Ja förlåt: det här har jag visst också tjatat om förut, men nu gör jag det igen, eftersom det är ett problem jag stöter på hela tiden, och nu börjar bli lite less på. Och då måste jag älta det lite här på bloggen för att få det ur mitt system, så att jag inte hastar över problemet när jag väl redigerar -- för det är nämligen en väldigt lättvindig lösning, har jag kommit på. Det är så lockande att tänka: "Kommer läsaren verkligen märka om jag ändrar här?" Svar: JA. Självklart märker läsaren!! Slarv är en dödssynd!!!
Ibland fattar man ju varför man faktiskt redigerar. När man kommer till ställen som man skrivit lite innan man riktigt fattat vad boken går ut på, eller vad karaktärens motiv var. Då har man något slags skelett --ibland till och med klätt med kött -- som visserligen står, men som är en aning för deformerat för att det ska vara riktigt bra. Vad man måste göra då, är att räta ut det och få det att bli snyggt. Återigen är det förstås Charles som spökar. Han är riktigt svår just här, i de sista partierna av boken. Jag får inte grepp om honom, han vrider sig och vill inte vara med han vägrar samarbeta. Kanske är det för att flera motiv kraschar med varandra (och en del av dem är till råga på allt lite känsliga för honom själv) och gör att det hela blir kaosartat, både i mitt och hans (som ju är mitt) huvud. Då är frågan, om jag ska behålla allihop, eller göra det hela lite renare och bara förstärka ett enda. Men då blir det inte heller riktigt rätt... Nej, jag måste nog behålla dem allihop.
*suck*
Komplexa karaktärer i all ära, men de är inte alltid roliga att försöka få rätsida på. Särskilt inte om de ska vara "onda" samtidigt. Det där med försonande drag, ni vet. Charles har en del sådana. Fast då måste man leta. Det är inte alla läsare som vill göra det, förresten. Jag antar att det är det som är bra med Charles: vill man att han ska vara ond, så är han ond. Jag har en i testgruppen som vägrar läsa mer om honom nu, därför att han påminner henne för mycket om hennes ex-man. Hon var jätteupprörd över det här, och gav mig en historia som påminde om den scen hon läst ur boken, och så sa hon i princip att hon inte tänkte läsa mer, om jag inte ändrade eller tog bort scenen. Vilket jag knappast tänker göra, förstås. Jag tar det mer som en komplimang: om man gör någon så upprörd, då måste det ju åtminstone kännas äkta, eller? Hursomhelst... Var var jag nu? Jo... Charles har också en del saker som gör att man kan tycka synd om honom. I boken försöker han också vara "god" -- så som han uppfattar det -- tills det inte riktigt går längre. Och då faller han samman, och hans fasad rämnar. Det är lite synd om honom, kan man säga.
Det är en hel del dialog som följer nu på slutet som måste riktas och justeras, så att allting blir helt rätt. Så att jag får fram känslan. Det är jättesvårt, förstås. Och så undrar man om läsaren verkligen kommer att orka med alla känslostormar, för det är en kraftfull, tröttande upplevelse att läsa något hjärteslitande. Jag hade ju liksom tänkt att skriva på rätt sätt, så att det blir just så hjärteslitande. Jag hade tänkt riva mina stackars läsare i småbitar här på slutet och sedan få dem att ändå skrika efter mer. Jag vill att de ska stirra blankt på sista sidan, helt apatiska av chock och alldeles fulla av den där härliga, sorgliga känslan man får när en riktigt god bok har tagit slut. Den har ni väl känt? Ni vet, när det blir så där sorgligt att säga adjö till karaktärerna, till äventyren... Jag vill att mina läsare ska längta till fortsättningen. Visst, jag kanske lägger ribban för högt -- det kanske är mig på tok för övermäktigt, men jag vill åtminstone försöka. Det kan i alla fall inte skada. Och det är förbannat kul att trixa och fixa för att få det på det här viset. Man måste vara den obarmhärtiga redaktören, som läser med smalnade ögon, vänder och vrider och omformulerar för att det ska bli rätt, och den utomstående läsaren, som backar tillbaka och försöker se det med ögon som inte redan har läst texten sjuhundra gånger. Nya fräscha ögon, som bara försöker läsa och njuta. Känns det rätt? Blir jag berörd? Är det tillräckligt bra? Jättesvårt -- praktiskt taget omöjligt, skulle jag vilja säga. Men jag tror man måste försöka, för textens skull. Det är bra för sjävförtroendet också, att tillåta sig själv att tycka man gjort något som är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar