Obalanserad på ett balanserat sätt

Normalt sett brukar jag vara ganska neutral när det gäller att uttala mig om hur andra författare jobbar, eller hur de uttrycker sig, eller vilka tekniker de har. Jag anser att det är upp till var och en att hitta sitt eget sätt och sin egna stil, och det ska man inte trampa på. Absolut inte! Mångfalden berikar dessutom, och att lära sig av varandra är det viktigaste som finns. Men -- en del saker måste man nog i alla fall kunna uttrycka sitt gillande eller ogillande om. Jag antar förresten att det hör till att man uttalar sig om sådant, eller att man bör kunna göra det utan att för den sakens skull förefalla alltför kritisk eller orättvis. För egen del har jag svårt att uttala mig kritiskt om de tekniska fel jag anser publicerade författare gör. Jag tycker liksom inte att jag har rätt till det -- de har ju trots allt gjort något rätt, som lyckats bli publicerade.

Nu börjar ni kanske tröttna på allt snack runtomkring, och undrar kanske vad det då är jag stör mig på. Tja... En författarteknik, skulle man kunna säga. Jag har alldeles garanterat varit inne på det här ämnet förut. Och det är inget fel på tekniken som sådan. Jag har inget emot den. Tycker till och med om den. När den används rätt. Som nu, till exempel -- märkte ni att jag använde den? Störde den er? Nej, just det. För precis som med allt annat här i livet, ska den här tekniken användas med måtta. Bara när det är berättigat -- aldrig annars!

Jag talar givetvis om det numera nästan standardiserade sättet att skriva med avhuggna, korthuggna meningar. Ni vet:

"Slängde i mig en kopp kaffe, sedan ner på stan. Tog tunnelbanan till Stureplan.
Fönstershoppade."

Sida upp och sida ner...

Alltså... Visst, det här funkar i en dagbok. Ens egna, privata dagbok. I en dagbok får man nämligen skriva hursomhelst: det ligger liksom i själva konceptet. Jag gillar dock inte att använda den själv, och jag gillar absolut inte när jag hittar den i en bok skriven av någon annan, som jag själv ska läsa. Åtminstone inte om författaren inte bemödat sig med att ens försöka variera det hela en smula -- och tro mig, sådana författare finns det en hel del av. Jag respekterar självklart att de använder sig av och väljer den här tekniken. Som stilgrepp betraktat ger det den rätta dokumentära känslan (som gränsar ganska mycket till den effektiva stil man till exempel hittar i en läkarjournal)... Jag har till och med använt mig av det här själv, och gör det fortfarande. Det är bara det, som jag tidigare nämnt, att vissa går till överdrift. Det blir liksom... en parodi av det. I bästa fall. I värsta fall blir det bara otroligt, fruktansvärt tråkigt. Nästan så man vill gnaga av sig armen och slå sig i huvudet med den bara för att få bort smärtan över hur tråkigt det blir.

Tyvärr verkar inte författarna själva inse den här saken. Och vem vet: det kanske är mode att skriva på det här viset, också. I vår snabba, hektiska tid, där allting utförs på datorer och via internet och där allting ska vara så effektivt som möjligt, trivs folk med ett lika snabbt och effektivt språk. Så kan det givetvis vara. Men... Men... Själv ser jag gärna böcker som en god, kanske lite gammalmodig motvikt. Något att sjunka in i och glömma omvärlden med. Ord, tycker jag, ska man gräva ner sig i, mysa med och njuta av. När man har tid att läsa, kan man lika gärna passa på att ta det lugnt och sjunka ner i språket, låta det omsluta ens sinne som ljummet, lent, renande vatten.

Jag menar inte att böcker måste ha Ranelid-klass. Absolut inte. Men en del böcker hade mått bra av lite mer... must. Det där är väl förresten den största skillnaden mellan engelska och svenska författare: de engelska/amerikanska använder orden och språket på ett betydligt mer fritt och flexibelt sätt. De vågar ta ut svängarna mer. Har ni förresten märkt, att man i Word inte kan skriva en lång svensk mening utan att få gröna vågor under, medan det på engelska är fritt fram att skriva en mening som är hart när en halv A4 utan att få en enda varning? Fast det är förstås både på gott och ont... Långa meningar är förstås också jobbiga.

Jag tror faktiskt att jag kan dra en slutsats av mitt eget blogginlägg... Balans. Allting behöver balans. Och det säger jag inte bara för att jag råkar vara född i vågens tecken.

