Lördagen den elfte augusti -- slutet på dagen

Diverse bilder från lördagens äventyr:

(Och det måste jag tillägga, att knappt några av de bilder som publicerats på min blogg, är mina egna. Ruth och Grace har tagit de flesta -- och ska således ha både äran och dessutom rätten till sina bilder. De får alltså inte publiceras eller lånas utanför denna blogg och utan fotografernas vetskap!!)

Intervjupublik -- Diana till höger i bild

Kast med liten påle...


Säckpipemarsch. Ser ni the wee lass där? Så söt!

Trumsektionen

The avenue of the clans. Diana till höger i bild

Den blinde blåsaren med sin hjälpare. Mycket rörande -- och visar dessutom att säckpipa är mer känsla, än visuella sinnen


-------------------------------------------

The Brewhouse var en liten restaurang som låg i ett hus av sten alldeles intill The Fergus Gorge. Sin vana trogen manövrerade Mark trucken med suverän elegans, och lyckades parkera den snyggt och prydligt på den lilla parkeringsplatsen. Vårat sällskap var på tretton personer, och gick i gemensam tropp till restaurangens entré. Där fanns en liten veranda, där överförfriskade unga män satt och drack öl i sommarhettan, de flesta med somrigt bara överkroppar (gifta kvinnor har också ögon, ser ni). Vi hade förbeställt bord, och visades sålunda genom den större restauranglokalen in till ett mindre rum, charmigt rustikt med stenväggar och mörka, fyrkantiga bord. Vi flyttade ihop borden till två parallella långbord. Vid mitt bord, motsatta sidan satt en kvinna vid namn Jackie -- en oslipad diamant och verkligen härlig -- och bredvid henne Janice, sedan Alix, hennes syster K-C och Ruth. På min högra sida satt Mark, på min vänstra Kat, sedan George och Takashi. Mark började med att läsa hela menyn för mig, ord för ord. Jag brukar läsa ganska fort, och hade läst hela menyn när han kommit till första rätten, men jag lät honom hållas. Det var faktiskt lite rörande. På det hela taget, hade både Mark och Ruth varit alldeles underbara hela tiden. Fulla med humor -- även om man inte märkte det på Mark med en gång, blev det tydligare och tydligare för varje dag. Nu kändes det dock lite stelt: för alla tror jag, och inte bara oss. Ni vet hur det brukar vara på middagar? Man studerar varandra, och snacket flyter inte helt lätt och otvunget -- kanske för att det faktiskt är en något tvungen situation. Nå, det skulle nog ordna sig. Mat och dryck är ju, om inte annat, ett bra samtalsämne under sådana omständigheter. Och Marks läsande av menyn var på det viset ganska bekvämt.

Servitören anlände för att ta våra beställningar. Denne man visade sig heta DJ och såg ut som en lyckad korsning av Dr House och den italienske målvakten Colina -- med precis rätt, lätt psykopatiska blick och allting. Gulligt -- och förvirrande -- nog tilltalade han dock alla damer (även den ganska odamiga Jackie) "dear". Vårat bord beställde hursomhaver gemensamt in en massa små förrätter: burritos, tacotallrikar, kokosräkor och annat, och jag (eller rättare sagt Mark, som verkligen gått in för rollen som artig kavaljer) beställde Mongolian Stir Fry till huvudrätt. Någonstans här började stämningen släppa en aning. Det blev lite leenden, och drinkarna som anlände gjorde sitt till. Nu ska jag kanske inte dra hela konversationen mellan Ruth, Mark och mig --det lämpar sig inte för känsliga öron *ahem* -- men det fick oss i alla fall ganska uppsluppna. När ett par söta små barflickor dök upp och frågade om vi ville ha gratis smakprov på öl, blev det... faktiskt ännu roligare. Mark, som ju är tyst, låg nästan under bordet och tjöt av skratt. Det gjorde vi faktiskt alla. Ni vet hur det kan bli? Till slut är allting roligt. Vid middagens slut hade vår stackars servitör börjat få något verkligt desperat i blicken. Han räknade fel på antalet beställda kaffe också, så jag, som suttit och beklagat mig över min koffeinbrist, men beslutat mig för att avstå, fick på det viset en gratis kaffe. Inte för att jag behövde bry mig om att det var gratis: Mark och Ruth bjöd både mig och Kat på notan. Jag säger ju det: de är fullständigt underbara!

