Jag skulle behöva en kurs i att skriva kort. Om jag säger att jag ska skriva en epilog, så vill jag liksom kunna skriva en epilog också. Inte en extra novell. För epiloger ska väl vara korta, eller? Korta och lite slagkraftigt punchiga, sådär. Min epilog är nu gott och väl över 2000 ord, inte i det närmaste klar och dessutom fantastiskt rolig att skriva, så det blir nog lätt ett par tusen ord till.
An angry Irishman was never a pleasant sight. Three of them, staring at
him from the opposite side of a table was the more intimidating – especially when accompanied by a rifle, that was conveniently leaned against the table end and pointed to a spot somewhere on his chest.
Tjohej! Jag har jättekul här! Så kul att jag inte för mitt liv kan få mig själv att sluta skriva på den heller. Ni har hört talas om karaktären Sebastian förut. Han har ett särskilt sätt att, precis som sin bror Charles, ta över scenerna och göra dem till sina egna. Han har underbart, torr humor, ett bra humör och lagom många hemligheter och inbakad ångest för att vara intressant att skriva om. Scenerna är grymt roliga på grund av det. Vi stortrivs liksom tillsammans. Men det blir alltså på tok för långt, det här. Det kan helt enkelt inte bli en epilog -- det känns som om det blir ett helt eget kapitel. Och då ryker ju på något vis tanken jag hade om helhet och balans helt och hållet. Fast det kanske inte gör något? Om det blir bra? Nåväl, jag ska skriva klart den här scenen så som den formar sig, sedan får jag väl tänka över det hela en aning. Hur jag vill ha det och så. Det kanske är en sådan där darling som jag måste slakta senare -- även om jag inte riktigt tror det. För det här kommer att förankra fortsättningen, och föra en hel del spännande konflikter vidare till nästa bok. Asch, vi får se, som sagt.
Nu är Legacy förresten uppe i 190 480 ord. Lite sådär när vi ändå talar om oförmågan att hålla saker inom uppsatta ramar *flinar*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar