Sitter här och väntar på att ungarna ska vakna. Har inte riiiiktigt hjärta att väcka dem själv, när de nu sover så sött.... så jag tänker vänta i... hmmm... tio minuter tills jag går in och vrålar "MOOOOOOOOOOOOORRN på er UNGAR!!!!!" på bästa göteborgska. Hursomhelst, så tänkte jag använda dagen till redigera, så klart. Har en scen som måste skrivas, innan jag ger mig i kast med epilogen. Har jag tur, hinner jag klart idag. Fast först, givetvis, ska jag göra allt det viktiga, vilket är att söka jobb och -- om jag har pengar på kontot -- betala räkningar. Sedan... väntar det här hårda arbetet med skrivandet. Ja, jag ser det som ett arbete. Mitt arbete. Varför inte? Visst, det är en sjuhelsikes osäker investering, men å andra sidan kan det ju bli bra, också. Det krassa synsättet får saker och ting gjorda -- jag har mina arbetstimmar där jag ska skapa, punkt slut. Och dessutom räddar det mig definitivt från att hamna på psyket i denna min arbetslösa tillvaro. *dramatisk suck* Skrivandet är mitt limbo. Neither heaven, nor hell. Nej, jag skojar bara. Jag älskar mitt skrivande. Det är faktiskt min himmel. Synd bara att jag inte kan leva på det.
Nej, dags att få upp ungarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar