Läten. Talläten (alltså inte kroppsläten, för det är ett heeeelt annat (icke desto mindre spännande) ämne). Utfyllnadsläten i tal. Har ni tänkt på att det kan finnas sådana som är signifikativa för en speciell nationalitet? Okay, så ni fattar inte riktigt vad jag menar? Ingen fara: jag ska förklara.
Jag hade inte en aning om det här fenomenet förrän jag läste om det i Diana Gabaldons "Främlingen". Dianas huvudkaraktär Claire noterar där att skottarna har ett läte som är "typiskt skotskt". Det är något sorts djupt hummande som produceras långt ner i halsen: mphmmm, ungefär. Används i diverse sammanhang: som ett medgivande eller bara ett bevis på att skotten faktiskt lyssnar på vad som sägs, ja... när som helst när det känns nödvändigt, i princip. Det är förresten, om vi ska snacka författarteknik, en sådan där liten detalj som ger en extra dimension till den värld Diana skapar med sitt skrivande. Det skapar en helhetsbild som gör karaktärerna mer levande, som gör dem lätta att höra och se framför sig. Och att Diana noterat detta läte som är så speciellt just för skottar, tyckte jag var särskilt imponerande.
För en tid sedan läste jag en bok av en amerikansk "författarkollega" -- en novellsamling som heter Elephant's kiss (som tyvärr inte har getts ut i sådär jättemånga upplagor). I den beskriver hon i jättefina ögonblicksglimtar Sverige och de människor som lever här (hon är gift med en svensk man, förresten). Och där hittar hon faktiskt ett typiskt svenskt ljud, nämligen det där speciella "dra-in-luften-mellan-tänderna-ljudet". Norrlänningarnas "ja", om ni fattar. Typiskt svenskt, menar denna amerikanska författare, därför att det enligt henne inte finns någon annan nationalitet i världen som gör såhär. Kanske har hon rätt. Möjligtvis.
Ända sedan jag läste om dessa båda läten -- det typiskt skotska och det typiskt svenska -- har jag funderat på om det kan gälla för fler nationaliteter. Däremot har jag inte kunnat hitta fler exempel. Förrän nu! För nu har jag fått en tysk chef, och voila -- nu har jag hittat ännu ett typiskt läte! Det tyska lätet. Såvitt jag har förstått (genom noggrann observation *himlar med ögonen*) uppstår det som ett sorts tillägg i slutet på en mening, och oftast då i samband med en fråga. Det låter som ett djupt framstött, samtidigt mjukt uh eller möjligtvis huh. Väldigt snyggt -- och totalt omöjligt att härma. I alla fall för mig. Och det kan förstås bero på att jag är svensk, och på att lätet är något som följer med tyskan. Precis som skotskans Mmphmmm. Eller svenskans indragning av luft mellan tänderna.
Tre exempel. Det bildar nästan ett underlag för en vetenskaplig slutsats.
Och är det inte fascinerande? Människan är fascinerande. Det är bara så.
Nej, nu ska jag gå och lägga mig. G'natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar