Normalt sett har jag förmodligen ett ganska nyktert förhållningssätt till mitt skrivande. Jag är inte direkt den som myser till det, och jag har hittills inte känt något behov att ändra och greja för att det ska kännas rätt. En stol, ett bord, en laptop, mycket kaffe räcker. Varför krångla till det? Men just nu måste jag erkänna att jag faktiskt gick ifrån min vanliga, trista attityd. Jag flyttade nämligen på mig. Bytte miljö, helt enkelt. Jag tog min laptop och satte mig i köket, kokade en stor kopp kaffe (Maxwell House, som jag aldrig provat förut. Mmmm) och satte igång med att skriva. Och se där: det gick ju jättebra. Charles, som alltid har varit riktigt sur och inte riktigt velat vara med just där jag nu redigerar, bestämde sig plötsligt för att vara med i leken. Med sin vanliga "take no prisoner"-attityd, tog han över och dirigerade scenen som han ville ha den, gav mig rätt dialog, rätt motiv, allting. Äntligen! Jag har väntat sååååå länge på det här! Och jag fick samtidigt veta något om honom, som jag tidigare faktiskt inte vetat. Han är nu så komplex att jag funderar på att ge honom en sån där snygg egen pärm som Cool like Plastics spännande karaktär Maximilian fått, bara för att hålla reda på alla hans egenheter. Jag blev samtidigt lite lättad över att ha klarat av den här scenen, för det är en av de orosmoment jag haft kvar att kämpa med, den trasiga tanden, som jag var orolig att läsaren skulle stoppa ner tungan i och ha ont av. Nu har jag fixat till den, emaljen är ren och snygg och känns exakt sådär nyborstad som man vill ha en tand. Jag är inte orolig längre.
Tack, Charles! Och... just det ja...
Happy thanksgiving, people!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar