Livet i stort och smått

Så var man delaktig i arbetslivet då. En helt ny upplevelse. Och jag måste säga att det är fantastiskt skönt att få använda hjärnan på lite andra sätt än man gjort under det här dryga halvåret man gått hemma. Det är grymt jobbigt att plötsligt börja gymnastisera den andra delen av hjärnan, den mer strukturerade och analytiska, och sätta sig in i rutiner och göromål som man aldrig hört talas om förut -- men det är kul. Det är lite som att gräva sig ner i en god fruktsallad. Det är fräscht, nyttigt och intressant.
Det hjälper till att branschen är såpass fascinerande. Den är riktigt, riktigt (och nu överdriver jag verkligen inte) tuff. Svåra arbetsförhållanden (klaustrofobi får man inte lida av. Speciellt inte klaustrofobi i utrymmen där det inte finns någon syre alls), långa timmar, mycket resande... Männen som jobbar "på golvet" är beundransvärda, det måste jag säga, och då blir det ju roligt för mig att få vara en del av det.

Nåja. Nog tjötat om det. Det här är en skrivarblogg, eller hur? Tyvärr blir det ju inte så mycket skrivande just nu. Jag sitter här med Det rätta skälet och har en speciell scen att kämpa med. Problemet är att jag inte kämpar alls. Jag stirrar bara på den och har ingen aning om hur jag ska få den att bli snygg. Äsch, den är förmodligen inte svårare än något annat (vilket i och för sig är ganska frustrerande att veta)... Men just nu... Nej, det går inte. Ge mig en vecka, eller en helg, så kan jag nog ta itu med det. Annars är jag ju glad över hur boken tagit sig så långt. Den känns rolig och lätt, vilket är meningen. jag har lyckats få fram en ny udd och vridit om allting ytterligare ett varv -- både karaktärer och handling -- vilket gör att den känns lite mer intressant. Verklighetsflykt, det är vad den är. En skön bok att glida in i. Det är den enda ambitionen jag haft. Det ska vara som... Äsch, låt mig illustrera hur jag vill att det ska vara:

När jag var sjutton år, hamnade jag i en liten håla som heter Peterhead, som ligger jäkligt långt norrut i Skottland på östra sidan. Hur jag hamnade där är en lång historia och ganska irrelevant. Det viktiga är att jag blev servitris på ett hotell. Där fick jag (och min kompis, men det är irrelevant) jobba över sextio timmar i veckan för en LÖJLIGT låg, fast lön. Vi bodde strax utanför hotellet: jag och min kompis delade ett litet rum (där den tidigare ägaren mördats (fast inte i rummet, som tur var)), i ett litet, dragigt, mögligt hus som vi delade med en knarkande psykopat och hans kuvade flickvän, en hetlevrad, manlig kokerska samt en lång, tystlåten, butter kock. Även om det var en fantastisk tid, så var det också riktigt jävligt ibland, faktiskt. På alla fronter, liksom. På vintern drev alla vindar i hela Skottland genom vårat otäta fönster, vilket gjorde att man fick ha både jacka och vantar på sig när man vistades i rummet. En speciellt blåsig dag, när det var löning, tog jag mig ner till byn Peterhead (till fots, då. Vilket tog ungefär en timme) och gick in i Menzies, som är (eller var?) Englands svar på... Wettergrens, kanske? Där köpte jag den bok jag suktat efter hela sommaren och hösten: en tjock, tjock pocketutgåva av Diana Gabaldons "Drums of Autumn". Först nu hade jag råd, så nu köpte jag den.Äntligen! Jag gick hem... Det var eftermiddag, och jag var ledig, men min kompis hade kvällsskiftet, så jag var ensam i rummet. Jag satte mig alldeles intill elementet, iklädd fingervantar, halsduk och täckjacka... Öppnade boken (ni vet... man bryter liksom ryggen, och så knastrar det sådär nytt och luktar så där fräscht och gott från sidorna).... Och sedan försvann jag in i den. Jag menar det. Ingenting betydde något. Jag frös inte, jag kände ingen hunger (tro mig, man var jämt hungrig), jag kände inte lukten av den mögliga, jävligt äckliga heltäckningsmattan, ingenting. Det var bara jag och min bok. Min stund. Vilken känsla!

Så ska en bok vara. Så vill jag att mina böcker ska vara.

Det spelar ingen roll om det är finkultur, eller om författaren vunnit priser eller vad det än är. Det spelar ingen roll om andra skrivit samma sak hundra gånger förut -- för hur många varianter finns det inte på Romeo och Julia egentligen? Det är förmågan att göra sin egen story, förmågan att förflytta läsaren genom tid och rum, att få läsaren att glömma sin omgivning för en stund med en historia som är fantastisk, eller roande, eller oroande, eller hemsk eller allt på en gång... Det är det som betyder något. Förmågan att förtrolla. Det är det jag strävar efter.

Diana Gabaldon är givetvis inte alla jag har upplevt det här genom. När jag åkte till Tyskland med buss flög tiden fram därför att jag inte kunde lägga ner Church Norris Mailers bok "Cherrys värld". Jag fullkomligt drunkade i Roald Dahls böcker när jag var mindre. Och Ole Lund Kirkegaard -- kommer ni ihåg honom? Herregud, vilka roliga böcker.
Så vill jag kunna skriva. Så att mina läsare får en liten, liten gyllene, alldeles varm och skön stund. För det är det man har böcker till, tycker jag.

Gonatt på er nu!