Vet ni vad jag är? Supersnurrig. Så därför har jag lagt till en extra dag på min nedräknare, så att ni alla får den rätta tiden till take off. Jag skulle kunna säga att det första var rätt, för tekniskt sett börjar min resa faktiskt redan på onsdag, när jag drar ner till Götet för att sova hos mina föräldrar. Men det vore ju inte rätt. För planet går på torsdag. Det jag gjorde, var att fylla i fel datum på nedräknaren. Idiot som jag är.
Annars har jag... ingen koll alls, faktiskt. Resväskan ligger visserligen på golvet. Men den är jättetom. Jag har ingen koll på vilka kläder jag har. Mina skor gick sönder i Skåne, så jag måste skaffa nya. Jag har inte riktigt skaffat alla grejor jag ska ha med mig, så jag måste gå på intensiv presentjakt. Jag har följaktligen inte slagit in de presenter jag har. Jag behöver nya byxor också. Sådär ser det ut. Det är som vanligt. Det där med att organisera är inte riktigt min grej. I'm a last minute girl. Det brukar bli jättespännande, det där -- fast det medför ofta en del svåra hjärtproblem för de som tvingas bevittna eländet.
Det kanske är det där att det nu börjar bli verklighet, som gör att jag gömmer huvudet i sanden litegrann. Det sker. Snart reser jag. På min första riktigt långa resa, för att träffa folk jag aldrig sett i verkligheten. Jag har aldrig rest ifrån mina barn förut -- åtminstone inte under en så här lång period, och knappt ens min man. Det är faktiskt svårt att föreställa sig hur det kommer att bli. Speciellt, givetvis. Förhoppningsvis inte overkligt, men gud vet vad man verkligen kommer att känna. Hur kommer det till exempel att gå på middagar med en hel hoper engelsktalande människor? Sova i en husbil tillsammans med sina internetkompisar? Ta en öl utanför husbilen, med ens idol sittande alldeles bredvid? Hur kommer det att vara att göra en intervju med henne? En hel intervju... Det är faktiskt lite värre än att snubbla in i Angereds Nya Teaters styrelses valberedning och upptäcka att en av de tre personerna man ska göra jobbet med är Niklas Hjulström. Värre än att servera prins Charles. Eller tvätta drottningens toalett (fast det där kanske man inte får avslöja?). Man blir lite svettig om händerna när man tänker på det hela, på något sätt.
Nä usch... Jag väljer nog att sticka huvudet i sanden ett tag till. Fast jag kanske kollar över garderoben imorgon, så att jag åtminstone inte står utan kläder när jag ska packa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar