom tagit en annan riktning under de senaste dagarna, och... tja... Det är väl bara att hänga på.
Det tog inte sådär jättelång tid förrän jag fick mig några vänner genom urbis.com. Jag vet inte... likasinnade dras väl till varandra, eller nåt sånt. En ville att jag skulle ta en titt på någon länk hon hade till en skrivarsida... Vet inte vad det handlar om, för den funkade inte, och hon har inte hört av sig ännu (urbis.com ligger nere, av någon anledning). Men det hela är såklart intressant: alla författarkontakter i utlandet är bra.
Sedan etablerade jag kontakt med en snubbe som erbjöd sig att läsa min roman och ge sina synpunkter på den, i utbyte mot att jag läste hans. Precis vad jag önskat mig: någon som redigerar min engelska och eventuella svengelska uttal!! Dessutom är det ett extra plus att det är en han, och inte en hon: hur funkar min story på män? Så det kunde jag ju inte tacka nej till. Känns lite halvkul att slänga en fyrahundrasidors bok i knäet på honom, medan han bara har ett par hundra sidor... Men det var hans idé, så han får skylla sig själv. Dessutom verkar han tycka det är kul. Jag, å min sida, tycker det är lika kul. Det här med redigerande av annans text är förbannat roligt, faktiskt. Givande och stimulerande. Inte för att jag är någon expert, men jag tror jag har ganska bra grepp på en del saker, så som sammansättning, textflöde, dialog, karaktärsbeskrivningar... Man ser det på ett helt annat sätt när man går igenom andra människors text, och det kan man sedan applicera på sitt eget skrivande. Men det är ett digert jobb, det är det ju. Tar en hel del energi (för att inte nämna tid). Nåja, betalningen är ju att min egen bok får sig en omgång, och det var ju precis det jag ville!
Det tog inte sådär jättelång tid förrän jag fick mig några vänner genom urbis.com. Jag vet inte... likasinnade dras väl till varandra, eller nåt sånt. En ville att jag skulle ta en titt på någon länk hon hade till en skrivarsida... Vet inte vad det handlar om, för den funkade inte, och hon har inte hört av sig ännu (urbis.com ligger nere, av någon anledning). Men det hela är såklart intressant: alla författarkontakter i utlandet är bra.
Sedan etablerade jag kontakt med en snubbe som erbjöd sig att läsa min roman och ge sina synpunkter på den, i utbyte mot att jag läste hans. Precis vad jag önskat mig: någon som redigerar min engelska och eventuella svengelska uttal!! Dessutom är det ett extra plus att det är en han, och inte en hon: hur funkar min story på män? Så det kunde jag ju inte tacka nej till. Känns lite halvkul att slänga en fyrahundrasidors bok i knäet på honom, medan han bara har ett par hundra sidor... Men det var hans idé, så han får skylla sig själv. Dessutom verkar han tycka det är kul. Jag, å min sida, tycker det är lika kul. Det här med redigerande av annans text är förbannat roligt, faktiskt. Givande och stimulerande. Inte för att jag är någon expert, men jag tror jag har ganska bra grepp på en del saker, så som sammansättning, textflöde, dialog, karaktärsbeskrivningar... Man ser det på ett helt annat sätt när man går igenom andra människors text, och det kan man sedan applicera på sitt eget skrivande. Men det är ett digert jobb, det är det ju. Tar en hel del energi (för att inte nämna tid). Nåja, betalningen är ju att min egen bok får sig en omgång, och det var ju precis det jag ville!
söndag, februari 10, 2008
Musings in the night
Det är sent, och jag ser lite dubbelt, känner jag. Men jag vill ändå säga hej, så nu gör jag det: hej!
Idag fyllde pojken år (hela fem stycken) så det har varit fullt upp med kalasförberedelser och kalas den sista tiden. Inte mycket tid till skrivande, vilket är synd, för jag längtar verkligen efter det. Jag vill sätta mig och ta kontakt med karaktärerna i Legacy igen, börja bearbeta boken och få vara en stund i den världen. Nu trillar ju kommentarer in titt som tätt på urbis.com, också, vilket gör att man blir väldigt peppad att fortsätta. Det är coolt att få en läsekrets utöver sin vanliga, trygga -- och ännu mer coolt när denna läsekrets faktiskt uppskattar det man skrivit och faktiskt vill läsa mer. Utan att vara pressade till det genom vänskaps- eller släktband ska tilläggas (fast det kanske är underförstått). Att få vara anonym när man blir recenserad är också jätteskönt: för de flesta (om det är för dem, som det är för mig) så är det så att man får en radda med text-titlar att välja mellan, som man ska recensera eller kommentera. Man får reda på hur långa de är och hur många poäng man kan tjäna -- inget mer. När man sedan valt sin text och ska läsa, får man inga andra detaljer om författaren annat än hur gammal denne är, och eventuellt dennes egna kommentarer till texten. Den jättenitiske kan väl kanske kolla upp texten simultant med recenserandet genom att öppna ett annat fönster och söka på text-titeln, men det tror jag knappast någon gör. I en del fall får jag förstås recensioner av personer, därför att de fått en av mig... Men i de flesta fall är jag faktiskt anonym, och min text bedöms utifrån det. Jättebra, tycker jag!
De flesta är, måste jag nu säga, positiva angående själva scenen (rättare sagt alla, hittills). Det man kommenterar på är faktiskt fel och underligheter som gömt sig i språket. Det är ju inte så konstigt att sådana finns (eftersom jag är ganska jättesvensk (med undantag för en del vallon-gener)) men man blir lätt lite matt när man tänker på att trots allt jobb jag lagt ner på att gå igenom varenda litet ord så finns det fortfarande en massa fel. Retsamt. Fast det där måste jag ju bara acceptera. Jag har inte råd att skaffa professionell hjälp att fixa till hela boken, och inte heller känner jag att jag kan belasta mina amerikanska vänner (även om en av dem verkligen är redaktör) att gratis gå igenom eländet. Så jag får helt enkelt ta det som det är. Det är bara att bita i det sura äpplet, se sanningen i vitögat: jag inte är felfri (det svider, må ni tro...), min engelska är inte perfekt och faktiskt inte min bok heller.
Nu får jag ju i alla fall hjälp med de första avsnitten. Och hej, vad många parenteser det blev i det här inlägget! Nej, dags att gå och kaznurfla!
Idag fyllde pojken år (hela fem stycken) så det har varit fullt upp med kalasförberedelser och kalas den sista tiden. Inte mycket tid till skrivande, vilket är synd, för jag längtar verkligen efter det. Jag vill sätta mig och ta kontakt med karaktärerna i Legacy igen, börja bearbeta boken och få vara en stund i den världen. Nu trillar ju kommentarer in titt som tätt på urbis.com, också, vilket gör att man blir väldigt peppad att fortsätta. Det är coolt att få en läsekrets utöver sin vanliga, trygga -- och ännu mer coolt när denna läsekrets faktiskt uppskattar det man skrivit och faktiskt vill läsa mer. Utan att vara pressade till det genom vänskaps- eller släktband ska tilläggas (fast det kanske är underförstått). Att få vara anonym när man blir recenserad är också jätteskönt: för de flesta (om det är för dem, som det är för mig) så är det så att man får en radda med text-titlar att välja mellan, som man ska recensera eller kommentera. Man får reda på hur långa de är och hur många poäng man kan tjäna -- inget mer. När man sedan valt sin text och ska läsa, får man inga andra detaljer om författaren annat än hur gammal denne är, och eventuellt dennes egna kommentarer till texten. Den jättenitiske kan väl kanske kolla upp texten simultant med recenserandet genom att öppna ett annat fönster och söka på text-titeln, men det tror jag knappast någon gör. I en del fall får jag förstås recensioner av personer, därför att de fått en av mig... Men i de flesta fall är jag faktiskt anonym, och min text bedöms utifrån det. Jättebra, tycker jag!
De flesta är, måste jag nu säga, positiva angående själva scenen (rättare sagt alla, hittills). Det man kommenterar på är faktiskt fel och underligheter som gömt sig i språket. Det är ju inte så konstigt att sådana finns (eftersom jag är ganska jättesvensk (med undantag för en del vallon-gener)) men man blir lätt lite matt när man tänker på att trots allt jobb jag lagt ner på att gå igenom varenda litet ord så finns det fortfarande en massa fel. Retsamt. Fast det där måste jag ju bara acceptera. Jag har inte råd att skaffa professionell hjälp att fixa till hela boken, och inte heller känner jag att jag kan belasta mina amerikanska vänner (även om en av dem verkligen är redaktör) att gratis gå igenom eländet. Så jag får helt enkelt ta det som det är. Det är bara att bita i det sura äpplet, se sanningen i vitögat: jag inte är felfri (det svider, må ni tro...), min engelska är inte perfekt och faktiskt inte min bok heller.
Nu får jag ju i alla fall hjälp med de första avsnitten. Och hej, vad många parenteser det blev i det här inlägget! Nej, dags att gå och kaznurfla!
fredag, februari 08, 2008
Det är dejligt!
Back again! NU, ser ni, go vänner, har jag varit i Danmark. På badhotellet, närmare bestämt. Jag och hela famljen. Och det har varit underbart! Inte bara för att man har fått bada, utan för att man för ett par dagar har skiftat fokus till att enbart gälla familjen -- och främst då barnen. Dessutom är det ju skitkul att faktiskt få leka med badleksakerna och piratskepp och allt vad det är utan att skämmas det minsta. För som förälder får man ju det! Det får man kanske annars också, men det ser ju onekligen lite bättre ut om det finns barn i närheten som man kan skylla sitt beteende på. God mat, roliga affärer, fina miljöer och en och annan klumpfisk... Mycket, mycket trevlig semester, med andra ord!
Allt det här betyder att jag inte varit särskilt kreativ. Eller så har jag det, genom att tillåta mig lite vila och distans från skrivandet. Jag köpte en fin, fin anteckningsbok i klatschiga färger (med hårda pärmar klädda i tyg) och några goa gel-pennor. Inte för att jag vet vad jag ska ha det här till, annat än att det kan vara bra att försöka hålla koll både på ansökningar till agenter och ansökningar till jobb... Men det kändes kreativt, och det är huvudsaken. Antar att det är lite det Julia Cameron talar om i sin bok "Konsten att vara kreativ" -- den där kreativa belöningen man ska unna sig själv med jämna mellanrum. Då blir man glad, och då gör man bättre ifrån sig! Annars har jag inte direkt vilat från Legacy: efter ett tips från författarcoachen har jag skapat ett konto på urbis.com, och nu fått lite feedback på första kapitlet i Legacy. Jag blev lite förvånad över första recensionen -- han jämförde mig med Ken Follet. Nu har jag inte läst något av just den författaren, och det spelar kanske ingen roll. Det intressanta är att jag blivit jämförd med en manlig författare. Det kan ha sin förklaring i det som samma "recensent" säger: att jag inte går ner djupt i POV, att det är lite avskalat och rakt på sak. Det är faktiskt ganska medvetet gjort, för att jag ville ha action och framåtrörelse i just det här kapitlet. I efterföljande kapitel dyker jag lite djupare ner i Meredith's POV. Eller så kan det vara språket som gör att det känns manligt: om man jämför med en infödd engelsman är mitt språk ganska enkelt. Och kanske, kanske är jag lite skandinaviskt korthuggen i mitt sätt att uttrycka mig. Sånt märks ju också.
Nä... Vad säger ni? Är det inte på tiden att jag faktiskt postar det här kapitlet på min blogg? Jo, jag tycker det. Så här kommer det!
Drar det in er? Vill ni läsa vidare? Är det något som fattas? Vad får ni för känsla? Är det manligt skrivet, eller kvinnligt? Om ni vill kan ni kommentera: antingen här på bloggen, eller så kan ni leta upp mig på urbis.com (fast där tror jag ni måste registrera er). Eller, för all del, så kan ni mejla mig.
-------------------------------
Legacy, 2008, copyright Linda Govik
September 12th 1797
Over and over again, it banged against the window of the small room; the insect, the large fly. Since it was late in the year, and autumn was inevitably moving closer, it was slow in its movements and its buzzing a low, tired humming. Even so, its perseverance was tireless; its efforts to get out unflagging. Buzzing, it made its way over the sash bar, further onto the glass, where it fell and started over; a painstaking climb that lead nowhere.
The man took a step toward it. He stood before it for a short while, studying the insect with intense interest before he put his thumb over its fat little body and pressed down. The initial, aggravated buzzing was followed by a silence that left only the faint sound of laughter and the clinking of glasses from the downstairs salon to disturb the stillness of the room. The man brushed his hands against each other, and turned to the room once again. At the sight of the bed – or rather, what was in it, his features brightened some. Two steps, and he was there, squatting beside it to study her. She pulled the thin cover to her chin, and stared into his eyes; trapped by them, caught in their world of frost.
"How are you doing?”
She didn’t answer, but it didn’t seem as though he’d expected it.
“You will be fine,” he concluded, and straightened up. “You’re just exhausted. I told you that you would be, hm? Told you there was no way you could win. But you wouldn’t listen, and now you’re paying the price.” He shrugged; dismissed the subject with a firm shake of his shoulders. “I’ll be going downstairs for a while: use that time to get some rest. I’ll bring something with me when I get back. Is there anything you want?”
She shook her head.
“I’ll bring you some cognac. Just remember to rest, hm? And do wash up for a bit as well.” He moved across the room to the door, steps brisk and back straight; a proud man, full of confidence. “Don’t worry, angel. I’ll be right back.”
* * *
With the door slammed shut behind him, and knowing he was gone – at least for a while – Meredith Bradley dared to move. She pushed the cover to the side, sat up and pushed her legs over the edge of the bed; careful not to make any sudden movements that would enhance the pain, clenching her teeth when it still pierced her body as she rose to her feet. Each step across the floor cut through her body so viciously it almost made her scream, but somehow she made it to the large commode beside the door. She closed her eyes when she could grip the edges of the washing basin on its top, and had to rest there for a while, forehead leaned against the sharp edge, before being able to continue.
From the jug, she poured a rich amount of water into the washing basin, and tried to wash up the best she knew how to. When done, she soaked the delicate lace trimmed washing cloth, and pressed it firmly against her eyes. The soothing coldness helped to wake her up; slowly, the numbness of her soul folded and all her senses returned with cutting sharpness. She smelled the blood and sweat from her own body, felt the taste of blood, like silver, in her mouth. There was a faint, rhythmic thudding against the wall in the room next door, moaning and groaning; sounds she now knew all too well. She pressed her hands to her ears and folded over slightly from the overwhealming urge to vomit. No more. Never again.
But what was the point in trying to fool herself – when she knew all too well there was no reason why it wouldn’t happen again? What was going on behind the wall, was her job now, too. It had been decided for her by others, and so it must be.
It was certainly nothing she’d known as she’d woken this morning, and it made her slightly bitter to know how she’d gone about her day, thinking she was Meredith Bradley, barmaid at The Golden Horse, without knowing or even suspecting how drastically all that was to change that very same evening. Well, some things were still the same: she was still Meredith Bradley, thank God for that. Meredith Bradley just wasn’t a barmaid anymore. One day, and one decision, was what it had taken for her whole world to change.
Was this going to be her life from now on? Would she have to suffer this foulness everyday for the rest of her life? Be pushed into rooms with strangers who wanted to… do things? Was that really what Derek wanted from her? Yes. She knew it was. This was, she gathered, what he’d had in mind for her since the day she was born. After all, the daughter of a whore, could never be anything but a whore, herself.
She got dressed. Her clothes were torn, but not too badly, and if she pulled the shawl over her shoulders and tied it properly over her chest, the big tear from the neckline to the sleeve was barely detectable. With her shoes in one hand, she went to the window, leaned forward, pressed her nose against the glass. The night was very dark, sky lit only by the sporadically placed gas lights along High Street some blocks away, and the autumn chill kept people cowering inside their houses, leaving only a deserted world; perfect to disappear into.
A quick glance over her shoulder confirmed that she was still alone, and no sounds indicated the man’s return. He was probably socialising in the bar; taking his time, enjoying his cognac. Knowing she would be there when he returned. Or maybe not.
The window swung out into the dark. Her shoes went down first; she saw them drop to the ground, and cringed at the thud when they landed on the trampled dirt. The house was only three stories high – but quite enough to cause injuries, if one should happen to fall. Her mouth was dry, her legs shaking, when she pushed herself out onto the small ledge that ran along the house façade. Carefully, she glided out, back against the cold wall, staring at the abyss far below her feet. A sudden gush of air gripped of her skirt as it swished passed, into the alley. She dug her fingers into the wall, and closed her eyes. What was she doing? What you must. Of course.
Eyes still closed – it felt safer that way – she slid her feet along the very thin ledge; one small, nerve wrenching step at a time. Her plan was to get to the other side of the house, where another, lower house took over and offered a safe way down to the ground. But it was discouragingly far away… I’ll never get there in time. Faster – she had to move faster.
The moment the thought had entered her mind, her arm was yanked back by a brutal hand.
“What the hell are you doing?” His voice was hoarse with rage. He tugged at her, forced her back. “Get back this instant!”
“No! Let go…”
“Hardly. You’re getting back in here now. What do you think will happen if you fall? You’ll hurt yourself. Do you want to get hurt, girl?”
The absurdity of what he was saying made her laugh – but the laugh turned into a sob, and was followed by a flood of tears that made the sight of his face go blurry. She was now more hanging, than standing up: he had a firm hold of her arm, and had started to haul her in. She let him. Met his eyes, those horrible, jackdaw eyes, and knew that once she was inside the room, his revenge would be relentless, his punishment cruel and without pity. I’d rather die.
