Huvudbry

Nu, alldeles för två minuter sedan, kopierade jag cirka 4000 ord ur en scen, lade in i ett nytt dokument, och klippte sedan bort en hel del ur originaldokumentet av samma scen. Slaktade helt enkelt. Men eftersom jag är osäker på min sak, fungerar det nya dokumentet som en liten säkerhetskopia, ifall jag skulle ångra mig. Jag vet inte riktigt vad som är fel, eller om det är fel, men när jag läste igenom scenen, fick jag en sådan där otäck osäkerhetskänsla. Ibland går dessa över, när man kommer längre i texten, för då inser man hur man tänkt, och ser att där finns ett bra mönster och antingen en plantering, eller en konflikt (den ständiga konflikten) som har betydelse senare i berättelsen. Här... visst, det finns paralleller både framåt och kanske bakåt i boken, men de är så oklara och luddiga att det inte känns riktigt befogat att använda 4000 ord på att beskriva det hela. Jag vet inte... Det är bara en känsla jag har -- och numera känner jag att jag kan lita på mig själv när den uppstår. Det är något som är fel här. Då ska jag gå igenom och analysera vad det är som brister -- för om det känns fel för mig, så känns det förmodligen lika fel när en agent eller ett förlag läser.

Först var det lite deprimerande -- så här långt fram i processen ska det inte finnas några alltför tråkiga passager kvar, tycker jag. Sedan blev det mer en utmaning, något att bita i. Det var längesen det hände nu, det ska erkännas, så det känns lite roligt. Jag vet ju varför just den här scenen har överlevt tidigare redigeringar: för att det är en "darling". När jag skrev den, inspirerades jag av folksagor och mytiska väsen. Då kändes det rätt, men... Usch... Inte nu längre, när jag funderat på saken en halv dag. Temat hänger lite väl löst för den här berättelsen. Det är helt enkelt omotiverat, eftersom det inte återkommer. Kolla till exempel på Diana Gabaldons böcker. Boken "Det flammande korset" verkar inspirerad av gamla spökhistorier, folksagor, Dickens, Poe... Det går igenom som en röd tråd, och känslan som råder är lite mörk och mystisk. Se på den sista boken, Snö och aska, som går i grekiska tragedier och komedier -- och Shakespeares -- tecken. (OBS: detta är mina egna tolkningar, men Diana har nästan erkänt åtminstone den sistnämnda bokens tema. Och ibland vill man inte fråga, därför att man trivs med sin egen tolkning av saken). Så ska det vara. Ska det vara, så ska det vara. Genom hela boken. Och så är det inte för den scen jag skrev, så... tyvärr. Den ryker. Det lämnar ett problem, nämligen det beslut som huvudkaraktären fattar på grund av vissa konklusioner hon drar av det som händer i scenen -- men... Hittar jag inte lösningen idag, så får jag sova på saken. Det brukar dyka upp om man är tålmodig. Nu tänker jag iallafall ta ett djupt andetag, tömma mitt huvud på tankar och bara skriva, så får vi se var jag hamnar.