Incitament

Jag har gått i några dagar nu och haft dåligt samvete för att jag inte gjort något med intervjun jag hade med Diana. Det går liksom inte -- både jag och Kathy har försökt lyssna av ljudbandet, och... man kräks efter två minuter. No kidding. De där sablans skotska trummorna skär genom märg och ben och varenda liten led i hela kroppen. Rösterna drunknar, på flera ställen hör man bara trummorna och inget annat. Sehr smärtsamt. För min egen mentala hälsas skull, har jag därmed gett upp med att ens försöka. Och då, som det fega kräk man är, kurar man ju där i sitt hörn, och skäms bakdelen av sig för att man inte vågar erkänna sitt misslyckande. Och håller sig från att kontakta Diana, eller att ens gå i närheten av de ställen där hon brukar hänga (det kan ju, ve och fasa, hända att hon frågar, liksom). I dagarna har jag dock bestämt mig för att krypa till korset. Hon har ju rätt att veta vad som pågår, och vem vet, hon kanske kan komma med en lösning, om hon nu känner att det här är viktigt. Så jag hade tänkt höra av mig, nu... nån dag framöver.

Hursomhelst, så kom ett litet orange plastigt kuvert med posten idag. Det visade sig vara från Janice. I kuvertet, låg ett inplastat bokmärke. Janice deltog nämligen i den stora "Writer's conference" som pågår varje år i Surrey, och där Diana också brukar vara. Så det var ett fint bokmärke som minne av det här, och med fraser ur Lord John and the Brotherhood of the Blade och lite pärlor och sidenband på. Snyggt. Sedan var det faktiskt ännu ett bokmärke, med keltiska snirklar och snoddar på, och orden "Fergus Gathering, August 2007" på. Och i mitten står följande, skrivet med bläck och en omisskännlig handstil: For Linda -- Thanks for coming so far!" Signerat Diana Gabaldon.

Då känns det lite bättre, faktiskt. Så nu ska jag baske mig höra av mig till henne. Förklara saken, och be henne hälsa sin underbare man samtidigt, och tacka för att de gjorde min resa till ett så underbart minne. Så tack Janice -- mitt samvete i etern (eller snarare, "min spark i baken")!
.