Katt bland hermelinerna...

Det jag gillar med mitt jobb, är att man får göra allt. Precis ALLT. Sköta ekonomin, projektkoordinera och vara chefens högra hand är det främsta. Men sedan får man göra en del annat inemellan. Som i början på veckan, när chefen plötsligt fick meddelandet att de fyra engelsmän vi hyrt in för ett kort projekt i området (vi hanterar katalysatorbyten på raff och kemiska fabriker) plötsligt blivit tre. Chefen utbrast "Vi får väl ta in Linda istället". Som ett skämt. Det var bara det att förmannen höll med -- och han skämtade inte. Och plötsligt var jag en av teamet. Inte mig emot: jag har tjatat länge om att få jobba ute på fältet, om så bara en enda gång, för att se hur det är. Jag hade för mig att jag, som var så stark, borde få en chans att jobba som en karl, jag också. Emancipation, och allt det där. Kvinnor kan! Yeah, sure...

I tisdags fick jag bege mig till Säve för att plocka upp de tre killarna. Alla var lite halvfulla efter en del öl på flygplanet (de skulle inte jobba förrän dagen därpå), och väldigt glada i hågen. Gentlemän som de är hade de raggat upp en amerikansk kvinna på flygplanet. Hon skulle till Lysekil, precis som vi, så de hade lovat henne skjuts tillbaka. Det var givetvis inga problem, och hon var jättetrevlig. Det blev en intressant biltur tillbaka. En minibuss full med halvfulla engelsmän och en (helnykter) amerikan... Det var lite som att köra en skock får. Väldigt mycket bräkande, liksom (och ungefär samma intelligensnivå)(nej, förlåt -- det där var elakt).

På onsdag var det bara att dra på sig overallen och stålhätteskorna. Nu måste jag säga, att jobbet kunde utföras på fyra man, även om det blev lite körigt för grabbarna. Jag var mest backup, ifall något skulle hända, och fick således utföra de lite lättare jobben. Mina kollegor var väldigt artiga hela tiden. Irriterande artiga ibland. Så snart det var något som de uppfattade som det minsta tungt för en liten kvinna kom de rusande, knuffade bort mig och gjorde jobbet själv. Jag försökte förstås knuffa tillbaka och hävda min rätt, men det här är stora killar, och de knuffade hårdare. Fint. Bra. Helt okay. Ibland var de faktiskt till och med tvungna att ta över. För att vara riktigt ärlig, ser ni, så har inte kvinnor sådär jättemycket att göra i den här branschen. Det är för många uppgifter som kräver råstyrka, och vad vi än säger och vad vi än vill tro, så är vi helt enkelt inte skapta för den sortens grovjobb. Jag räknar mig själv som ganska fysiskt stark, är inte direkt klent byggd och är ganska seg på det hela taget -- men här hade jag inte mycket att sätta emot. Det var en nyttig insikt, även om man blev lite spak över att tvingas nå den på ett så handfast sätt.

Två dagar var jag på plats. Jobbade på så gott jag kunde med mina begränsade resurser. Gjorde en del nyttiga saker, och fick på det hela taget chansen att arbeta lika hårt (på mina premisser) som männen. Så på det hela taget blev det en mycket bra, och riktigt, riktigt rolig erfarenhet. Om man jämför kontoret med fältet är det inte så jättestor skillnad på kulturen, jargongen eller människorna, eftersom jag redan jobbar uteslutande bland och med män även på kontoret. Det enda som skiljer åt är det rent fysiska: miljön och, förstås, arbetsuppgifterna. Jag går gärna ut igen. Problemet är bara att jag, i egenskap av det fysiskt svagare könet, nu känner mina begränsningar. Det gör att det inte blir helt rättvist av mig att gnöla om att få vara med ute på fältet -- jag hör helt enkelt inte hemma där. Åtminstone inte förrän jag växt till mig lite, eller (vilket känns som en lättare utmaning) tagit mitt gaffeltruckskort *he, he*.

Jag kan dock, tror vi på kontoret, mycket väl ha blivit världens första kvinnliga Catalyst Handling Technician. Och det är väl ganska coolt, eller?

Sommar, semester och synopsis

Oj ja... Det blev en lååååååång semester, det här. Sorry! Det är bara det att det har varit så härligt väder -- det vet ni säkert själva. Fantastiskt! Jag har njutit av dagliga dopp i härligt ljummet (manetfritt) vatten, av underbara, stilla kvällar framför havet och långa, mysiga kajakturer. Käkat pizza på Bohus Malmön. Lyssnat på blues i Gamlestan i Lysekil. Sett en massa hägrar, och ännu fler småkrabbor... Hade ett "cow moment" vid en av öarna utanför sommarstugan... Blev stungen av en geting (det var mindre kul, men ganska intressant, sådär ur smärtsynpunkt)...
Jag har varit nästan helt datorfri heeeela tiden. Nästan. Inte helt. Men så där lagom. Skrivit har jag inte alls -- jag har hållit mig från det så gott jag kunnat, fastän det kliat i fingrarna av iver. I slutet på förra veckan började jag pyssla med Legacy igen. Välsignade lilla roman. Det känns riktigt, riktigt bra! Tillbaka på jobbet är jag också... Känner mig redan halvdöd, och ändå har bara halva veckan gått! Fast jag älskar det ändå. Bättre jobb kan man faktiskt inte ha -- och det blir bara roligare och roligare! Life goes on even efter semestern!

Hursomhelst... Synopsis. Mona ställde en fråga till förra inlägget -- om hur långt jag tycker ett synopsis ska vara, och om jag använde mig av det till Och allra minst är hon min. Eftersom jag inte kan svara kort och koncist på nästan nåt, så tänkte jag nu baka in svaret i ett eget inlägg.

För det första måste jag medge att jag inte har helt klart för mig vad som menas med begreppet. Synopsis för mig är det man skriver efter att man skrivit klart hela boken. Som jag lärt mig, är synopsis hela romanen komprimerad och kondenserad till ett par ynka sidor, som man sedan ska ge till de förlagsredaktörer som ber om det. I den Amerikanska förlagsvärlden är det här ganska vanligt (även om man nu verkar ha gått ifrån det till fördel för ännu mer hårdbantade "query letters"). Och ett sådant synopsis har jag skrivit för Och allra minst är hon min. Det var när jag skulle sälja in den till ett litet svenskt förlag -- för att de krävde det. För den boken, som på den tiden var ungefär 400 sidor lång, lyckades jag klämma ihop storyn till två sidor text, om jag inte minns fel. Så... 1 sida per 200 sidor text är kanske lagom, vad vet jag? Fast jag har faktiskt för mig, efter att ha lyssnat på Diana Gabaldons rekommendationer, till exempel, att det inte spelar någon större roll hur långt synopsiset är. Det ska vara kort och koncist, och det ska synas att du kan skriva, och att du vet vad du talar om. Självklart får det inte bli hur långt som helst, men... det finns inga regler, om inte redaktören har sagt något.

Jag skulle tro att samma sak gäller med det andra slags synopsis som finns; alltså den lilla grovskiss man skriver innan man sätter igång med själva manuset. Det finns inga speciella regler för hur långt det ska vara, eller hur det ska se ut. Jag tror det är så, i alla fall, men sanningen att säga så har jag aldrig ens försökt mig på att skriva ett. Jag vet inte alls hur man gör. Jag misstänker att det gäller att få ner de scener man vill ha, utan detaljer eller utsvävningar, i den ordning man vill ha dem, och i sådana fall låter det som att man ska unna sig den plats det faktiskt tar. Fast som sagt: jag har ingen som helst aning. Både Och allra minst är hon min och Legacy började som små idéer, och de har liksom växt fram av sig själva, bit för bit, lite organiskt, sådär -- och ingen av dem blev riktigt som jag trott att de skulle bli när jag väl började med dem, vilket antagligen gör att ett synopsis knappast skulle ha hjälpt. Jag måste också erkänna att jag gillar att inte veta exakt vad som ska hända i förväg -- jag gillar att se mina berättelser växa fram av sig själva, och bli överraskad över vändningarna. Att följa en plan känns inte naturligt, på något sätt. Sedan, inte att förglömma, är jag nog alldeles för otålig för att orka skriva ett synopsis först.

Annars kan jag absolut förstå tjusningen med dem. De ger ett bra skelett, något att hålla sig till när man skriver. Jag skulle tro att man sparar en hel del tid, eftersom storyn är uttänkt och plottad redan från början. Man slipper förmodligen redigera så mycket. Inte så mycket dubbelarbete. Men... om det är något för mig? Kanske. Vi får se. Kanske jag gör ett försök till nästa roman, vem vet?