Ja visst är det så. Det är inte alls länge sedan jag skrev mitt senaste, mörka inlägg. Och nu är jag redan tillbaka, betydligt ljusare i sinnet. Ni förstår, jag skulle stryka kläder. Satte på Mix Megapols webbradio väldigt högt på datorn, värmde järnet (vilket låter som om jag har ett sådant där gammaldags strykjärn man värmer på spisen... och så är det inte)(vilket påminner mig om strykjärnet min käre make hade i sin ägo när jag först träffade honom. Det var inte direkt så att man värmde det på spisen, men det var baske mig inte långt ifrån. Haahahahahaaaaa. Ungkarlar!!) och bredde ut den första t-shirten på brädan. Funderade på mitt dilemma, men inte särskilt aktivt, för ibland tänker jag faktiskt på annat. Ankbröst och sånt, till exempel. Men DÅ... plötsligt... kom en fråga in i mitt huvud. Varför är den scenen med? Jag refererar nu till en mycket sur liten scen, där huvudpersonen stöter på sin svåger på kajkanten i Dover. Herregud vad jag kämpat. Herregud vad den aldrig velat bli rätt. Och nu liksom... Varför är den med? Den har ingen konflikt. Har inget samband med vare sig föregående scener eller efterkommande. Stoppar upp i handlingen, med en meningslös dialog. Hej och hallå, sen är det över. Och vad säger vi om sådana scener? Bort med dem!!!
Nu ska jag väl inte piska mig blodig som straff för att jag låtit en sådan här scen slinka igenom nålsögat. Om jag minns rätt, så hade den ursprungligen ett hyggligt syfte. Det är bara det, att när jag sedan byggde om efterkommande scener, så raderades syftet helt, och kvar blev bara... en scen. Utan mening. Så nu när jag raderat ut den ur berättelsen, så lättar det åtminstone upp litegrann. Fortfarande finns det en hel massa tråk kvar att städa upp -- bland annat alla dessa taskiga övergångar -- men det här gav verkligen ljus och luft och syre där det behövdes. Halleluja!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar