Just nu händer det fruktansvärt lite i mitt skrivarliv. Det liksom rullar på. Snyggt, disciplinerat. Jag skriver när jag kan, och funderar en del när jag inte kan. Just nu har jag en scen som är emotionellt svår, och där jag funderar på om jag ska lägga fokus mer på dialog än jag gjort tidigare... Så jag pysslar lite med den, och försöker samtidigt få den så ärlig och icke-snyftig som möjligt. Har studerat Minette Walters: jag läste ju hennes senaste Djävulens Fjäder, och tyckte den var sådär bra. Inget som direkt engagerade mer än stundtals. Men hon är bra på att bitvis ge detaljer för att skapa en isande effekt, och att arbeta med dialog för att få fram den. Det är elegant och snyggt. Annars finns ju Diana Gabaldon: den engelska versionen av Drums of Autumn, när far och dotter äntligen når fram till varandra är till exempel jäkligt snyggt gjord, på det där sättet som ger en rejäl klump i halsen hos läsaren. Ja, man måste nästan nämna Diana Gabaldon när man tittar på emotionellt svåra scener. Det finns givetvis andra författare som är suveräna på det där -- men få som verkligen griper tag på det viset hon gör. Med enkla medel, stillsamt, men så effektivt att det känns som om hon sliter hjärtat ur bröstkorgen på en. Utan att skriva läsaren på näsan, eller vara för överdramatisk. Bara... jordnära. Så vill jag skriva. För att komma dit... ja, då är det bara att öva. Jag inser ju att det kommer ta en hel del bearbetningar innan min scen är sådär perfekt som jag vill ha den -- om den ens blir det. Jag har för mig att jag tjatat om precis samma scen på samma sätt i den här bloggen en gång tidigare. Men det är ju för att det är just så svårt att få det att bli bra. Jag vill ju att läsaren ska sitta med gråten i halsen, vara där, i samma rum, känna ångesten, fasan, lättnaden, alla, alla känslor som är med -- utan att de påpekas alls. Och nu undrar ni som följt bloggen ett tag kanske om det finns några normala scener i boken. Som inte innebär kaos i karaktärens tankevärld och elände och snyft och inre dramatik. Tja... det gör det väl. Någonstans. Fast dem hör man inte lika mycket om, för de är ju en aning lättare att få till.
--------------------------
He took the short way to the house in a few steps, hurried into it, through the antechambers, and into the withdrawing room where he’d spotted the silhouette of the girl. When he entered the room, the woman, who was now standing by the fireplace, turned around to face him. The sight of her made his heart sink: it wasn’t the girl at all, but Charles’ woman. Again. Despite his disappointment, he managed a smile, then gave a slight bow and retreated toward the door.
“Pardon me, my lady. I didn’t mean to barge in here like that. It was only that... I saw you through the window, and... mistook you for someone else.”
“I see.” She hadn’t moved, nor greeted him with a smile. But her eyes were mildly curious. “And it’s quite all right,” she said, softly. “I shouldn’t have been there at all. Watching you, I mean.”
“Then why did you?”
She bent her head some, gracefully. She had a neck so slender and vulnerable as that of a swan; its pale, stemlike grace enhanced by the thick, rich ornament of her hair, gathered in a shimmering bun resting against its base.
“I just liked the setting.”
“The... setting?”
“Why, yes.”
At first, he didn’t understand the gesture she did toward the broad niche framing the window, but then he saw she was really pointing to something lying on it, something flat: a simple piece of paper. Then, he noticed her fingers were tarnished and gritty, and that the black sootiness on them seemed to stem from the piece of charcoal lying on that paper. And that was when he realized, it was really a sketch, a drawing. Of him.
She watched in silence as he went to it, to gingerly pick it up, and said nothing as he studied it. Eventually, he looked up, and gave it a brief nod.
“It’s good.”
“Thank you.”
Actually, it was more than plain “good”. The drawing, made by the usage of something so simple as a piece of coal, was, in short, astounding. It showed him standing in the garden, looking at the statue, and it was so crude in details, he knew it had been done in a haste, probably through a sheer spur of the moment. But it was so full of life, so blessed with passion and delicacy, he had a hard time putting it away – and when he did, he had to throw an extra glance at it, just to keep the image with him for a tiny bit longer.
----------------------
Efter den svåra scenen (den här ovanför är givetvis inte den) radas ytterligare ett par extremt svåra scener upp: det är liksom nu säcken ska knytas ihop (eller i mitt fall, knytas upp... så att katten kan komma ut). Sedan... är faktiskt första redigeringen klar. Coolt. Och det roliga är att jag fortfarande gillar boken. Till och med jag fastnar på vissa ställen när jag läser den, och tycker att den är lite sådär... spännande. Ja, det är både sjukt och självkärt, jag vet. Men jag kan inte riktigt låta bli. Och jag kan nog tillåta mig lite varma känslor så här innan den går ut till allmänheten. Vänta bara tills de amerikanska lektörerna slår klorna i den -- då kommer ni få se på andra bullar här i bloggen. Aj, aj, AJ. En manglad armbåge kommer att framstå som rena drömmen i jämförelse. Och jag ska ge er hela den såriga sanningen, också, det lovar jag! Fast det ska också bli kul -- för jag har ett skojigt självdestruktivt drag, till råga på allt. There's a fine line between pleasure and pain...
Nej, det här ska nog bli bra, gubbar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar