Jaha, då var den här dagen över. Alla helgons dag. När jag var yngre, brukade den här dagen firas (eller vad man ska säga) med att hela familjen åkte till farmor och farfar för att äta middag. Sedan, när det var mörkt och mysigt, åkte vi till kyrkogården och tände ljus på min farbrors grav (ja, jag kände honom tyvärr aldrig, men jag tror jag skulle ha gillat honom om han levat). Jag älskade den här högtiden, just för att den är så lugn och vacker. Gör det fortfarande, förresten. Nu är förstås både farmor och farfar borta, men det finns ju inget som hindrar att man för vidare traditionen på eget håll, så det gjorde vi idag. Här hemma. Kyrkogård, tända ljus, middag (med marängsviss till efterrätt, precis som det ska vara)... hela klabbet. JA -- det är kanske inte helt... ungdomligt att göra så här, men det känns fullkomligt bra att INTE vara ungdomlig när det gäller traditioner som man älskar, så! Dessutom karvade vi faktiskt ut ett ansikte ur en pumpa (en stor sak som vi odlat själva), och satte på trappen med ljus uti. På äkta, amerikanskt, modernt Halloween-manér!
Det har dock varit hektiskt under de senaste dagarna, och jag har inte fått gjort mycket alls. Slaktade lite ur en annan scen -- den här gången var det ett par scener som mer eller mindre kändes överflödiga som fick stryka på foten. Jag tog bort dem, och adderade sedan lite extra text i efterföljande stycke, för att ge en bättre helhet. Det behövs dock en del genomläsningar till innan det sitter, känner jag. Det är lite knivigt just här, nämligen. En viktig passage, som jag liksom... känner brister lite, lite grann i den känslomässiga logiken. Det är en liten svängning i sinnesstämning och uppfattning för min huvudkaraktär, som gör det hela lite svårt. Min huvudperson har just backat i en diskussion om en sak, som är enormt viktig för henne -- därför att hon är rädd för att reta personen med vilken hon diskuterar (antagonisten). När denne några dagar senare sedan reser iväg, trotsar hon honom direkt, genom att gå emot ett annat, mindre viktigt beslut som han tagit. Utan hans vetskap, och själv i vetskap om att han knappast kommer att få reda på det. Hon är arg på honom, hon hatar honom för det mentala fängelse han satt henne i... men... skulle hon verkligen göra på det här viset? Hmm. Hon har kämpat mot honom förut, och hon har det i sig. Hon är seg, och viljestark, på sitt sätt. Jag vet bara inte om hon är det just på det här uttalade sättet.
Jag är rädd att jag inte är helt övertygad om att hon skulle handla precis så som jag beskrivit det, och när jag inte är det, så märks det i texten: jag blir nämligen lite lätt överförklarande, ska visst gärna övertyga läsaren också. Vad jag måste göra, är att fundera på hur jag ska få ett bra sammanhang, en naturlig... tja... säg kausalitet. I det här fallet kan jag faktiskt inte ändra på scenen alls. Det är viktigt att hon gör på det här viset, att hon faktiskt trotsar antagonisten öppet (även om han själv inte vet om det), eftersom det ska påverka en tredje persons uppfattning -- denne tredje person är nämligen starkt, positivt influerad av antagonisten och behöver pushen i rätt (eller fel riktining) -- så att denne handlar på ett visst sätt, som i sin tur triggar den serie av händelser som sedan leder mot total katastrof och sammanbrott på alla fronter. *Pust*. Det är inte alltid lätt. Eventuellt får jag gå in i nämnda tidigare diskussion, och forma karaktärens motstånd lite tydligare. Det är nyanserna som gör det. Jag tror inte att det behövs några jätteingrepp någonstans. Inget slakthus här, inte. Men att slakta är på sitt vis lättare än att fippla och mickla med små, små detaljer.
Jag får kolla igenom det hela. Inte idag, för nu är det för sent och jag är helt utmattad. Men jag får tänka igenom alla möjliga alternativ tills nästa gång jag sätter mig vid datorn. Jag måste hitta nyckeln, vare sig det gäller att lägga till en ny scen, eller göra en nyansändring... möjligtvis är det en arc som inte är komplett, så det får jag också fundera över. Eller så är jag helt enkelt fånig. Som sagt: jag är nog lite för trött för att kunna avgöra det just nu. Så....
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar