Idag flög djävulen i mig: jag letade upp en lämplig agent via Writersmarket.com och skickade en query på Legacy. Bara på skoj. Numera använder jag en ny query som är fasaväckande kort (med tanke på att boken är fasaväckande lång). Den är dock en sorts blandning mellan den lugna, men långa queryn och den mer slagkraftiga, vilket gör att jag känner mig ganska nöjd med den. Annars har jag inte rört storyn alls på ett tag, och jag vet att det finns en hel del redigering kvar att göra innan den kommer att kännas klar. Men vi får se. Det är inte fel att få ut en fot igen, efter det långa uppehållet. Så att jag inte förlorar fokus. Livet har visserligen förändrats och jag gillar den nya riktningen -- men mitt urprungliga mål kvarstår. Självklart. Det skulle ju vara f-n om jag kämpat livet ur mig för att skriva två enorma böcker, och ger upp innan jag ens börjat på allvar med att få ut åtminstone en av dem.
Det rätta skälet hade jag ju mina tvivel om, eftersom någonting i storyn inte kändes riktigt rätt. Nu vet jag vad som var fel -- tonfallet. Eller berättarrösten, snarare. Jag har haft problem med huvudpersonen Charlie. Precis som Legacys huvudperson Meredith, har Charlie tagit enormt lång tid på sig att komma fram. Med den senaste redigeringen (den jag gjorde innan den jag gör nu) kom jag väl ganska nära, men hon är fortfarande alldeles för allvarlig och reflekterande på sina ställen, vilket inte är hennes stil. Visst är det så att Charlie (precis som de flesta av mina karaktärer) måste reflektera över det hon varit med om och lära sig av det, men jag tror att jag får göra det på ett mer lättare sätt än vad som nu är fallet. Som jämvikt till hennes något lättsinniga attityd finns ju hennes "sidekick" Akshay, som jag faktiskt kan bli hur djup som helst med, men jag märker att även hans scener behöver lite polering för att få fram den riktiga rösten.
Charlie är förresten skriven ur första persons POV, medan Akshay är skriven ur tredje persons POV, vilket jag tycker lättar upp storyn en hel del. Det bli ju lätt så, tycker åtminstone jag, att en bok skriven ur första person blir en aning statisk. Det är ett jättebra POV för nybörjarförfattaren (man lär sig att hantera POV på det viset) men nackdelen är att man sitter liksom fast inne i någons huvud, vilket både för författare och läsare faktiskt kan kännas lite väl begränsat. Charlie är också väldigt bra på att förneka saker för sig själv -- och gärna då också för läsaren -- så Akshay hjälper till att berätta där hon inte vill eller kan. Utan honom, kan tilläggas, blir det liksom inget riktigt slut heller, så han är viktig. Jag är nöjd med det här sättet att skriva -- eller rättare sagt, jag älskar det.
Just nu redigerar jag en scen där Akshay ska rengöra och lägga om ett huggsår. Jag hade tänkt få det där att bli ganska sensuellt, samtidigt som Akshay ska göra en analys av händelseförloppet som föregått såret. Samtidigt ska han vara lite arg och orolig. Inte helt enkelt, så där kommer jag väl att fastna ett tag, kan jag tänka. För jag vill ha det perfekt: jag unnar mig perfektion.
Men nu har jag fått mitt kaffe och laddat min MP3, så nu ska jag faktiskt dammsuga. Oh joy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar