Sånt man tänker på ibland...

Ibland... Ibland... Ibland snuddar mina tankar på att börja skriva på nåt nytt. Bara som en kul grej. Det behöver inte bli en bok till (herregud nej)(fast nuförtiden verkar det svårt att undvika) och på intet sätt vara något allvarligt... Bara nåt litet. Jag gillar historia, så det kommer jag nog att fortsätta med. Historisk fiktion. Jag gillar Ostindiska kompaniet och dess historia, och så har jag nyligen också fastnat för våra djärva Karoliner, vars stridskonst verkar ha varit något i... *ahem*... hästväg. Snabba attacker utan att skjuta: bara rätt på i täta led, med värjorna dragna. Sammanbitet: de fick tydligen inte ta till reträtt; bara attackera, eller falla. Det där är intressant. Och så politiken under stormaktstiden... Suveränt intressant. Så där har jag en del att mysa med, om jag nu skulle vilja.
Sedan blev jag inspirerad av något när jag var i Towern, i London och såg inskriptionerna på väggarna i Beauchamp Tower: de som gjorts av dödsdömda fångar. Så här är det nämligen: de flesta hade nogsamt präntat in gudsord och sina egna namn på de här stenväggarna. Men inte alla! Det var en man som hade skrivit något i stil med "När du är som mest framgångsrik, minns då dina dåliga dagar". Och just det där... Det fascinerade mig. Jag menar... Här satt då den här mannen, instängd i ett fuktigt torn, dömd att avrättas vilken dag som helst... Och detta var det budskap han tyckte var allra viktigast att få ut innan han dog. Man får lite rysningar av att tänka på det. Vad hade han gått igenom, för att inse en sådan sak? Hur hade han nått sin insikt? Varför? Och vem var han? Ja, jag har faktiskt ingen aning, för idiot som jag är skrev jag inte upp hans namn. Jag har ett foto...



.. men jag tror baske mig inte att det var han som skrev meddelandet på väggen. Annars har jag för mig att han faktiskt hette Thomas (de flesta verkar ha hetat Thomas på den tiden), men jag vet inte säkert. Synd. Jag skulle ha vilja vetat mer om honom. Han -- vem han nu än var -- inspirerar.

Åååh, förresten... Medan jag ändå är inne på London (gud, vad jag älskar den staden, förresten) så måste jag bara visa det här:

On the 21st of December, the Secretary at War sent a message to commanding officers of the British army, ordering them to congregate at the War Office in Whitehall. Among these, was Charles.

Ja... Det var ju utanför just det här huset jag stannade till och bara var tvungen att plåta. Kalla det research. Nu vet jag ju hur det såg ut. I och för sig kretsar historien aldrig riktigt om hans förehavanden där, men det känns ändå kul när man sett det hela på plats.

Nå... Tillbaka till mina funderingar. Jag skulle kanske vilja skriva på något nytt. Kanske. Det är bara det att det inte är så smart. Jag vet att det inte går. Jag kan inte hålla på att trycka ur mig romaner på löpande band, och aldrig få någon payback för det -- det går liksom inte, för tyvärr är ju livet så inrättat, att man måste leva också. Tjäna pengar och sånt tråkigt profant. Så fler projekt av Legacy-dignitet... Njaaaaeeee.... Men visst vore det kul! Aaaah.... Drömmar....

-