Medan alla väntade på att betala, började Susan och George viska. Det var nämligen såhär, att i april i år -- precis när alla bestämt sig för att åka till Fergus och var som mest förväntansfulla --skrev Ruth ett mycket nedslaget mejl till oss alla. I detta mejl, avslöjade hon en mycket tråkig nyhet. Hon släppte, kan man säga, en bomb. Hon sa att hon varit hos doktorn, och att doktorn konstaterat att det kroppsliga obehag hon känt under så lång tid, berodde på att hon var gravid. Hon var verkligen olycklig för det här, sa hon, eftersom Mark, efter eget val, inte kunde få fler barn. De visste inte hur de skulle göra nu, eller ens hur det skulle gå med äktenskapet. Barnet skulle dessutom födas i september/oktober, vilket förstås innebar att de inte skulle kunna träffa oss i Fergus. Det här var en chock, förstås. Mycket försiktigt erbjöd vi dem allt vårt stöd, och sa att det viktigaste var att de klarade sig igenom krisen... Vi skulle klara oss... Vi kunde ta in på hotell... Vi sa också att det är en välsignelse att få ett litet barn och att de skulle se det som en gåva... Allt det där fortgick under en halv dag, när Kat plötsligt skrek (över internet): Är ni inte kloka? Fattar ni inte vilket datum det är???

Just det ja... Första april....

När Ruth väl blivit avslöjad, var hon faktiskt riktigt ångerfull. Det hade liksom eskalerat lite, och orsakat en oro som hon inte förutsett. Vi förlät henne förstås, men mellan oss, utan hennes vetskap, svor vi på att inte glömma, och att hämnas när vi fick tillfälle. Vi beslutade oss för att, i Fergus, hålla en "Un-babyshower" -- det vill säga, att köpa små baby-presenter och fira tillökningen genom en liten fest. Ruth är nämligen dagbarnvårdare, så alla presenter kunde användas i hennes verksamhet. Under middagen på The Brewhouse, var det sålunda dags att sätta hämnden i verket. Susan pratade ihop sig med DJ, och fick honom att hämta en skål glass toppad med pickles (förmodligen vad en gravid kvinna förväntas vilja ha...). Ruth såg lagom förvånad ut när han satte ner den framför henne. Sedan reste sig Susan upp, och höll ett tal, där hon förklarade att tiden var inne för klanens hämnd. Hon skulle äta en sked av glassen -- sedan skulle det bära av till husbilen, för lite mer firande. Ruth var chockad, men tog det bra: glad över att vi inte glömt, och förundrad över planerandet som försigått bakom hennes rygg. Bebisen döpte vi till Fergus. Hon tog en sked glass, och så åkte vi hem. Mark hade nu druckit ett par öl, och förpassades till baksätet, medan Ruth fick ansvaret att ta oss helskinnade hem. Vi började vad som faktiskt blev den vildaste, mest förbannat roliga bilfärd jag någonsin varit med om. Jag säger det igen: Ruth är och förlir världens roligaste kvinna. Jag har aldrig skrattat så mycket. Och jag vågar påstå, att de övriga inte hade det heller. Vi lyckades ändå ta oss till festivalområdet, och Ruth lyckades parkera trucken som sig borde intill husbilen. Inne i husbilen satte jag på en stor kanna kaffe, och sedan gav vi Ruth hennes presenter. Det blev ritsaker, discogrodor, nallar, bitringar, muggar, bestick... Allt man kan önska. Och Ruth, som också är en väldigt känslosam person, grät och skrattade. Det är förresten en sak jag älskar med dessa amerikaner: många av de jag mötte, hade lika lätt till skratt som till tårar. De grät för allt. För att de var glada. För att de var ledsna. För att de... ja, jag vet inte. Men grät gjorde de. Det tyckte jag var lite befriande. Tänk om man kunde vara sån? Den här kvällen sa Mark mycket milt till Ruth: "Ruth, honey... No crying without a cause, remember?"

Efter vår un-babyshower var över, var vi fortfarande pigga och glada. Med minnet av gårdagens suveräna band, lyckades Kat och jag övertala de övriga att dra ner till öltältet för att se kvällens uppträdande. Det gick faktiskt alla med på. Det satt redan en del där när vi kom: Joanne, Shiv (en irländska) och hennes man Paul, och så en hel del andra. Tyvärr var det inte samma band som spelade den här kvällen. Med risk för att låta som en gammal tant, var det här bara skränigt hårdrocksbeat. Där fanns en säckpipa, och en didgeridoo -- men vad spelar det för roll, när de inte hörs? Det var en ren besvikelse. Vi gav ganska snart upp (med att försöka ragga upp en kille åt Susan också -- hon, som ju är en liten pratkvarn, var förvånansvärt blyg och stel när det kom till det motsatta könet). Halva gruppen -- Grace, Susan, George och Takashi -- återvände till hotellet, medan Janice, Ruth, Mark och jag drog oss tillbaka till husbilen. Janice gick och lade sig, stoppade sina öronproppar i öronen (säckpipeblåsarna spelade fortfarande runt husbilen), satte på sin fläkt mot vitt brus (eller vad det nu var) och somnade. Vi andra kröp ner i den stora dubbelsängen för ännu en natts småprat, innan vi också fann det bäst att krypa till kojs.

Fler bilder:

Slainte! Ogi wa wa! Skål!


Alix och K-C

Fotoduell