I'm back again!

Nu är jag tillbaka!
Har tagit en rejäl paus i skrivandet -- och internetandet -- på några dagar, och återvänder nu med rejäl energi (eller... det blir nog så när jag vaknar imorgon, för idag har det varit alltför mycket stress och springande för att hinna med tåg och flyg och annat för att man ska vara riktigt utvilad). Jag och maken var i London, nämligen. Torsdag till idag (lördag). En sådan där minisemester som faktiskt är jättebehövlig ibland. Fasen, vad London är kul. En sådan stressig, galen, underbar stad det är! Så... så belevat otämjd på något sätt. Maken och jag älskade staden så mycket, att vi gick mest hela tiden. Vi gick.... Och gick.... Och gick. Tills våra fötter värkte, våra ryggar skrek, tills vi var helt slut och så fnissiga av trötthet att vi knappt kunde prata längre. Okay -- det var kanske inte helt meningen att det skulle bli så. Ibland drevs vi liksom av en viss "ja men, snart hittar vi nog nåt bra ställe att vila på", och typiskt nog gjorde man aldrig det just då. Ja herregud... London är en stor stad. Men oj, så kul.

Jag måste berätta en sak, också. På en av våra långa promenader genom staden, gick vi förbi en vit, stor byggnad. Pampig, men inte överdådig på något sätt. Jag sneglade lite på plaketten som stod på en av pelarna vid ingången. Gissa vad som stod där? "The old war office". Löjligt nog -- löjligt nog -- fick jag hjärtklappning. Jag högg tag i makens arm och fick honom att stanna.

"Ser du? Ser du? Här har han ju varit! Charles, från min bok. Han var här."

"Mhm."

Han var med andra ord inte lika imponerad -- men åtminstone vänligt intresserad, och såg med mild uppgivenhet på medan jag drog upp kameran och började fotografera den här byggnaden, som nog inga turister ens lagt märke till. Men jag var tvungen att ha ett foto (eller tre).
I boken nämner jag visserligen inte själva platsen med mer än ett par ord -- Charles kallas dit i December 1806 för att dryfta sitt lands säkerhet och eventuella strategiska förstärkningar efter att fransmännen belägrat Warzawa (dock med svåra förluster efter sammandrabbningar med de ryska styrkorna). Hursomhelst är det ju hur coolt som helst att faktiskt hitta den här byggnaden. Den är absolut inte ett av de större landmärkena, den nämns inte i turistguiderna eller ens på kartorna, och jag hade missat den TOTALT om jag så bara hade gått på andra sidan gatan, för så anonym var den. Nu råkade jag gå på rätt sida... ja, att vi råkade gå på gatan var ett under bara det, för vi hade inte tänkt gå där från början. Så det var riktig tur, faktiskt.

Erkänt, i sådana här stunder, är det lite svårt att hålla ordning på fakta och fiction. Charles har ju inte satt foten i den här byggnaden. Han finns inte, annat än i mitt huvud. Men han är faktiskt så levande därinne, att det känns som om han har varit där. Och i vilket fall som helst, så känns det riktigt bra att få ha sett stället. Man fick en viss gåshud, efter att ha gjort research på stället, och läst om de män som en gång faktiskt varit där i verkligheten. En gång i historien samlades ju verkligen rikets viktigaste män där för att dryfta landets säkerhet, och för att ta beslut som skulle påverka hela riket. De satt där, precis där, bakom de vita stenväggarna.

Ja, wow! Det var längesedan jag blev så här boostad. Så inspirerad! Samma sak med att besöka The Tower of London och se de häpnadsväckande inskriptionerna i stenväggarna efter olyckliga fångar som suttit där, eller att sitta i kapellet och höra historien om de stackars flickorna lady Jane Grey och Anne Boleyn och Catherine Howard som ligger begravda alldeles framme i koret. Eller att gå på puben "The hung, drawn and quartered" (bara namnet...) ett kvarter bort, med anor från sent sextonhundratal. Det är något visst att äta steak, mushroom and ale pie med en pint iskall ale till och samtidigt bli betraktad av en kallt leende Henrik VIII från ett jätteporträtt på den motsatta väggen.

Ja... Historia är häftigt. Eller så är jag bara löjlig. Möjligtvis nördig. Men vem bryr sig när man mår bra av det?

-