Så här mitt i februari, kan jag se tillbaka på de första veckorna av det nya året och konstatera att de har varit milt sagt tumultartade och något av de värsta jag varit med om i hela mitt liv (och jag har varit med om en del!). Det betyder att det bara kan bli bättre. Barn kan till exempel inte drabbas av kräksjuka hur många gånger som helst under en månad. Två gånger borde vara gränsen, tycker man. Bara en sån sak.
Myten om den plågade konstnärssjälen som skapar mer under svåra förhållanden kanske är sann, för mitt skrivande har åtminstone fått en fin knuff under de senaste dagarna (märk väl att den här meningen innehåller ett visst mått av ironi!)
Förra veckan tog jag upp Legacy igen - mer för skojs skull, för att jag längtade efter att knyta kontakt med den igen, än för att jag hade någon direkt intention att börja redigera. Och så läste jag igenom de båda första kapitlen, och blev som vanligt nedslagen, eftersom dessa så tydligt markerar ett problem som en författare inte får utsätta sig själv (eller sina läsare) för. Jag börjar nämligen med att driva upp en konflikt till ett crescendo, för att sedan - till nästa kapitel - dra ner på densamma så till den milda grad att det blir platt fall rakt i gatan. Många beta-läsare har varit missnöjda med andra kapitlet, och jag har själv fått erkänna att det varit något som inte stämmer med det. Min senaste beta-läsare sa till och med rent ut att jag behövde göra om det. Jaha. Och hur då? Men det visste ingen av oss. Scenen måste vara där, så det var inte bara att hugga bort den, men klart var, att något drastiskt måste göras, för att rädda boken.
Det här var alltså innan sommaren, och sen dess har boken blivit liggande, till förmån för andra projekt, som min svenska roman, och, inte att förglömma, min kurs. Det är just det, att jag fått en hel del mervärde genom den här kursen själv.
Det roligaste med att driva en kurs är onekligen kontakten med kursdeltagarna. När de skriver till en, ber om hjälp, vill fråga något eller visa något för att få feedback. Jag älskar det där, och det är en fantastisk, lite fint skör ynnest att få en glimt in i andra människors kreativa tankar, och få hjälpa till att forma de här tankarna till något mer eller mindre konkret (förhoppningsvis känner deltagarna att de får utbyte av den här kontakten också!). För mig, har kontakten en, liknande positiv sida: den hjälper mig att utvecklas och fundera.
Följande reflektion fick jag av en av mina kursdeltagare:
Är MacLean, Guillou, Hemingway och Forsyth mycket starka karaktärer själva, bara för att huvudkaraktärerna i deras författande framstår som stentuffa?
Eller är Jellinek och Cotzee rena psykfallen eftersom deras huvudkaraktärer verkar kolossalt störda? Är det författarens egen karaktär som ges till huvudpersonen? Eller färgar, rättare sagt?
Ja, hur är det med det där, egentligen?
Jag började fundera på mina egna karaktärer - man är ju, som bekant, sig själv närmast, och jag tycker dessutom att jag har en viss rutin i att skapa sådana vid det här laget. Mina läsare verkar tycka att de känns levande, särskilt när det gäller karaktärerna i den engelska romanen, som ju också har ett ganska brett persongalleri. Är dessa alla olika sidor av mig själv? Ja, självklart. Jag har ju skapat dem. Trots det, vill jag inte påstå att de är jag fullt ut. De är sina egna personligheter. Samma genpool, men inte kloner. De är också, skulle jag vilja påstå, ett konglomerat av alla de människor jag träffat (eller läst om, eller sett på TV) genom mitt liv - och har också erfarenheter som inhämtats ur alla händelser, verkliga eller inbillade, som jag upplevt, läst om, sett på TV eller fått berättat för mig. Och det är samma sak där: karaktärerna blir inte kopior av dessa människor. De blir liksom... egna personer.
Man skapar också karaktärer i samklang med handlingen: du får/skapar det du behöver för att kunna driva storyn på ett effektivt sätt. Tänk efter. Skulle någon annan än Lisbeth Salander ha kunnat klara sig genom Stieg Larssons-trilogin? Skulle en flicka med en personlighet som Lisbeth Salander klarat sig en vecka på Grönkulla utan att bli utsparkad? Och nu kan man ju tänka sig, att det är behovet som skapar karaktären, vilket i sin tur betyder att karaktärsskapandet aldrig kan bli en direkt projektion av författaren själv. Däremot är det inte givet att du skapar karaktären efter en planerad story. Karaktären kanske kommer först - men då kan jag nästan garantera, att storyn är anpassad till dennes personlighet. Det är heller inte givet att en actionladdad bok måste ha en folkilsk, övertatuerad hjältinna. Det är många faktorer som spelar in där - inte minst vad det är meningen att karaktären ska lära sig om sig själv under resans gång.
Lätt, är det inte. Inte när man försöker analysera fenomenet, i alla fall. Men det är lätt, när man skriver. Och ju mer man tränar, desto lättare blir det.
Nu när jag sagt allt det här, ska jag avsluta med att berätta hur det gick för mitt kapitel två. I samband med att kursdeltagaren skickade sin reflektion till mig, vilket var ungefär precis i samma veva som jag börjat deppa över kapitlet, och fråga mig själv om problemet överhuvudtaget gick att lösa, så kom lösningen till mig på ett ganska trevligt sätt. Jag vaknade nämligen en natt av att jag hade en kvinnoröst i huvudet. Inte så att jag hör röster - det var såklart mer en tanke en en påtaglig röst - men... den fanns där. Några få ord, som dessutom var på engelska (jag hade samtidigt tvivlat på om jag verkligen skulle skriva romanen på engelska, eller byta till svenska. Här kom svaret, med besked. Ingen svenska här, tack!). Dessa ord var början på kapitel två. Jag behövde bara sätta mig ner, radera hela scenen som den såg ut, sätta in orden som jag hört dem... och sedan skrev scenen om sig, mer eller mindre av sig själv. Mer driv, mer fart. Nu känns den definitivt helt rätt.
Så kan det gå.
Karaktären är, ska jag tillägga, bara med i detta enda kapitel - sedan försvinner hon ur storyn. Hon har ingen funktion annat än att fungera som ett slags ankare för scenen. Och det visade hon ju att hon är, också. Med råge.
I nästa blogginlägg tänkte jag analysera sönder miljöbeskrivningar.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar