Lördagen den elfte augusti. Intervjun!

Jag vaknade vid sju-tiden, och slogs genast av känslan av att jag var oförskämt fräsch och utvilad, trots all uppenbar sömnbrist under de senaste dygnen. Det förundrade mig en aning -- jag som är så beroende av god sömn för att fungera. Visserligen hade jag knaprat piller under hela flygresan, och dessutom idkat världens löjligaste anitjetlag-ritual tillsammans med min sydafrikanske bekantskap strax innan landning, men visst måste väl ändå tröttheten ta ut sin rätt snart? Min enda förklaring var att jag gett mig självaste katten på att ta ut varenda liten sekund av resan, och att den viljan på något vis höll tröttheten stången. Riktigt bekvämt var det dock, och jag kunde inte klaga.

Kat, Janice och jag vandrade till duscharna inom festivalområdet. Kön den här morgonen var verkligen inte tokig. Förmodligen sov de flesta camparna ännu -- det var helt tyst på området; inte den minsta säckpipehostning hördes -- eller så förberedde man sig på en hård dag. Lördag, hade jag redan lärt mig, var den dag då Allting Hände. Tävlingar, klanmarscher, föreläsningar... Det skulle bli en händelserik dag -- och då hade jag ännu inte räknat med det jag visste skulle hända utöver det här: den här dagen, var den dag då vi skulle gå på cocktailparty med Diana Gabaldon. Och enligt vissa rykten som florerat under fredagen (via Susan) kunde det också hända att min intervju skulle bli av. Under förmiddagen, till och med. Känslan jag hade inför det här, var en underlig blandning av panik och lugn: ett slags accepterande av något oundvikligt, och samtidigt ett definitivt tillbakaryggande. Jag ville verkligen inte intervjua henne, jag kände det i hela kroppen. Tänk, så härligt allting skulle ha varit, om jag sluppit! Då skulle jag ha kunnat njuta denna dag utan förbehåll. Varför, varför hade jag kastat fram förslaget den där gången för länge sedan, när vi planerat inför resan? Och varför, varför hade Susan tagit det på allvar? Varför, varför tog Diana det på allvar?


Nåja. Efter frukosten, som den här morgonen bestod av rejäla fattiga riddare (med lönnsirap, givetvis) begav vi oss allihop ner till festivalområdet för dagens första föreläsning. Vid det laget hade hela området vaknat till liv -- och det rejält. Man övade på sina instrument, i trupp eller solo; en imponerande syn, och ett mäktigt ljud av hundratals pipor, flöjter och trummor samtidigt. Ja, jag säger ljud, för oväsen är det inte, vad man än kan tro. Det är bara vackert och storslaget. Som ett orrspel under bar himmel.

När vi kom till genealogy-tältet, stod solen redan högt på himlen, och det var extremt varmt. Vi strosade runt på området, klädda i våra eleganta t-shirts som stavade "I like Big Books" och rönte en del uppmärksamhet (världens största lesbiska sammankomst, som någon i vår grupp påpekade. På det hela taget hade ordet "boobs" florerat ymnigt under de här dagarna, och blivit något av ett stående skämt mellan oss i husbilen. Mark var ju så att säga omgiven av frestelser på alla håll och kanter, men fick inte ta del av det (vilket vi tjejer beslutade oss för att göra något åt innan helgen var slut. Fortsättning följer!!)). Innan resan hade vi avtalat om att bära dessa t-shirts, för att andra ur samma diskussionsgrupp skulle kunna känna igen oss. Mycket riktigt drog vi till oss flera andra med liknande t-shirts; namn och röster man bara sett via internet fick nu ansikten och kroppar. Och alla var lika trevliga. Vi slog oss ner för att lyssna på föreläsningen.

Därefter väntade vi i kö på att få böcker signerade (Kat hade nämligen släpat med sig varenda liten bok och avhandling hon kunnat hitta). Vi snackade lite med Doug, som tillfälligt var nere på marken efter en mer eller mindre påtvingad flygtur över festivalområdet i flygplan. Det mesta han och Diana gör under festivalen, styrs av festivalledningen, som betalar för deras uppehälle. Det ges litet utrymme för egna initiativ, vilket han beklagade, men ytterst diplomatiskt, på det sätt han verkade ha för vana. Vi bjöd honom på en öl i husbilen -- föregående dag hade han faktiskt varit där en kort stund tillsammans med Mark, som han kallade "sin nya kompis" -- och han tackade för erbjudandet. Dock, sa han, var det här en av de mer fullspäckade dagarna under festivalen, så det kunde kanske bli svårt.

Jag lyckades sedan -- på riktigt snygg engelska, till råga på allt -- fråga Diana om hon skulle komma till husbilen för intervjun senare, vilket hon bekräftade. Runt klockan halv ett kunde jag räkna med. Klockan var då nästan tolv, så vi gick tillbaka till husbilen. Jag tog mina papper och drog mig tillsammans med Kat tillbaka till dubbelsängen för en briefing, och en allmän uppstramning av mina frågor. Efter ett tag kom Susan in, och lyckades på en halv minut fullständigt pladdra bort det minimala lugn jag känt innan. I all välmening, givetvis: Susan är inte elak. Hon pratar bara en massa, och tyvärr besitter hon en taktlöshet som får Bert Karlsson att blekna i jämförelse. Hon följdes åt av pratkvarn nummer två -- George -- och någonstans här ilsknade Kat till, och lyckades med imponerande lugn vifta ut dem båda och sig själv, så att jag skulle få en minuts lugn och ro. Jag repeterade frågorna, bättrade på dem en aning och peppade mig. Sedan gick jag ut till de övriga. Klockan var nu lite över halv ett.

Vi väntade på att hon skulle dyka upp. En kvart. Sedan en till. En till. Sedan en till, medan säckpipeblåsarna stod i varenda ledig buske utanför husbilen och vrängde lungorna ur sig, övandes inför de stora tävlingarna. Alix, en dam i vår grupp som själv spelar säckpipa, förklarade senare att man spelar antingen i lag eller själv och blir bedömd på ett antal olika kriterier. Att marschera under spelningen är inte nödvändigt, men tillrådigt, eftersom det hjälper spelaren att hålla takten. Att "go regimental", alltså bära kilten utan någonting under, är absolut inte nödvändigt, men trevligt och dessutom -- särskilt i tryckande hetta -- svalkande. Hon förklarade hur männen kunde göra för att få den rätta, kylande luftströmmen -- ett snyggt, manligt gung med knäna är tydligen det som krävs.

Ljuden omkring husbilen var hursomhelst otroligt starka, och, som om det inte vore tillräckligt, började jag bli riktigt nervös. Hur skulle jag höra mig själv tänka? Bara en sådan sak som att klara språket kräver en viss koncentration -- och det var stört omöjligt att koncentrera sig, med säckpipor och det rasslande dånet av trummor runtomkring. Fast å andra sidan, kanske jag inte alls behövde oroa mig. Det verkade inte som om Diana skulle dyka upp. Klockan var vid det laget lite över två, och hennes nästa föreläsning skulle hållas klockan tre. Jag hoppades faktiskt i all hemlighet att det betydde att intervjun skulle bli inställd, men Susan och Janice beslutade sig för att agera goda scouter och begav sig iväg på spaning för att få tag på den undflyende damen. Vi andra gav upp helt och hållet. Dagen var för spännande för att slösa bort i en husbil, långt utanför aktiviteterna. Vi gick ner mot festivalområdet och beslutade oss för att ta en "peameal", som är en skotsk rätt bestående av en vanlig fralla med en skiva stekt fläskkött i. Inte direkt upphetsande, med andra ord, och åsynen fick mig inte heller att göra några stående ovationer. Jag hade just tagit min första, oinspirerade tugga, då Janice ringde till Kat's mobil. Ordern var klar och koncis:

"Hon är på väg! Bege er till husbilen omedelbart!"

På vägen dit, mötte vi Susan, som kom springande åt andra hållet. Hon vinkade åt oss att skynda på; själv var hon på väg för att assistera Janice. Det började gå upp för mig, att Diana faktiskt är en Viktig Person. Att hon är en person, vars tid man inte slösar bort, och att den tid jag fått, var en ynnest.

I husbilen bättrade jag på sminket, medan George och de övriga ställde upp campingstolar utanför husbilen; en större halvcirkel för "publiken", och tre stolar i mitten -- en för Diana, en för George, som skulle hålla bandspelaren, och så en för mig. Sedan blev liksom allting bara väldigt... absurt.

Jag hörde en röst som sa: "Hon är här!". Sedan såg jag bara ett stort moln av rök bortanför Marks stora truck. Molnet drev mot mig, och ur det klev Janice, därefter en underbar uppenbarelse i djupblå, svepande tunika, och svallande, svart hår. Diana Gabaldon. Molnet hade tydligen uppstått genom att Susan och Janice lånat en golfbil av ledningen ("Diana har faktiskt tid för en MYCKET viktig intervju med en SVENSK. Vi behöver ta henne dit OMEDELBART!") och den kraftiga inbromsningen (Susan hade egentligen ingen aning om hur man styrde bilen) hade rört upp damm från den torra marken. Det spelade mindre roll. Det viktiga var, att jag plötsligt blev ganska lugn. Det här var så absurt, och entrén så otroligt dramatisk och passande, att nästan all nervositet rann av mig. Jag tog Diana i hand och hälsade henne välkommen, och hon frågade om hon kunde låna toaletten -- troligtvis för att hon behövde det, men kanske också för att hon anade att det ytterligare skulle jämna ut nivåerna mellan oss. Jag visade henne hur den fungerade, och fick sedan lite tid att hämta vatten åt oss båda, och samla mig en aning.

Sedan utförde jag faktiskt min intervju. Det går att tänka, fastän luftrummet är fyllt av det envetna ljudet av trummor och säckpipor, och vad bättre var, så kändes det helt rätt. Det var dessutom en fantastisk känsla att sitta så nära, och se in i de där svarta ögonen och veta, att därinne, skapas de mest fantastiska historier. Min idol satt så nära, att jag nästan rörde vid henne. Jag hade rört henne. Och nu talade hon med mig, och det kändes... jättetrevligt.

Tjugo minuter senare, var det hela över. Min första intervju. Och nu ångrade jag inte längre att jag gått med på det, eller att Diana gjort det. Janice kramade mig och sa att de alla var stolta över mig. Och jag var faktiskt lite, lite stolt över mig själv, jag också.

Fortsättning på dagen följer senare!!!