Idag ringde söta, fina Ruth. Från Amerika, ni vet? Världens underbaraste, roligaste kvinna, med världens vackraste ögon som blir alldeles turkosa när hon gråter. Och det gör hon ofta. Idag, när hon ringde, grät hon också. Mark, hennes lika underbara man, fick nämligen just idag beskedet att han har sköldkörtelcancer, och måste opereras och strålas. Det är goda prognoser, men de måste ju öppna upp hela strupen på honom, och det kan förstås innebära en risk. Usch. Jättemodigt av Ruth att ringa -- det hade jag aldrig, aldrig i livet klarat. Men hon var lugn och sansad, och grät bara lite, och vi skrattade lite också, för att balansera upp det hela. Mark fick jag däremot inte prata med. Han ville inte: då skulle han bara börja gråta, sa han, och om han gjorde det, så skulle jag börja gråta (förmodligen, ja), och då skulle alla börja gråta, så det var bäst att vi lät bli. Nej, vad ska man säga... *suck*. Om jag hade haft pengar, så skulle jag ha rest dit med en gång, bara för att ge dem en kram, jag lovar. De kommer ju att klara det här, det vet jag ju -- men usch. Ingen ska behöva gå igenom nåt sånt här. Vilken j*vla sjukdom, va? Den slår ju verkligen överallt. Överallt!
Nu alldeles precis fick jag ett mail från Ruth, sänt till vår lilla grupp, där hon ber om våra böner och välgångsönskningar. Sänd dem gärna en tanke och lite rosa ljus, ni också, om ni vill och kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar