Linda Gs skrivarblogg: Fortsättning på lördagen 11/8

Diana tackade för sig, och den lilla golfbilen försvann i ännu ett moln rök. Klockan var nu nästan tre, och vi beslutade oss för att ta det lugnt och kolla in Dianas föreläsning. Cocktailpartyt skulle börja klockan halv sex, vilket gjorde att det fanns... tja, inte gott om tid, men åtminstone tid att göra annat innan dess. Det visade sig vara ett bra beslut. Den här gången gjorde Diana en reading -- det vill säga, hon läste utvalda delar ur sina böcker. Det var verkligen magiskt. Verkligen, verkligen magiskt. Finns det något bättre än att höra Astrid Lindgren läsa sina egna berättelser? Eller Viveka Lärn? Man hör berättelsen som den ska berättas, med författarens egen röst, med det rätta tonfallet, så som den lät inne i författarens huvud när den skrevs. Styckena Diana valt var en scen ur "Lord John and the Brotherhood of the Blade", där Lord John möter Jamie i kryptan där Geneva (Lord Johns syster) står lik. Mycket tät, laddad scen. Jag var inte riktigt förtjust i "Lord John and the Private matter": som historia är den okay, men den känns en aning tunn och lite oengagerad. Det känns som om hon lagt mer tyngd och fokus på den här boken, och gett djupare dimensioner åt karaktärerna.

Sedan läste hon en scen ur bok nummer sju i Outlander-serien. Trots hettan i tältet, fick jag faktiskt gåshud, så fantastiskt var det.

När readingen var över, fanns det ingen tid att förlora -- det var bara att rusa iväg till duscharna och tvätta bort allt damm och svett (dagen hade verkligen varit varm) och sedan sminka sig och slinka ner i cocktail-utstyrseln. Nu var ju det här en ganska informell tillställning, vilket gjorde att man sträng taget inte behövde klä upp sig allt. Bakgrunden till den var förresten för att Doug tyckte att alla Dianas fans förtjänade en liten uppmuntran och ett tack för sin lojalitet, vilket Diana höll med om. Inte alla blev inbjudna, förstås -- på grund av platsbrist -- men utvalda folk från de olika diskussionsgrupperna fick välja ut eller bjuda in andra som de tyckte skulle komma. Jag tror det hamnade på lite över trettio personer tillslut.

Hursomhelst tog Mark, Ruth, Janice, Kat och jag (det hade liksom blivit vi som hängde ihop mest, eftersom det var vi som delade husbil -- och vi kom väldigt bra överens också) trucken och körde mot golfklubben utanför Fergus, där partyt nu skulle hållas. Det var vi som hade vägbeskrivningen, även om Grace, som körde Susan, George och Takashi, också fått en. Stämningen blev en aning förvirrad. Susan var stirrig (som alltid när hon inte hade full koll) och förlorade oss snart ur sikte. Slutade läsa kartan, också, och skällde bara på oss genom mobiltelefonen. Dessutom körde Mark själv fel, och vi tvingades vända på den smala landsvägen -- inte helt lätt med en jättetruck, kan jag försäkra. Tillslut fick vi dock ordning på allting, och anlände i ett... något tilltufsat skick till golfklubben.

Golfklubben visade sig vara ett lågt, avlångt hus med stor veranda som vette mot golfbanan. Inte storslaget, men småtrevligt. På verandan minglade redan en del gäster, och en söt servitris mötte oss strax och serverade små hors d'heuvres från silverbricka, och visade oss sedan vidare in i middagsdelen av huset, där baren stod öppen för gästerna att ta vad de ville ha. Jag tog en mineralvatten, eftersom jag inte ätit sedan frukost, och inte kände för att dricka mig snörfull och ragla omkring och dregla inför min idol. Kat hade prövat på det vid ett tillfälle under en middag: hon hade tagit en whisky för att lugna nerverna, och det hade slutat med att hon suttit och babblat osammanhängande inför Diana. Hon försäkrade att det inte var en höjdare. Det fanns ingen anledning att inte tro henne.

På verandan stod runda bord med stolar och rejäla paraplyer utställda. Grace, Kat, en dam som hette Jackie, den långa tjejen som hette Joanne och ett par andra som jag inte kommer ihåg namnet på... Michelle och hennes man kanske? Nå, hursomhelst, så tog vi ett bord längst ner i ena hörnet. Småpratade en aning, svettades i värmen. Tillslut dök Diana och Doug upp, Diana fortfarande klädd i sin luftiga blå utstyrsel, och Doug i sin snygga kilt med rejäla strumpor och Caterpillar-kängor. Han var den som först kom fram till oss. Till min stora förvåning sa han faktiskt glatt "hej Linda" till mig, och han fortsatte sedan att småprata med oss. Han verkade vara på gott humör. På det hela taget är Doug en mycket rar man. Diana brukar beskriva honom som Jamie (huvudkaraktären i Outlander-serien) från nacken och ner (och Doug brukar kontra med att säga att han tydligen är för dum för att inspirera till resten). Tja. Doug är lång och stilig och har hållning som en militär, så visst, varför inte? Och det där med att vara för dum...? Nej, han verkar skärpt, och ibland visar han till och med prov på precis den torra humor man ser hos karaktären Jamie -- vilket är ganska fascinerande. Fast visst -- det är förmodligen fel att studera en person på det sättet. Här är han i alla fall, döm själva, ni som läst böckerna:

Efter en stund kom också Diana över och småpratade med oss, vilket var trevligt. Grace berättade om hur hon fastnat i tullen med sitt "kilt-inspector"-tool (vilket är en spegel med teleskopskaft). Hur tulltjänstemannen bad henne beskriva meningen med verktyget, varvid Grace rodnande sa att, tja... hon var ju på väg till en skotsk festival... Tulltjänstemannen hade därmed räckt henne verktyget utan fler kommentarer, och vinkat henne vidare. Diana skrattade gott åt den här lilla anekdoten (vilket vi alla gjorde. Den var lika kul varje gång Grace drog den -- eftersom Grace är en sådan lugn och sansad person att det var lätt att förstå hur pinsam hela upplevelsen varit). Därefter var det dags för gästerna att överlämna diverse presenter som de haft med sig. I Japan, hade George fått tag på ett tryck med den tavla som inspirerade Diana till den senaste boken "Snö och Aska":

Doug, å sin sida, fick en T-shirt:

Jag vet inte om ni kan läsa vad det står, men texten löd iallafall:

"My name is Doug, I am married to the world famous novelist of the Outlander-series and all I got was this lousy T-shirt"

Hahahahaaaaaaaa. Av damen som tryckt denna t-shirt, fick vi övriga ett mycket vackert bokmärke, med citat ur Trummornas dån:

---------

It was the image of a Gathering like this one, the fires of families burning in the dark, a signal to all that the clan was present -- and together. And for the first time, I understood the motto that went with that image:
Luceo non uro; I shine not burn
(Drums of Autumn @1997 Diana Gabaldon)

-------------

Stämningsfullt, och väldigt sant. För var det något annat än en verklig gathering? Klanen var faktiskt samlad. Alla vi som samspråkat och bråkat och skrattat över internet, som blivit vänner och ovänner och vänner igen, var nu äntligen samlade -- och den som samlat oss, orsaken till vår vänskap, var också där. Det kändes väldigt rätt. Och jag hade gjort rätt som rest dit.

Det blev lite mer samspråk och trivsel på den stekheta pation, lite fotografering på gräsmattan till det... Och sedan var det faktiskt dags att gå. Doug tackade mig för älgen jag givit honom (vilket faktiskt var mer eller mindre en skämtpresent: det var en pytteliten mjukisälg som gick under namnet "Mobile screen cleaner" (bara en sådan sak...) och var av ren, svensk design (vilket var skälet till att jag överhuvudtaget köpte den)) och sa att han försökt hitta någonstans att sätta den på sin kilt, men inte lyckats. Jag skrattade bara, och klappade honom lite på armen, och sa att vi förmodligen skulle ses senare. Och då, må ni tro, boxade han faktiskt tillbaka, vänskapligt och glatt, och sa att det gjorde vi säkert. Trevlig kille, det där, må jag säga.

Vi avlägsnade oss från golfklubben, för att dra vidare till The Brewhouse, där kvällens middag skulle hållas. Vilket också blev en upplevelse -- men mer om det får ni veta senare!