She placed her foot on the ledge and pushed back. He didn’t let go, his only reaction a faint, disapproving grunt and a tightening of his grip. She swung her arm back, and took a strike at his face. Her nails were sharp and long: they dug into his cheek, and tore through the pale golden skin all the way down to his neck. He cried out and jerked back, and, as she kicked back against the window frame, finally lost his grip around her arm.
* * *
The fall didn’t last longer than the time between one panicked breath and the next: only a fraction of a second after he’d let go, she landed on hard trampled soil; on her feet. There was a loud snapping noise from somewhere inside her foot, a noise that seemed to spread through her body, into her head – and when reaching it, the pain followed. It shot through her with excruciating strength, a red glowing fire that made her fall down on her side and curl up into a ball, hands pressed against her ankle and teeth clenched to keep from screaming.
In the sudden, biding stillness she heard his voice. Born with the breeze it was strangely clear, and it was trembling with rage.
“She jumped. I couldn't see where she went. Too damn dark.” He swore, low and intense. “Jesus, I'm bleeding. I want that girl back here!”
“Yes... Of course, milord.” The other voice was all too familiar. It was Derek’s. “Wretched child. I don’t know what’s gotten into her. Jump from a window?” His sigh, tinged with dismal over her behaviour, wafted to the ground like a black, tarnished feather. “Ungrateful, that's what she is. Always been quite the daydreamer... like her mother, mind. But I never thought she’d...” He paused, and sighed again. “I’m dreadfully sorry, milord. And I will of course repay some of what you gave, and I hope you will accept a bottle of cognac on the house… It’s the least I can do.”
“Yes, I rather think it is.” His voice grew muffled as he turned from the window. “Get on with it, then. I haven’t got all night.”
Meredith got up, on one leg, using the wall to steady herself. Pain made her empty her stomach fiercely against the house wall. Panting and sobbing she then stood there, unable to move, choking on bile from a still cramping, but now empty stomach, her world disappeared and reappeared with every panicked heartbeat. To calm herself, she closed her eyes, and breathed through her nose. In, and out. In, and out. It helped some: her world grew clearer, more distinct. With her hand pressed against the wall, she took one pained step toward the opening out to the street – but stopped, as door to the house opened. Warm, soft light flowed over the ground, into the alley, reached all the way to where she was standing, and made her lift her head. Staring at it, she knew that the silhouette that filled the doorway, the rectangle of light, must be Derek.
There was a shout from above her head.
“I can’t see her... Perhaps she’s gone?”
The silhoutte that was Derek answered. “No, milord.” His voice was calm, friendly almost. “She’s right here.” He raised it some; called out to her. “You’ll be just fine, Meredith. Stay where you are. I’ll get you.”
And that’s when she ran.
* * *
I must be quiet. Can’t let them hear me. But her sobbing, violent and loud, each breath a strained wail, was nothing she could control, nothing she had power to do anything about, and they echoed through the empty streets, filling each alley with the lamented sound. Limping, dragging herself along the houses, she made it forward – but not very fast. Derek would be right behind her, and he would soon catch up, and bring her back.
Hide. Find somewhere and hide.
One of the houses lining the street provided the refuge she needed: a door to an entrance hall that had been pulled open. As she slid into its dark inner, a cat, clearly upset by her presence, darted past her out into the street, slick shadow. Take my place, little cat. Make him think you’re me. Having shut the door firmly, she limped to the enormous staircase that swung itself so grandiosely to the above apartments. She slumped to the floor beside it, and curled up, hid her face against her arms to protect herself from the rippling waves of pain. Or was it perhaps to escape the torturous buzzing in her head? As it grew stronger with her every heartbeat, a constant, aggrevated sound, as if from the tiny wings of a fly, she moaned slowly, but was unable to escape it. She couldn’t tell when or how it faded – but it did. The darkness that wrapped itself around her, cloaked everything in woollen, grateful silence, and as her conscience slipped away, her whole world soon grew very quiet, and very black.
~~~~~~
Allt det här betyder att jag inte varit särskilt kreativ. Eller så har jag det, genom att tillåta mig lite vila och distans från skrivandet. Jag köpte en fin, fin anteckningsbok i klatschiga färger (med hårda pärmar klädda i tyg) och några goa gel-pennor. Inte för att jag vet vad jag ska ha det här till, annat än att det kan vara bra att försöka hålla koll både på ansökningar till agenter och ansökningar till jobb... Men det kändes kreativt, och det är huvudsaken. Antar att det är lite det Julia Cameron talar om i sin bok "Konsten att vara kreativ" -- den där kreativa belöningen man ska unna sig själv med jämna mellanrum. Då blir man glad, och då gör man bättre ifrån sig! Annars har jag inte direkt vilat från Legacy: efter ett tips från författarcoachen har jag skapat ett konto på urbis.com, och nu fått lite feedback på första kapitlet i Legacy. Jag blev lite förvånad över första recensionen -- han jämförde mig med Ken Follet. Nu har jag inte läst något av just den författaren, och det spelar kanske ingen roll. Det intressanta är att jag blivit jämförd med en manlig författare. Det kan ha sin förklaring i det som samma "recensent" säger: att jag inte går ner djupt i POV, att det är lite avskalat och rakt på sak. Det är faktiskt ganska medvetet gjort, för att jag ville ha action och framåtrörelse i just det här kapitlet. I efterföljande kapitel dyker jag lite djupare ner i Meredith's POV. Eller så kan det vara språket som gör att det känns manligt: om man jämför med en infödd engelsman är mitt språk ganska enkelt. Och kanske, kanske är jag lite skandinaviskt korthuggen i mitt sätt att uttrycka mig. Sånt märks ju också.
Nä... Vad säger ni? Är det inte på tiden att jag faktiskt postar det här kapitlet på min blogg? Jo, jag tycker det. Så här kommer det!
Drar det in er? Vill ni läsa vidare? Är det något som fattas? Vad får ni för känsla? Är det manligt skrivet, eller kvinnligt? Om ni vill kan ni kommentera: antingen här på bloggen, eller så kan ni leta upp mig på urbis.com (fast där tror jag ni måste registrera er). Eller, för all del, så kan ni mejla mig.
-------------------------------
Legacy, 2008, copyright Linda Govik
September 12th 1797
Over and over again, it banged against the window of the small room; the insect, the large fly. Since it was late in the year, and autumn was inevitably moving closer, it was slow in its movements and its buzzing a low, tired humming. Even so, its perseverance was tireless; its efforts to get out unflagging. Buzzing, it made its way over the sash bar, further onto the glass, where it fell and started over; a painstaking climb that lead nowhere.
The man took a step toward it. He stood before it for a short while, studying the insect with intense interest before he put his thumb over its fat little body and pressed down. The initial, aggravated buzzing was followed by a silence that left only the faint sound of laughter and the clinking of glasses from the downstairs salon to disturb the stillness of the room. The man brushed his hands against each other, and turned to the room once again. At the sight of the bed – or rather, what was in it, his features brightened some. Two steps, and he was there, squatting beside it to study her. She pulled the thin cover to her chin, and stared into his eyes; trapped by them, caught in their world of frost.
"How are you doing?”
She didn’t answer, but it didn’t seem as though he’d expected it.
“You will be fine,” he concluded, and straightened up. “You’re just exhausted. I told you that you would be, hm? Told you there was no way you could win. But you wouldn’t listen, and now you’re paying the price.” He shrugged; dismissed the subject with a firm shake of his shoulders. “I’ll be going downstairs for a while: use that time to get some rest. I’ll bring something with me when I get back. Is there anything you want?”
She shook her head.
“I’ll bring you some cognac. Just remember to rest, hm? And do wash up for a bit as well.” He moved across the room to the door, steps brisk and back straight; a proud man, full of confidence. “Don’t worry, angel. I’ll be right back.”
* * *
With the door slammed shut behind him, and knowing he was gone – at least for a while – Meredith Bradley dared to move. She pushed the cover to the side, sat up and pushed her legs over the edge of the bed; careful not to make any sudden movements that would enhance the pain, clenching her teeth when it still pierced her body as she rose to her feet. Each step across the floor cut through her body so viciously it almost made her scream, but somehow she made it to the large commode beside the door. She closed her eyes when she could grip the edges of the washing basin on its top, and had to rest there for a while, forehead leaned against the sharp edge, before being able to continue.
From the jug, she poured a rich amount of water into the washing basin, and tried to wash up the best she knew how to. When done, she soaked the delicate lace trimmed washing cloth, and pressed it firmly against her eyes. The soothing coldness helped to wake her up; slowly, the numbness of her soul folded and all her senses returned with cutting sharpness. She smelled the blood and sweat from her own body, felt the taste of blood, like silver, in her mouth. There was a faint, rhythmic thudding against the wall in the room next door, moaning and groaning; sounds she now knew all too well. She pressed her hands to her ears and folded over slightly from the overwhealming urge to vomit. No more. Never again.
But what was the point in trying to fool herself – when she knew all too well there was no reason why it wouldn’t happen again? What was going on behind the wall, was her job now, too. It had been decided for her by others, and so it must be.
It was certainly nothing she’d known as she’d woken this morning, and it made her slightly bitter to know how she’d gone about her day, thinking she was Meredith Bradley, barmaid at The Golden Horse, without knowing or even suspecting how drastically all that was to change that very same evening. Well, some things were still the same: she was still Meredith Bradley, thank God for that. Meredith Bradley just wasn’t a barmaid anymore. One day, and one decision, was what it had taken for her whole world to change.
Was this going to be her life from now on? Would she have to suffer this foulness everyday for the rest of her life? Be pushed into rooms with strangers who wanted to… do things? Was that really what Derek wanted from her? Yes. She knew it was. This was, she gathered, what he’d had in mind for her since the day she was born. After all, the daughter of a whore, could never be anything but a whore, herself.
She got dressed. Her clothes were torn, but not too badly, and if she pulled the shawl over her shoulders and tied it properly over her chest, the big tear from the neckline to the sleeve was barely detectable. With her shoes in one hand, she went to the window, leaned forward, pressed her nose against the glass. The night was very dark, sky lit only by the sporadically placed gas lights along High Street some blocks away, and the autumn chill kept people cowering inside their houses, leaving only a deserted world; perfect to disappear into.
A quick glance over her shoulder confirmed that she was still alone, and no sounds indicated the man’s return. He was probably socialising in the bar; taking his time, enjoying his cognac. Knowing she would be there when he returned. Or maybe not.
The window swung out into the dark. Her shoes went down first; she saw them drop to the ground, and cringed at the thud when they landed on the trampled dirt. The house was only three stories high – but quite enough to cause injuries, if one should happen to fall. Her mouth was dry, her legs shaking, when she pushed herself out onto the small ledge that ran along the house façade. Carefully, she glided out, back against the cold wall, staring at the abyss far below her feet. A sudden gush of air gripped of her skirt as it swished passed, into the alley. She dug her fingers into the wall, and closed her eyes. What was she doing? What you must. Of course.
Eyes still closed – it felt safer that way – she slid her feet along the very thin ledge; one small, nerve wrenching step at a time. Her plan was to get to the other side of the house, where another, lower house took over and offered a safe way down to the ground. But it was discouragingly far away… I’ll never get there in time. Faster – she had to move faster.
The moment the thought had entered her mind, her arm was yanked back by a brutal hand.
“What the hell are you doing?” His voice was hoarse with rage. He tugged at her, forced her back. “Get back this instant!”
“No! Let go…”
“Hardly. You’re getting back in here now. What do you think will happen if you fall? You’ll hurt yourself. Do you want to get hurt, girl?”
The absurdity of what he was saying made her laugh – but the laugh turned into a sob, and was followed by a flood of tears that made the sight of his face go blurry. She was now more hanging, than standing up: he had a firm hold of her arm, and had started to haul her in. She let him. Met his eyes, those horrible, jackdaw eyes, and knew that once she was inside the room, his revenge would be relentless, his punishment cruel and without pity. I’d rather die.
She placed her foot on the ledge and pushed back. He didn’t let go, his only reaction a faint, disapproving grunt and a tightening of his grip. She swung her arm back, and took a strike at his face. Her nails were sharp and long: they dug into his cheek, and tore through the pale golden skin all the way down to his neck. He cried out and jerked back, and, as she kicked back against the window frame, finally lost his grip around her arm.
* * *
The fall didn’t last longer than the time between one panicked breath and the next: only a fraction of a second after he’d let go, she landed on hard trampled soil; on her feet. There was a loud snapping noise from somewhere inside her foot, a noise that seemed to spread through her body, into her head – and when reaching it, the pain followed. It shot through her with excruciating strength, a red glowing fire that made her fall down on her side and curl up into a ball, hands pressed against her ankle and teeth clenched to keep from screaming.
In the sudden, biding stillness she heard his voice. Born with the breeze it was strangely clear, and it was trembling with rage.
“She jumped. I couldn't see where she went. Too damn dark.” He swore, low and intense. “Jesus, I'm bleeding. I want that girl back here!”
“Yes... Of course, milord.” The other voice was all too familiar. It was Derek’s. “Wretched child. I don’t know what’s gotten into her. Jump from a window?” His sigh, tinged with dismal over her behaviour, wafted to the ground like a black, tarnished feather. “Ungrateful, that's what she is. Always been quite the daydreamer... like her mother, mind. But I never thought she’d...” He paused, and sighed again. “I’m dreadfully sorry, milord. And I will of course repay some of what you gave, and I hope you will accept a bottle of cognac on the house… It’s the least I can do.”
“Yes, I rather think it is.” His voice grew muffled as he turned from the window. “Get on with it, then. I haven’t got all night.”
Meredith got up, on one leg, using the wall to steady herself. Pain made her empty her stomach fiercely against the house wall. Panting and sobbing she then stood there, unable to move, choking on bile from a still cramping, but now empty stomach, her world disappeared and reappeared with every panicked heartbeat. To calm herself, she closed her eyes, and breathed through her nose. In, and out. In, and out. It helped some: her world grew clearer, more distinct. With her hand pressed against the wall, she took one pained step toward the opening out to the street – but stopped, as door to the house opened. Warm, soft light flowed over the ground, into the alley, reached all the way to where she was standing, and made her lift her head. Staring at it, she knew that the silhouette that filled the doorway, the rectangle of light, must be Derek.
There was a shout from above her head.
“I can’t see her... Perhaps she’s gone?”
The silhoutte that was Derek answered. “No, milord.” His voice was calm, friendly almost. “She’s right here.” He raised it some; called out to her. “You’ll be just fine, Meredith. Stay where you are. I’ll get you.”
And that’s when she ran.
* * *
I must be quiet. Can’t let them hear me. But her sobbing, violent and loud, each breath a strained wail, was nothing she could control, nothing she had power to do anything about, and they echoed through the empty streets, filling each alley with the lamented sound. Limping, dragging herself along the houses, she made it forward – but not very fast. Derek would be right behind her, and he would soon catch up, and bring her back.
Hide. Find somewhere and hide.
One of the houses lining the street provided the refuge she needed: a door to an entrance hall that had been pulled open. As she slid into its dark inner, a cat, clearly upset by her presence, darted past her out into the street, slick shadow. Take my place, little cat. Make him think you’re me. Having shut the door firmly, she limped to the enormous staircase that swung itself so grandiosely to the above apartments. She slumped to the floor beside it, and curled up, hid her face against her arms to protect herself from the rippling waves of pain. Or was it perhaps to escape the torturous buzzing in her head? As it grew stronger with her every heartbeat, a constant, aggrevated sound, as if from the tiny wings of a fly, she moaned slowly, but was unable to escape it. She couldn’t tell when or how it faded – but it did. The darkness that wrapped itself around her, cloaked everything in woollen, grateful silence, and as her conscience slipped away, her whole world soon grew very quiet, and very black.
~~~~~~
torsdag, januari 31, 2008
Njutningsbart tidsfördriv
Jo... Vad jag inte nämnde i mitt förra inlägg, var varför jag älskar Google Earth. Så nu ska jag berätta det. Jag älskar Google Earth, därför att medan jag redigerar Legacy, så kan jag, så fort jag stöter på ett namn på en plats, sätta ett litet häftstift på kartan och skribbla dit en liten notering om vad det är som sker just på den platsen. Himla bra! Då har jag lite koll på var alla har varit, och var allting ligger, jag kan beräkna avstånd och besöka platser för att se var allt ligger, så att det blir korrekt. Det finns till exempel en passage där Sebastian besöker Hexham Old Gaol, och sedan sitter på ett inn och tittar ut över kyrkan. Nu vet jag exakt var fängelset ligger, hur det ser ut (det visste jag i och för sig redan innan), hur kyrkan ser ut, var den ligger i förhållande till fängelset och vilka gator han måste ha gått på för att ha kommit dit. Utan ansträngning! Och eftersom det finns så bra dokumentation över fängelset, så vet jag exakt hur det såg ut därinne... Så den scenen är antagligen en av de absolut mest exakta jag har.
***
Even with the first sharp rays of a March sun stinging the lead roof of Hexham Gaol, the rooms within the building were still damp and raw, bearing with it a strong smell of hay that had been spread on the floor, and was now rotting in the humid air.
“Bloody stone walls,” the guard gruffed as he lead Sebastian through the entrance vaults, and into the first hall. “Keeps the chill in and the warmth out. Messes with your health for quite a bit, let me tell you, milord.” He placed a grim finger to his one nostril, and blew hard, elegantly sending a green and most certainly unhealthy looking phlegm through the other one. It landed on the floor between dirty straws of hay and old, dried mud; glistened in the cold light from the arched window behind Sebastian’s back. They looked at it for a short second, the guard with a profound, philosophical look on his face. Then, he gave a short shrug, reached for his key chain, and chose the biggest one on it. “But one shouldn’t complain, eh? T’is a job. Keeps you fed.”
Sebastian noticed the quick glance that followed. True: he’d never had to work to get fed. But he knew what it was like to starve – had been forced to it occasionally. Nothing tore at your guts more than the craving for food. That’s wrong, and you know it. The voice in his head was mocking, made him raise his head and draw a deep breath through his nose. Yes, he knew. Knew painfully well. After all, that was why he was there, at the gaol. To find out. To perhaps – hopefully – put a stop to the unbearable tearing in his guts.
He waited for the guard to open the vaulted door. It was an old lock, and the man struggled, and swore profusely when it wouldn’t yield. As it swung open, the man straightened his back, and sent Sebastian an apologetic look.
“Pardon me language, captain.”
“That’s quite all right.”
“No, no... T’is not. Fine company like this, and all. I should know to behave properly, shouldn’t I?” As if sensing the tensed apprehension in Sebastian, he fell silent, moved aside, and made an inappropriately inviting gesture toward the room inside. “We brought him up from the dungeons, captain. For your convenience, of course.”
“I’m grateful for that.”
He meant it: the trapdoors through which they threw the prisoners were horrifyingly narrow – and not even the lid that covered them could damper the stench of faeces that arouse from their pitiful depths. He had little desire to head down there.
***
Sedan har jag en del scener från Fontainebleau i Frankrike också som väl är ganska korrekta (eller mycket, snarare). Jag hade redan en del material innan jag väl tog mig för att installera Google Earth men det känns dock fint att få en bra fågelvy över slottet, kunna zooma in eller ut och få sig en riktig god överblick över stället, med fotografier som komplement. Smart, smart! Internet är bra när man gör research. Man kanske inte ska förlita sig på det helt, men det är bra till mycket.
Ja... Det här är väl inte allt jag gjort på sistone, kollat platser på Google... Jag har skrivit om en bröllopsmiddag för att få lite mer framåtdriv i scenen (det där med att lägga till dialoger är ju som sagt oslagbart), och sedan putsat och filat och kollat över ord och grammatik -- ungefär som vanligt, med andra ord. Sedan har jag skickat ut en del queries. Det känns skönt att vara igång med det igen, också. Det är liksom bara att kämpa på!
***
Even with the first sharp rays of a March sun stinging the lead roof of Hexham Gaol, the rooms within the building were still damp and raw, bearing with it a strong smell of hay that had been spread on the floor, and was now rotting in the humid air.
“Bloody stone walls,” the guard gruffed as he lead Sebastian through the entrance vaults, and into the first hall. “Keeps the chill in and the warmth out. Messes with your health for quite a bit, let me tell you, milord.” He placed a grim finger to his one nostril, and blew hard, elegantly sending a green and most certainly unhealthy looking phlegm through the other one. It landed on the floor between dirty straws of hay and old, dried mud; glistened in the cold light from the arched window behind Sebastian’s back. They looked at it for a short second, the guard with a profound, philosophical look on his face. Then, he gave a short shrug, reached for his key chain, and chose the biggest one on it. “But one shouldn’t complain, eh? T’is a job. Keeps you fed.”
Sebastian noticed the quick glance that followed. True: he’d never had to work to get fed. But he knew what it was like to starve – had been forced to it occasionally. Nothing tore at your guts more than the craving for food. That’s wrong, and you know it. The voice in his head was mocking, made him raise his head and draw a deep breath through his nose. Yes, he knew. Knew painfully well. After all, that was why he was there, at the gaol. To find out. To perhaps – hopefully – put a stop to the unbearable tearing in his guts.
He waited for the guard to open the vaulted door. It was an old lock, and the man struggled, and swore profusely when it wouldn’t yield. As it swung open, the man straightened his back, and sent Sebastian an apologetic look.
“Pardon me language, captain.”
“That’s quite all right.”
“No, no... T’is not. Fine company like this, and all. I should know to behave properly, shouldn’t I?” As if sensing the tensed apprehension in Sebastian, he fell silent, moved aside, and made an inappropriately inviting gesture toward the room inside. “We brought him up from the dungeons, captain. For your convenience, of course.”
“I’m grateful for that.”
He meant it: the trapdoors through which they threw the prisoners were horrifyingly narrow – and not even the lid that covered them could damper the stench of faeces that arouse from their pitiful depths. He had little desire to head down there.
***
Sedan har jag en del scener från Fontainebleau i Frankrike också som väl är ganska korrekta (eller mycket, snarare). Jag hade redan en del material innan jag väl tog mig för att installera Google Earth men det känns dock fint att få en bra fågelvy över slottet, kunna zooma in eller ut och få sig en riktig god överblick över stället, med fotografier som komplement. Smart, smart! Internet är bra när man gör research. Man kanske inte ska förlita sig på det helt, men det är bra till mycket.
Ja... Det här är väl inte allt jag gjort på sistone, kollat platser på Google... Jag har skrivit om en bröllopsmiddag för att få lite mer framåtdriv i scenen (det där med att lägga till dialoger är ju som sagt oslagbart), och sedan putsat och filat och kollat över ord och grammatik -- ungefär som vanligt, med andra ord. Sedan har jag skickat ut en del queries. Det känns skönt att vara igång med det igen, också. Det är liksom bara att kämpa på!
tisdag, januari 29, 2008
Sånt man tänker på ibland...
Ibland... Ibland... Ibland snuddar mina tankar på att börja skriva på nåt nytt. Bara som en kul grej. Det behöver inte bli en bok till (herregud nej)(fast nuförtiden verkar det svårt att undvika) och på intet sätt vara något allvarligt... Bara nåt litet. Jag gillar historia, så det kommer jag nog att fortsätta med. Historisk fiktion. Jag gillar Ostindiska kompaniet och dess historia, och så har jag nyligen också fastnat för våra djärva Karoliner, vars stridskonst verkar ha varit något i... *ahem*... hästväg. Snabba attacker utan att skjuta: bara rätt på i täta led, med värjorna dragna. Sammanbitet: de fick tydligen inte ta till reträtt; bara attackera, eller falla. Det där är intressant. Och så politiken under stormaktstiden... Suveränt intressant. Så där har jag en del att mysa med, om jag nu skulle vilja.
Sedan blev jag inspirerad av något när jag var i Towern, i London och såg inskriptionerna på väggarna i Beauchamp Tower: de som gjorts av dödsdömda fångar. Så här är det nämligen: de flesta hade nogsamt präntat in gudsord och sina egna namn på de här stenväggarna. Men inte alla! Det var en man som hade skrivit något i stil med "När du är som mest framgångsrik, minns då dina dåliga dagar". Och just det där... Det fascinerade mig. Jag menar... Här satt då den här mannen, instängd i ett fuktigt torn, dömd att avrättas vilken dag som helst... Och detta var det budskap han tyckte var allra viktigast att få ut innan han dog. Man får lite rysningar av att tänka på det. Vad hade han gått igenom, för att inse en sådan sak? Hur hade han nått sin insikt? Varför? Och vem var han? Ja, jag har faktiskt ingen aning, för idiot som jag är skrev jag inte upp hans namn. Jag har ett foto...
.. men jag tror baske mig inte att det var han som skrev meddelandet på väggen. Annars har jag för mig att han faktiskt hette Thomas (de flesta verkar ha hetat Thomas på den tiden), men jag vet inte säkert. Synd. Jag skulle ha vilja vetat mer om honom. Han -- vem han nu än var -- inspirerar.
Åååh, förresten... Medan jag ändå är inne på London (gud, vad jag älskar den staden, förresten) så måste jag bara visa det här:
Sedan blev jag inspirerad av något när jag var i Towern, i London och såg inskriptionerna på väggarna i Beauchamp Tower: de som gjorts av dödsdömda fångar. Så här är det nämligen: de flesta hade nogsamt präntat in gudsord och sina egna namn på de här stenväggarna. Men inte alla! Det var en man som hade skrivit något i stil med "När du är som mest framgångsrik, minns då dina dåliga dagar". Och just det där... Det fascinerade mig. Jag menar... Här satt då den här mannen, instängd i ett fuktigt torn, dömd att avrättas vilken dag som helst... Och detta var det budskap han tyckte var allra viktigast att få ut innan han dog. Man får lite rysningar av att tänka på det. Vad hade han gått igenom, för att inse en sådan sak? Hur hade han nått sin insikt? Varför? Och vem var han? Ja, jag har faktiskt ingen aning, för idiot som jag är skrev jag inte upp hans namn. Jag har ett foto...
.. men jag tror baske mig inte att det var han som skrev meddelandet på väggen. Annars har jag för mig att han faktiskt hette Thomas (de flesta verkar ha hetat Thomas på den tiden), men jag vet inte säkert. Synd. Jag skulle ha vilja vetat mer om honom. Han -- vem han nu än var -- inspirerar.
Åååh, förresten... Medan jag ändå är inne på London (gud, vad jag älskar den staden, förresten) så måste jag bara visa det här:
On the 21st of December, the Secretary at War sent a message to commanding officers of the British army, ordering them to congregate at the War Office in Whitehall. Among these, was Charles.
Ja... Det var ju utanför just det här huset jag stannade till och bara var tvungen att plåta. Kalla det research. Nu vet jag ju hur det såg ut. I och för sig kretsar historien aldrig riktigt om hans förehavanden där, men det känns ändå kul när man sett det hela på plats.
Nå... Tillbaka till mina funderingar. Jag skulle kanske vilja skriva på något nytt. Kanske. Det är bara det att det inte är så smart. Jag vet att det inte går. Jag kan inte hålla på att trycka ur mig romaner på löpande band, och aldrig få någon payback för det -- det går liksom inte, för tyvärr är ju livet så inrättat, att man måste leva också. Tjäna pengar och sånt tråkigt profant. Så fler projekt av Legacy-dignitet... Njaaaaeeee.... Men visst vore det kul! Aaaah.... Drömmar....
-
måndag, januari 28, 2008
Intigheten i mitt liv...
Uj, uj, uj... Stackars försummade blogg... Så många dagar... Och intet har hänt. Inget som har haft sådär jättemycket att göra med mitt skrivande, i alla fall. Fast en del på den privata sidan: jag har ju sett två rådjur spatsera förbi mitt på vägen utanför huset... Hört en skogsduva kuttra... Varit på underbara promenader och fått sol på näsan... Och imorse lade jag knäet i en jättestor kattspya (komplett med hårboll)... Okay, så har det inte hänt så mycket på den privata sidan heller...
Hursomhelst, så har jag självklart jobbat med Legacy. Det tar sig, liksom. Sakta men säkert... Läste igenom lite i slutet innan jag lade mig igår, och jag tyckte faktiskt att det var riktigt... bra. Tyvärr, måste jag säga -- om jag ska ska vara självkritisk är kanske slutet där allting är som starkast. Där har jag liksom spenderat mest tid för att få det så bra som möjligt. Har ingen aning om vad det kan bero på, mer än att jag möjligtvis tillät mig vara nöjd i början, och insåg bristerna i berättelsen först på slutet av berättelsen. Det är ju faktiskt där man behöver vara som skarpast: när allting ska knytas ihop, och allting ställs på sin spets. Så i slutet, är alla karaktärer som de ska vara, dialogerna flyter, allting är så tajt och snyggt som jag vill ha det. I början... Nja... Och det är precis det jag kämpat med nu, och precis det som tar så mycket tid: att få det så som jag vill ha det. Vilket, som ni nog förstått, innebär att jag måste överge mig strategi om en luftig och svävande redigering, och än en gång gå ner på djupet och bli lite skitig om naglarna. Det gör inte så mycket. Och nu känner jag i alla fall smaken av färdigställande. När allting har samma kvalitet rätt över hela boken, det är då jag är nöjd!
Allt det här har tyvärr orsakat ett mindre stopp i agentsökandet. Jag ska snart komma igång med det där, men jag vill ha allting helt i ordning först. Jag har ju faktiskt inte bråttom, heller, har jag kommit på!
Nej, tillbaka till skrivandet!
Hursomhelst, så har jag självklart jobbat med Legacy. Det tar sig, liksom. Sakta men säkert... Läste igenom lite i slutet innan jag lade mig igår, och jag tyckte faktiskt att det var riktigt... bra. Tyvärr, måste jag säga -- om jag ska ska vara självkritisk är kanske slutet där allting är som starkast. Där har jag liksom spenderat mest tid för att få det så bra som möjligt. Har ingen aning om vad det kan bero på, mer än att jag möjligtvis tillät mig vara nöjd i början, och insåg bristerna i berättelsen först på slutet av berättelsen. Det är ju faktiskt där man behöver vara som skarpast: när allting ska knytas ihop, och allting ställs på sin spets. Så i slutet, är alla karaktärer som de ska vara, dialogerna flyter, allting är så tajt och snyggt som jag vill ha det. I början... Nja... Och det är precis det jag kämpat med nu, och precis det som tar så mycket tid: att få det så som jag vill ha det. Vilket, som ni nog förstått, innebär att jag måste överge mig strategi om en luftig och svävande redigering, och än en gång gå ner på djupet och bli lite skitig om naglarna. Det gör inte så mycket. Och nu känner jag i alla fall smaken av färdigställande. När allting har samma kvalitet rätt över hela boken, det är då jag är nöjd!
Allt det här har tyvärr orsakat ett mindre stopp i agentsökandet. Jag ska snart komma igång med det där, men jag vill ha allting helt i ordning först. Jag har ju faktiskt inte bråttom, heller, har jag kommit på!
Nej, tillbaka till skrivandet!
tisdag, januari 22, 2008
Fighting spirit
Vad härligt det är med lite sol, för en gångs skull! Visst, det blir genast lite kallare, och när det äntligen kommer sol, ja... då vill man ju ha lite vår på samma gång... Men jag är nog lite tidig med att tänka på det viset. Kyla och sol tar jag så gärna!
Det har varit en produktiv dag idag, tycker jag. Skickade in lite ansökningar till ekonomjobb (ja, det är faktiskt så att jag aktivt söker jobb. Precis som alla andra, kan jag tillägga. Känns jättekul när man skickar in sin ansökan, och får veta att det har kommit in mellan femtio och hundra andra ansökningar...) och fortsatte sedan redigeringen av Legacy. Idag blev det... *ahem*... lite fler större ändringar. Jag kan visst inte hålla mig till små ändringar i den här omgången heller -- men det blir ju faktiskt bättre för varje gång, så då finns det ingen anledning att hålla tillbaka.
Först ändrade jag lite för Sebastian, så att hans karaktär kom fram lite bättre. Hans förhållande till den lilla irländska jungfrun fick lite mer kött på benen (fast inte precis på det vis som han skulle ha velat ha det...), vilket faktiskt kommer att stämma bättre överens med senare kapitel. Jag gick därefter vidare med att radera en scen, och skrev till en ny som ersättning, och har nu börjat skriva om för att koppla ihop med efterföljande, redan existerande scen. Känns stabilt, måste jag säga. Och nu har jag såpass mycket vana när jag skriver, att jag, så att säga, sätter mina scener på en gång, så att jag slipper så himla mycket efterarbete. Första utkastet är alltid halvtaskigt, det är ju så, men det krävs inte så mycket extra jobb nuförtiden, för att jag ska få det som jag vill.
~~~~~~
The lack of sleep and the nervosity over the upcoming wedding soon took its toll: during one of the sittings of high tea with yet another party of curious guests, her appearance was finally commented on by the not so tactful Baroness Arlington of Glendaruel.
“The poor girl is much too thin. Are you not feeding her properly, my dear Charles?” Her voice, about as piercing as the tune of a fife, made everyone at the table fall very silent. Charles slowly lowered his cup of tea, and shot a sideways glance at Meredith. “Oh, but it suits you,” the Baroness continued, now addressing her words to Meredith. “You have the most adorable face.” She put a finger contemplatively to her lips. “In fact… You remind me quite a bit of Lady Isobel.”
Charles flinched. Since he hadn’t yet put the cup back on the table, he spilled tea on the white linen cloth; staining its purity with the brown liquid.
“Oh my…” Lady Stanhurst, sitting next to him, creased her aristocratic forehead in a troubled frown. “Tea makes horrible stains. Especially on linen.”
“I think she’s the spitting image of Lady Isobel,” continued the Baroness. “Surely you must have noticed, Charles, my dear? After all, she was your mother.”
He didn’t answer. Doggedly, he dabbed his napkin at the blotch of tea, as if it was of the uttermost importance that he got rid of it as soon as possible.
Buckley chuckled. “What’s the matter, Charles? Cat got your tongue?”
“Leave it, dear,” Lady Stanhurst said to Charles, referring to his fierce treatment of the stain. “It will be taken care of, I’m quite sure of it. Even though I must say it is a horrible nuisance."
The conversation continued, on the subject of stains and other worldly problems, and everyone wanted to have their say in this very obscure matter -- of which no one really knew a thing, since they all had staff to take care of it when it occurred. Charles, on the other had, said nothing at all: he sat quietly by his end of the table, his good mood considerably faded and his eyes intensely fixed on his platter.
Yet another half an hour later, everything was back to normal, and he was once again the pleasantly chatting, confident gentleman. It was probably only Meredith, who noticed how his smile would sometimes fade, and how his eyes would settle on her face in short, flickering glances. But she didn’t know what it meant, and she knew she would never dare to ask him about it, either.
~~~~~~
Det här är det första utkastet. Det måste gås igenom ett par gånger, innan det blir så bra som jag vill ha det, med rätt balans i meningar, och stavnings- och grammatikkontroll och allt som ska till. Något måste kanske ändras eller läggas till i dialogen. Men det duger ändå som det är, i struktur och innehåll. Där finns inget onödigt, och inget större som behöver läggas till: nån mening här och där, bara. Känslan sitter där också, tror jag. Lite mer arbete, så blir det bra. Och så här brukade det normalt inte vara förr, när jag skrev mina första utkast. Practice makes perfect. Eller i alla fall tolerable.
Och det ska ni komma ihåg:
What is written without effort is in general read without pleasure
Det har varit en produktiv dag idag, tycker jag. Skickade in lite ansökningar till ekonomjobb (ja, det är faktiskt så att jag aktivt söker jobb. Precis som alla andra, kan jag tillägga. Känns jättekul när man skickar in sin ansökan, och får veta att det har kommit in mellan femtio och hundra andra ansökningar...) och fortsatte sedan redigeringen av Legacy. Idag blev det... *ahem*... lite fler större ändringar. Jag kan visst inte hålla mig till små ändringar i den här omgången heller -- men det blir ju faktiskt bättre för varje gång, så då finns det ingen anledning att hålla tillbaka.
Först ändrade jag lite för Sebastian, så att hans karaktär kom fram lite bättre. Hans förhållande till den lilla irländska jungfrun fick lite mer kött på benen (fast inte precis på det vis som han skulle ha velat ha det...), vilket faktiskt kommer att stämma bättre överens med senare kapitel. Jag gick därefter vidare med att radera en scen, och skrev till en ny som ersättning, och har nu börjat skriva om för att koppla ihop med efterföljande, redan existerande scen. Känns stabilt, måste jag säga. Och nu har jag såpass mycket vana när jag skriver, att jag, så att säga, sätter mina scener på en gång, så att jag slipper så himla mycket efterarbete. Första utkastet är alltid halvtaskigt, det är ju så, men det krävs inte så mycket extra jobb nuförtiden, för att jag ska få det som jag vill.
~~~~~~
The lack of sleep and the nervosity over the upcoming wedding soon took its toll: during one of the sittings of high tea with yet another party of curious guests, her appearance was finally commented on by the not so tactful Baroness Arlington of Glendaruel.
“The poor girl is much too thin. Are you not feeding her properly, my dear Charles?” Her voice, about as piercing as the tune of a fife, made everyone at the table fall very silent. Charles slowly lowered his cup of tea, and shot a sideways glance at Meredith. “Oh, but it suits you,” the Baroness continued, now addressing her words to Meredith. “You have the most adorable face.” She put a finger contemplatively to her lips. “In fact… You remind me quite a bit of Lady Isobel.”
Charles flinched. Since he hadn’t yet put the cup back on the table, he spilled tea on the white linen cloth; staining its purity with the brown liquid.
“Oh my…” Lady Stanhurst, sitting next to him, creased her aristocratic forehead in a troubled frown. “Tea makes horrible stains. Especially on linen.”
“I think she’s the spitting image of Lady Isobel,” continued the Baroness. “Surely you must have noticed, Charles, my dear? After all, she was your mother.”
He didn’t answer. Doggedly, he dabbed his napkin at the blotch of tea, as if it was of the uttermost importance that he got rid of it as soon as possible.
Buckley chuckled. “What’s the matter, Charles? Cat got your tongue?”
“Leave it, dear,” Lady Stanhurst said to Charles, referring to his fierce treatment of the stain. “It will be taken care of, I’m quite sure of it. Even though I must say it is a horrible nuisance."
The conversation continued, on the subject of stains and other worldly problems, and everyone wanted to have their say in this very obscure matter -- of which no one really knew a thing, since they all had staff to take care of it when it occurred. Charles, on the other had, said nothing at all: he sat quietly by his end of the table, his good mood considerably faded and his eyes intensely fixed on his platter.
Yet another half an hour later, everything was back to normal, and he was once again the pleasantly chatting, confident gentleman. It was probably only Meredith, who noticed how his smile would sometimes fade, and how his eyes would settle on her face in short, flickering glances. But she didn’t know what it meant, and she knew she would never dare to ask him about it, either.
~~~~~~
Det här är det första utkastet. Det måste gås igenom ett par gånger, innan det blir så bra som jag vill ha det, med rätt balans i meningar, och stavnings- och grammatikkontroll och allt som ska till. Något måste kanske ändras eller läggas till i dialogen. Men det duger ändå som det är, i struktur och innehåll. Där finns inget onödigt, och inget större som behöver läggas till: nån mening här och där, bara. Känslan sitter där också, tror jag. Lite mer arbete, så blir det bra. Och så här brukade det normalt inte vara förr, när jag skrev mina första utkast. Practice makes perfect. Eller i alla fall tolerable.
Och det ska ni komma ihåg:
What is written without effort is in general read without pleasure
/Samuel Johnson
lördag, januari 19, 2008
Ja, the Devil. Och details. Som sagt...
Jaha. Här är jag igen. Och pysslar som vanligt med min story. Dagens (eller kanske veckans) utmaning är att verkligen gräva mig in i karaktärernas personligheter. Verkligen, alltså. Justera dialog och tankar så att det inte är något tvivel om att det handlar om olika karaktärer. Jag är redan ganska nöjd, men det skadar inte att djupdyka in i huvudena på dem lite extra, och se vad man kommer upp med. Just nu är jag inne i Sebastians huvud. Han har en del intressanta sidor: vänligt sinnad, men med vissa mörka drag och hemligheter och trauman... Han kan vara hänsynslös när han vill. Och så är han soldat. Och allt detta i kombination gör att det blir lite av en utmaning att vara inne i hans huvud. Sant: han är en av de lättare karaktärerna jag dras med. Och det är inte så att jag sliter håret från huvudet i frustration över honom, heller. Jag vill bara komma honom ännu närmre, undersöka honom in i minsta detalj.
Som till exempel... När han fått syn på en flicka han tycker är lite intressant... Hur tänker han då? Hur tänker en man som levat ensam en tid, som är soldat, som har ett varmt sinnelag med vissa kallhamrade tendenser? Jag frågade min man om det var sannolikt att en sådan mans tankar var mindre... hur ska jag säga... oskyldiga. Och min man sa att det var det. Han menade till och med att det nästan alltid är sannolikt att alla mäns tankar är mindre oskyldiga när de tänker på flickor de tycker är intressanta. Mhm, mhm. Det här var bra research. Jag släppte efter lite på mina egna lite mer romantiska, halvt oskyldiga tendenser och gav således Sebastian lite mer passande, orena tankar.
They’d redone the garden, too. Arranged a parterre with a straight pathway that lead to and surrounded a large marble fountain. He approached it slowly, and stopped before it. It was a round and inviting piece, gracefully and quite freely decorated with leaves, stupidly glaring fishes, frogs, and, for some reason, grapes. In its centre, a marble statue of a young girl had been placed; blind eyes turned to the chestnut grove some yards away and arms gracefully following the lines of her head, she looked as though she was stretching toward the sun, or perhaps enticing a lover to come and warm her.
“I’d love to, sweetheart,” he said. “But I prefer it when my women give me some warmth back.”
Besides, her breasts were too small for his taste; he’d easily fit one of them in the palm of his hand, and have room over. He thought about the little Irish housemaid. From what he’d seen of her, her breasts had been round and soft, and so large he doubted he’d fit any of them into his hand. To fondle them would probably be quite a delightful experience, and her skin would probably be smooth as the marble on the statue, though pleasurably warm and sweet smelling. He could picture her lying underneath him, golden locks shimmering – was her hair the same colour everywhere? – and eyes a steady blue, the colour of fire where it was at its hottest, right beside the wick of a candle…
Good Lord, it was a long time since he’d had a woman. At least one he hadn’t paid for. A woman he’d chosen, because he needed her, and not merely because he’d sought the release of tension that came after lovemaking.
Som till exempel... När han fått syn på en flicka han tycker är lite intressant... Hur tänker han då? Hur tänker en man som levat ensam en tid, som är soldat, som har ett varmt sinnelag med vissa kallhamrade tendenser? Jag frågade min man om det var sannolikt att en sådan mans tankar var mindre... hur ska jag säga... oskyldiga. Och min man sa att det var det. Han menade till och med att det nästan alltid är sannolikt att alla mäns tankar är mindre oskyldiga när de tänker på flickor de tycker är intressanta. Mhm, mhm. Det här var bra research. Jag släppte efter lite på mina egna lite mer romantiska, halvt oskyldiga tendenser och gav således Sebastian lite mer passande, orena tankar.
~~~~~~
They’d redone the garden, too. Arranged a parterre with a straight pathway that lead to and surrounded a large marble fountain. He approached it slowly, and stopped before it. It was a round and inviting piece, gracefully and quite freely decorated with leaves, stupidly glaring fishes, frogs, and, for some reason, grapes. In its centre, a marble statue of a young girl had been placed; blind eyes turned to the chestnut grove some yards away and arms gracefully following the lines of her head, she looked as though she was stretching toward the sun, or perhaps enticing a lover to come and warm her.
“I’d love to, sweetheart,” he said. “But I prefer it when my women give me some warmth back.”
Besides, her breasts were too small for his taste; he’d easily fit one of them in the palm of his hand, and have room over. He thought about the little Irish housemaid. From what he’d seen of her, her breasts had been round and soft, and so large he doubted he’d fit any of them into his hand. To fondle them would probably be quite a delightful experience, and her skin would probably be smooth as the marble on the statue, though pleasurably warm and sweet smelling. He could picture her lying underneath him, golden locks shimmering – was her hair the same colour everywhere? – and eyes a steady blue, the colour of fire where it was at its hottest, right beside the wick of a candle…
Good Lord, it was a long time since he’d had a woman. At least one he hadn’t paid for. A woman he’d chosen, because he needed her, and not merely because he’d sought the release of tension that came after lovemaking.
~~~~~~
Förmodligen är män långt värre (eller värre och värre... mer explicita, då) när de tänker på intressanta flickor, men det här är ungefär så långt jag är villig att dra det. Jag är inte helt säker på att en man skulle tänka på såna romantiska saker skimrande hår och färgen på hennes ögon i just ett sånt här ögonblick heller, men... lite frihet kan man väl unna sig? Och Sebastian har ju en lite mjukare sida, så det här behöver faktiskt inte vara helt fel, det heller. Har ni några invändningar kan ni ju höra av er.
Inte för att det här bökandet i texten är superviktigt -- jag skulle tro att jag är ganska djupt i allas POV som det är. Men det är jättekul att ta sig tiden! Jag kollar också på hur alla mina karaktärer uttrycker sig: om deras ord överensstämmer med deras sociala status, med deras bakgrund, personlighet... Försöker få det att stämma med tidsperioden också, inte använda för moderna uttryck, tänka på vilka svordomar de använder... Till exempel funderade jag på om det var troligt att man använde ordet "Djävulen" när man talade om samma figur, eller om det var mer troligt att man tog en omskrivning. I Sverige ville man ju helst inte omtala denna potentat med hans rätta namn, av rädsla för att dra till sig honom -- och samma sak gällde vissa djur, som varg och björn. Jag hittade inget svar på det här, men beslutade mig för att det var samma sak i England. Så nu refererar mina karaktärer till Djävulen som "Old Nick", som visst ska betyda "Hin Håle", på ett ungefär.
Förresten... Fick just ett SMS... Och HURRA!!! Kathy's man tog jobbet i Luleå!! Så nu är det klart: de flyttar hit!!!! Kat kommer till sommaren. Jag vet att man inte ska svära, men fy FAN vad glad jag blev nu :-D
Inte för att det här bökandet i texten är superviktigt -- jag skulle tro att jag är ganska djupt i allas POV som det är. Men det är jättekul att ta sig tiden! Jag kollar också på hur alla mina karaktärer uttrycker sig: om deras ord överensstämmer med deras sociala status, med deras bakgrund, personlighet... Försöker få det att stämma med tidsperioden också, inte använda för moderna uttryck, tänka på vilka svordomar de använder... Till exempel funderade jag på om det var troligt att man använde ordet "Djävulen" när man talade om samma figur, eller om det var mer troligt att man tog en omskrivning. I Sverige ville man ju helst inte omtala denna potentat med hans rätta namn, av rädsla för att dra till sig honom -- och samma sak gällde vissa djur, som varg och björn. Jag hittade inget svar på det här, men beslutade mig för att det var samma sak i England. Så nu refererar mina karaktärer till Djävulen som "Old Nick", som visst ska betyda "Hin Håle", på ett ungefär.
Förresten... Fick just ett SMS... Och HURRA!!! Kathy's man tog jobbet i Luleå!! Så nu är det klart: de flyttar hit!!!! Kat kommer till sommaren. Jag vet att man inte ska svära, men fy FAN vad glad jag blev nu :-D
torsdag, januari 17, 2008
Sanningen smärtar. Men är nyttig.
Hmmm... Hur många refuseringar har jag nu? Fyra, tror jag. Kanske fem. Inte så många, med andra ord. Det kommer bli många, många fler. Och för varje ny, har jag bestämt mig för att skicka ut min query till en ny agent. Jag ger upp vid femtio. Eller sjuttiofem.
Det bästa av allt, är att en av refuseringarna lät lite mer personlig (hon tackade för erbjudandet, men sa att med tanke på arbetsbördan och att hon hade begränsade resurser, så var det därför hon tackade nej, och inte med tanke på att mitt projekt inte passade henne). Och det andra som var bra, om än lite chockartat, var att en av dem tackade för erbjudandet, men sa att historien lät lite för romantisk och kvinno-orienterad för hans smak. Och... tja, vad ska man göra? Jag måste faktiskt, fastän det svider lite i stoltheten, medge att han har rätt. Jag läste igenom min "killer query" med nya ögon och... Det var ganska lätt att se vad han menade. Sanningen att säga (vilket är jättelätt att säga nu, så här i efterhand, men tro mig: det är sant) så har jag kanske haft en viss gnagande oro för att den inte riktigt låtit sann. Förstår ni vad jag menar? Den har en viss ton, som inte historien har. Men som jag resonerade då, när jag skrev den, var det att så vill alla agenter ha det: pang på, lite... sensationsbetonat, lite saftigt. Och då var det bara att följa reglerna. Men... Äsch. Det är kanske inte så? Eller snarare, så beror det väl på vad man letar efter.
Min bok inte är Harlequin. Intet jätteont om Harlequin, men Legacy är inte romantik på det sättet. Den är lite allvarlig, på ett sätt. Och det passar inte att slå an en smaskig ton, för det finns inga smaskigheter i boken. Sååååå... luttrad och full av nyrekvirerad visdom, gick jag idag tillbaka till min tidigare query, den jag skrev innan jag "visste hur det skulle vara" -- med andra ord, den jag skrev med hjärtat, och inte hjärnan --och gjorde vad jag kunde för att få den så tajt som möjligt. Den blir längre än den andra queryn (dock inte över en sida) och säkert inte så iögonfallande, men... Det känns ändå bättre. Själen är där igen. Min egen röst, liksom. Och den må vara något tråkigare än min skvallertidningsröst. Men den är iallafall ärlig.
Ja, ja... Jag kommer säkert ändra mig och hålla på med min query tills jag kräks. Men det är så det ska vara: man lyssnar och lär, och anpassar sig efter det man lär sig på vägen.
Jag tror faktiskt att mitt ord för det här året är: Lära.
Det bästa av allt, är att en av refuseringarna lät lite mer personlig (hon tackade för erbjudandet, men sa att med tanke på arbetsbördan och att hon hade begränsade resurser, så var det därför hon tackade nej, och inte med tanke på att mitt projekt inte passade henne). Och det andra som var bra, om än lite chockartat, var att en av dem tackade för erbjudandet, men sa att historien lät lite för romantisk och kvinno-orienterad för hans smak. Och... tja, vad ska man göra? Jag måste faktiskt, fastän det svider lite i stoltheten, medge att han har rätt. Jag läste igenom min "killer query" med nya ögon och... Det var ganska lätt att se vad han menade. Sanningen att säga (vilket är jättelätt att säga nu, så här i efterhand, men tro mig: det är sant) så har jag kanske haft en viss gnagande oro för att den inte riktigt låtit sann. Förstår ni vad jag menar? Den har en viss ton, som inte historien har. Men som jag resonerade då, när jag skrev den, var det att så vill alla agenter ha det: pang på, lite... sensationsbetonat, lite saftigt. Och då var det bara att följa reglerna. Men... Äsch. Det är kanske inte så? Eller snarare, så beror det väl på vad man letar efter.
Min bok inte är Harlequin. Intet jätteont om Harlequin, men Legacy är inte romantik på det sättet. Den är lite allvarlig, på ett sätt. Och det passar inte att slå an en smaskig ton, för det finns inga smaskigheter i boken. Sååååå... luttrad och full av nyrekvirerad visdom, gick jag idag tillbaka till min tidigare query, den jag skrev innan jag "visste hur det skulle vara" -- med andra ord, den jag skrev med hjärtat, och inte hjärnan --och gjorde vad jag kunde för att få den så tajt som möjligt. Den blir längre än den andra queryn (dock inte över en sida) och säkert inte så iögonfallande, men... Det känns ändå bättre. Själen är där igen. Min egen röst, liksom. Och den må vara något tråkigare än min skvallertidningsröst. Men den är iallafall ärlig.
Ja, ja... Jag kommer säkert ändra mig och hålla på med min query tills jag kräks. Men det är så det ska vara: man lyssnar och lär, och anpassar sig efter det man lär sig på vägen.
Jag tror faktiskt att mitt ord för det här året är: Lära.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)