Utsökta problem

Vad jag håller på med? Varför undrar ni? Jag kanske städar. Organiserar hemmet. Stryker kalsonger och viker sockar. Eller... så skriver jag. Och det har jag väl rätt till, eller? Vadå? Jag hade lovat att inte göra det, säger ni? Jo... men jag lovar så mycket.

Okay, så sitter jag här och fixar med texten igen. Jag kan ju inte låta bli. Jag har ju hittat ett roligt problem också, som måste fixas till. Det är ett ställe just i början, där det inte händer alls mycket. Eftersom det här partiet dock tillhör de allra första partierna jag överhuvudtaget skrev, har jag dock behållit det som det är, och tänkt att det inte gör så mycket om det är kvar. Ren lathet, förstås. Vilket är fel, för det hämnar sig så snart man läser berättelsen, vilket jag märkte igår. De första... hmmmm... Åtminstone femtio sidorna av en bok ger ju grundtonen i historien. Det är där man ska fånga in läsaren och mana till vidare läsning. Med den här storyn, känner jag att de första tjugo sidorna gör precis det. Förhoppningsvis skapar jag där en sympati för huvudkaraktären som är så stark att man inte kan motstå att läsa vidare. Sedan kommer det här lite svagare partiet, där jag faktiskt -- jag har verkligen analyserat det här, se, för det gjorde jag inatt när jag (eller rättare sagt dottern) inte kunde sova -- släpper efter både på spänning och konflikt och dessutom genom att göra ett avbrott i berättarflödet. Narrativt sett behandlar jag det hela för slappt: över en sida är det bara förklarande text, utan vare sig dialog, spänning eller konflikt som håller uppe scenen och driver den framåt. Historien stannar upp, saktar in och är, faktiskt, om jag ska vara riktigt kritisk, på god väg att dö ut. Det finns förstås sätt att ordna upp detta på. Inga snälla sätt: det enda rätta är att slakta originalscenen och skriva om. Sedan är det bara att skruva upp spänningen, vilket oftast är lättast gjort genom att införa dialog. Med dialog skapas den där dynamiken som är så viktig för en historia, och läsaren introduceras in i handlingen på ett helt annat sätt. För min del var det nämligen så att man kastades ut litegrann och tvingades betrakta allting från utsidan. Rejält tråkigt, och fatalt om man vill behålla läsarintresset. Så jag gjorde precis som min rekommendation förespråkar: jag införde dialog, för att skapa allt det som scenen tidigare saknat.

Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha kunnat hantera scenen annorlunda, hantverksmässigt sett. Det kan hända att jag skulle ha kunnat skriva om det, och introducerat en konflikt i scenen, vilket då möjligtvis skulle ha gjort en dialog överflödig. Då skulle man ha ökat spänningen en aning. Men dynamiken? Möjligtvis kunde jag ha pressat mer på POV -- för även där var scenen lite förvirrad och slapp, skriven lite ur ett "allvetande" perspektiv. Jag kunde ha valt en av karaktärerna och fokuserat på den rösten, och på det viset adderat lite mer personlighet åt scenen. Men skulle det ha gjort något för dynamiken? Jag är inte helt säker. Jag är nöjd med den väg jag valt. Visheten bedrog latheten. Ha ha -- in yer face, laziness!!