Så går det kanske inte jättefort framåt. Så kanske jag drar mig något, släpar benen efter mig. Det beror på att jag är på en passage i boken som är sådär halvkul. En sådan, där saker ska beskrivas, som betyder en del för huvudkaraktären, men kanske inte direkt är... jättespännande för oss läsare. Då ska man ju kanske nämna händelserna, men inte riktigt djupdyka i dem, och då... pang, vad tråkigt man får det som författare. Jag skriver och våndas. Jag tvivlar på hela boken. Sedan svär jag. Försöker skärpa till tonen. Tröttnar och går och ritar istället. Jag ritar just nu ett porträtt åt Ruth. Det ska föreställa hennes favoritskådis... och visst... det är ett ansikte där. Men jag är inte helt säker på att det är han. Det är sålunda inte jättelikt -- men jag gillar faktiskt den som kommit istället: en farlig, piratliknande man som blänger på en. Han inspirerar. Ser definitivt ut som någon karaktär som jag inte riktigt kan placera... Dougal MacKenzie från Dianas böcker, kanske? Lite så. En krigare, en man som sett det mesta. Det är hursomhelst extremt kul att teckna igen, och det är skönt att se att takterna sitter i någotsånär, i alla fall.
Åter till skrivandet... Som.... aaahh... mmmm... sitter lite hårt inne just nu. I den här redigeringsomgången trivs jag visserligen bättre med Meredith (som förr hette Stephanie). Hon har börjat visa sitt rätta jag, och jag känner nu en viss ömhet för henne, och förstår henne mycket, mycket bättre. Men samtidigt är hennes scener så jobbiga att arbeta med. Hon är inte den pedantiska, pompöse Mr Radcliffe (förr Mr Samuels). Hon är inte levnadsglada, spontana Léan. Hon är inte handlingskraftige, plågade Sebastian, som räddar upp allting med sin torra humor. Hon är bara... Meredith. Som lärt sig att kontrollera sig själv, och bara i extremfall, när hon pressas till det eller när hon får en pensel i handen, blir en person av kött och blod. Där jag är nu, har hon inte helt släppt på det här, även om hon nu börjar blomma ut lite mer. Scenerna med henne funkar kanske också -- jag tror faktiskt att det mer är jag själv som sätter ner bakfötterna, och gnäller mer än jag behöver. Men det är så mycket "inre resa" med henne hela tiden, samtidigt som hon faktiskt reser mycket kroppsligen också. Och alla dessa nya miljöer och allt det hon måste komma underfund med hela tiden är... sådär halvkul att kämpa med. *suck* Men det måste göras. Jag får väl se det som en utmaning. Och ta en dag i taget. Och vara jätte, jätteförsiktig, så att jag inte tar den lättaste utvägen och hastar över alltihop.
Nej, nu ska jag gå och göra en sista skugga på min mystiske, tecknade man. Sedan ska jag gå och lägga mig. Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar