Fergus. Första dagen.

Jag tänkte faktiskt fortsätta på inlägget som jag skrev igår. Det hade funkat fint att ta en reseberättelse där. Tyvärr (eller så kanske man inte ska säga... för livet runtomkring datorn är ju faktiskt värt en hel del) kom en kräftskiva ivägen. Men NU sitter jag här med en lagom otrevlig acetonsmak i munhålan, och ska göra mitt bästa för att minnas min resa. Vi får se hur det går (noterar att radavståndet minskar efter det här stycket -- men vet inte hur man får det "normalt" igen, så det får vara så. Förlåt!)

Okay *sätter mig tillrätta*... Historien till varför jag ens känner dessa människor är ganska tokig. Det var när jag bestämt mig för att jag skulle bli författare, som jag på något vis funderade över Diana Gabaldon. Hon hade ju alltid varit en inspirationskälla för mig, och jag älskade hennes böcker och hennes stil är ganska remarkabel. Alltså, ville jag försöka komma henne så nära som möjligt, och lära mig av henne. Jag visste att hon var aktiv på ett författarforum, och att hon är lätt att nå och ta kontakt med, och att det på detta forum, fanns andra författare att dela sina tankar och erfarenheter med. Svenska författare visste jag inget om, och på den här tiden kände jag inte till något om bloggar. Och kända svenska författare som är som Diana finns inte. Ännu, i alla fall. Alltså beslutade jag mig för att söka upp den plats på nätet där hon befann sig.
Jag hittade inte riktigt rätt från början. Hamnade ganska omgående hos en av de större diskussions- eller fansajterna för Diana-älskare. Den är dock en aning plottrig och det är en hel del "Guuuuud, Jamie är så sööööööt"-flämtningar och annat strunt där, som gjorde att jag snabbt bestämde mig för att det inte var något jag ville bygga vidare på. Eftersom jag var tvungen att leta vidare, surfade jag dock runt på sidan en stund, och stötte snart på en länk som ledde till en sajt som lät intressant. Det såg seriöst ut också: när jag klickat på länken, hamnade jag i en Yahoo-grupp, där folk skrev kommentarer och diskuterade Dianas böcker på djupet. Inga frågor om "Vem vill ni ska spela Jamie om det blir film?" (det ämnet är bannlyst på listan, f. ö) -- bara en god, rolig stämning med diskussioner som lärde ut och gav insikter, och tillät alla att vädra sina åsikter och kunskaper om precis allt som händer i Diana Gabaldons böcker. Jag bestämde mig för att gå med, och presenterade mig således på listan. Det tog inte lång stund, förrän jag kände mig välkommen. Speciellt två människor hälsade mig extra varmt genom att omgående skriva till mig off list: Kathy, från Houston (fast hon egentligen är från Reno) som jag genast klickade med, samt en man som hette George, som är en grekisk australiensare bosatt i Japan, med förkärlek för ABBA och allt annat som är svenskt.

Efter en tid lärde jag känna fler människor. Några få av oss från huvudlistan kom överens på ett sådant sätt att vi kände att vi villa fördjupa vår vänskap utanför Dianas böcker (även om de är bra, är ämnet en aning för begränsat för att man ska kunna bygga en djupare vänskap genom dem). Efter ett år, och en hel del off list mejlande, beslutade vi oss för att starta en liten privat yahoo-grupp, där vi kunde diskutera och prata fritt. Som vänner på ett kafé, utan begränsningar och regler. Sagt och gjort. Grace startade gruppen, kallad The Backroom clan.

Från huvudlistan till denna grupp följde:

Janice, som äger huvudlistan. En skarp, rättfram kvinna. Minnesota.

Alix, en av modsen. Mycket intelligent, diskuterar med knivskarp logik. Michigan.

Sue of the Archives, en annan mod. Latinlärare med förkärlek för språk och grammatik.

Lin, ännu en mod. Snäll och ganska tystlåten. Michigan.

Mac, ännu en mod. Den enda som bor i Skottland. Inflyttad dit från USA.

George. Intensiv och rättfram. Japan.

Kathy. Min absoluta tvilling. Vi har samma åsikter om allt, och samma humor. Texas.

Grace. Enormt sinne för rättvisa och en bullterriers envishet. Kalifornien.

Susan. Pratsam och glad, och också Dianas assistent. Arizona.

Ruth. Moderlig, glad och omtänksam. Minnesota.

Och så jag.

Vi börjar med torsdagen, så får vi se hur långt vi hinner.

Torsdag, 9 augusti 2007

För att vara ärlig, började min resa redan på onsdagen. Den kvällen tog jag nämligen bussen till Götet, med avsikten att sova hos mina föräldrar. Min underbara pappa hade gått med på att köra mig till flygplatsen -- eftersom planet gick okristligt tidigt, var jag mer än tacksam. Han hämtade mig vid Nils Ericssons-platsen också. Lyxigt värre.

Jag var nervös. Milt sagt, alltså. Natten till torsdagen låg jag mer eller mindre och vred mig, och fasade inför resan. Inte bara för att möta människor jag aldrig sett (och dessutom bli tvungen att prata engelska med dem!!), utan för att jag lämnade min familj för någonting jag inte ens var säker på om jag skulle tycka om själv. Jag tvivlade starkt på att det skulle komma något bra ur den här resan. Och dessutom, att flyga helt själv...? Byta plan, checka in, klara mig helt själv utan någon som helst hjälp? Om något hade hänt just då, som hade satt stopp för resan, hade jag faktiskt inte blivit alltför ledsen.

Morgonen kom till slut, och pappa körde mig till flygplatsen. Eftersom vi var där tidigt, var Landvetter stilla -- inga direkta köer, och alla talade med låga röster, så som man gör under tidiga morgnar. Jag checkade in, begav mig sedan till gaten och lyckades få i mig en fralla och (det viktigaste av allt) en kopp kaffe. Sedan fixade jag lite sista minuten-shopping i en av butikerna där, innan det var dags att gå ombord planet. Världens minsta plan, som det skulle visa sig. Det var ett av de där reguljär-flygen: stort som en liten buss, slitet och högljutt. Fast jag fick fönsterplats alldeles för mig själv, och frukosten som serverades var trevlig på flygplansvis. Det började kännas som en riktig resa, och det började bli mer spännande än nervöst. För nu var jag ju faktiskt på väg. Det fanns ingen återvändo -- planet skulle mellanlanda i Paris, jag skulle bli tvungen att ta planet vidare till Toronto och jag skulle bli tvungen att fullfölja resan tills det var dags att åka hem. Paradoxalt nog, kändes tvånget med andra ord ganska lugnande.

Att det sedan krävs karta och kompass samt digra kunskaper i franska språket -- beståndsdelar av vilka jag bara hade kartan, och det var inte på långt när nog -- för att ta sig genom Charles de Gaulle till nästa gate, var ett mindre aber. Man kommer ganska långt med gester, och det verkade som om de som arbetade på denna enorma flygplats faktiskt var medvetna om att stället är fruktansvärt ologiskt planerat, för de var behjälpliga. Utan att jag egentligen visste hur jag lyckats, var jag sålunda plötsligt vid min gate, och kunde ta mig ombord planet ganska omgående. Det här planet var större: ett av de största. Det är faktiskt fantastiskt hur många människor som går att klämma in i dem. 500? Mer? Jag har ingen aning, men när jag väl fått min plats, kunde jag i alla fall konstatera att varje säte var upptaget. Jag hade valt ett säte intill gången, och hade blivit placerad i en rad om tre stolar närmast fönstret. Mannen som satt bredvid mig (alltså i mittenstolen) hade lyckats få sin fru placerad i mittenraden på andra sidan gången, och dessutom i andra stolen från mittengången. Fattar ni? Tänk lite på det, så klarnar det nog. Annars är det inte viktigt: det viktiga är att han frågade om jag kunde byta plats med henne. Jag kunde inte gärna neka, så jag sa ja -- och därmed blev det ingen plats intill gången för min del. Däremot satte sig en mycket trevlig gentleman vid namn Russel intill mig. Det visade sig att han var en före detta Sydafrikansk mästare i simning (och fortfarande aktiv inom sporten fastän han var pensionär sedan länge). Han var på väg till sin dotter i Toronto, hade en alldeles underbar accent och var pratsam och hövlig. Vi småpratade vänligt av och till under hela resan. När planet sedan landat, lärde han mig ett trick för att slippa jetlag (man ska trycka under armen på höger sida, tills det slutar smärta och sedan dra sig i öronen. Ser fruktansvärt löjligt ut, men han svor på att det funkade). Därefter följdes vi åt genom tullen. Han lättade upp stämningen en hel del: hjälpte mig med väskan och såg till att jag kom iväg ordentligt.

Och sedan var det faktiskt dags. Dags att träffa de som tidigare bara varit röster över internet. Hade jag gjort rätt som åkt på den här resan? Det var nu jag skulle få en första indikation på den saken. Det allra första intrycket.

De som skulle hämta mig, var Dianas assistent Susan, samt Grace. De hade börjat sin resa en dag tidigare, genom att besöka Niagara-fallen, och spendera natten där. Nu var deras uppdrag alltså att hämta mig, och sedan skulle vi bila vidare till själva festival-platsen och resten av gänget. Så fort jag steg in i ankomsthallen, hörde jag en röst ropa mitt namn. Sedan såg jag en vit skylt, med texten "Lino, the Meatball" och såg ansiktet på den som höll skylten. Jag hade sett foton förut: det här var definitivt Susan. Bredvid henne stod Grace. Av alla jag skulle träffa under resan, var Grace den jag undrat mest över. När man diskuterar med henne, har hon en tendens att bli ganska enveten. Hon biter sig fast och släpper inte taget, och det är svårt att få henne att inse sin ståndpunkt. Att se henne där, och sedan höra hennes röst på riktigt, var en ganska stor skillnad från den röst jag "hört" över internet. Den här kvinnan var lugn. Hela hon utstrålade en slags inre frid, och hennes röst var lågmäld och mjuk. Hon var helt enkelt underbar. Susan, som över nätet kan uppfattas som en effektiv och relativt strikt kvinna, hoppade däremot upp och ner av glädje, och pratade hela, hela tiden, utan att knappt hämta andan mellan orden.

Vi hämtade bilen -- en hyrbil (minivan) -- och körde sedan mot Fergus. Trots en resa på gott och väl över en timme, fanns det inte tid att bli nervös. Susan pladdrade på och höll konversationen flytande. Det visade sig att Janice, Ruth och hennes make Mark samt Kathy hade åkt till MacDonalds en bit utanför Fergus (George och hans partner Takashi skulle inte komma förrän följande kväll). Vi åkte med andra ord dit -- och jag fick äntligen träffa mina vänner. Kat var den första jag såg. Hon sprang ut och mötte oss på parkeringen. Sedan följdes vi åt in i restaurangen för att träffa resten av gänget. Att se dem var ingen direkt chock -- jag hade ju sett dem på bilder förut, och tyckte att jag kände dem. Det var bara fantastiskt att få se dem i verkliga livet, att krama dem och höra deras röster. Mark, hade jag aldrig träffat förut. Han satt som en liten smal pinne bredvid Ruth, och sa inte så mycket. Han såg däremot väldigt snäll ut. Amerikansk.

Efter att vi alla pratat en stund och visat bilder på våra familjer, drog vi vidare till Zellers, en mataffär alldeles intill restaurangen. Vi handlade allt som vi kunde tänkas behöva (och en hel del extra), packade våra bilar fulla och begav oss sedan till festivalen. Säckpiporna hördes redan när man klivit ur bilen, annars låg campingen en liten bit utanför själva festivalområdet, och vår husbil i slutet av en rad med husbilar. Bilden nedan, som är tagen sista dagen, visar själva husbilen. Från den plats kortet togs (ni ser en eldstad längst ner) stod ett par tält. Det var Clan MacKenzie som placerat sig där (en klan som för övrigt figurerar i Dianas böcker).

Ni ser träden till vänster om husbilen? Detta var en avlång dunge, som sträckte sig ända bort till festivalområdet långt bortanför bilen. Där började festivalområdet med en låg stenbyggnad innehållandes toaletter och två duschar (två duschar på flera hundra människor...), och bredde sedan ut sig på åtskilliga hundra kvadratmeter med aktiviteter i olika former: allt från uppbyggda scener för tävlingar, till öltält och shoppinggata.

Nåja. Alldeles bakom träden till vänster om husbilen, fanns platser för fler tält, och bakom dem löpte ännu en dunge, så att det bildades en slags mysig inre skogsgata. På kvällarna kunde vi från vår husbil skymta folklivet genom träden, med kulörta lyktor upphängda i träden och eldstäder som skimrade. Och ganska ofta promenerade säckpipeblåsare och trumslagare där, övandes på sina instrument. Huvudvägen gick från festivalområdet, in till campingområdet, alldeles förbi vår husbil, för att sedan svänga av alldeles bortanför MacKenzies tältplats och fortsätta runt ett vidsträckt fält mittemot oss. När vi kom till festivalplatsen, hade detta fält sakta börjat fyllas med truckar, husbilar och tält. Överhuvudtaget var det en överväldigande syn. Jag har sett en del campingplatser i Sverige, förstås. Den här var större än något jag sett förut. Den var intensivare. Och något mer speciell -- luften surrade av ljudet av säckpipor, trummor och flöjt. Och förväntan. Alls var samlade. Festen kunde börja!

Grace och Janice stod för middagen den kvällen: det blev böndipp, tortillachips, bröd, grönsaker och annat smått och gott. Vädret var vackert, men lite blåsigt och kyligt. Medan det mörknade, och dagsljuset ersattes med glimrande kulörta kulor, satt vi utanför husbilen under markisen i våra campingstolar och pratade om allt och inget, till tonerna av säckpipor som aldrig tycktes vilja sluta spela. Och jag tror ingen av oss heller ville att de skulle göra det, heller.


Och så slutade min första kväll i Fergus.