Tallyho, chaps!

Okay, so now... Ja, se där. Jag skämtar faktiskt inte när jag säger att jag påbörjade det här inlägget på engelska. Låt mig börja om från början:

Okay, så nu är jag tillbaka från mitt äventyr i London. Hel och ren, ska tilläggas, om nu någon undrade. Ni kanske inte visste att jag varit i London, vilket har allt att göra med att jag faktiskt inte nämnt något, men -- där har ni det. I tisdags övergav jag min lilla familj och satte iväg på ett sådant där skamlöst själviskt äventyr till Englands fantastiska huvudstad. Skälet var att Kathy -- ni vet, min amerikanska tvilling -- skulle dit på minisemester med sin familj. Så, i ett utslag av genialitet, bestämde vi oss för att, istället för att träffas i Luleå, träffas i London. Så det gjorde vi. Och nu är jag hemma, och fast i övertygelsen om att London faktiskt är en av Europas mest underbara städer, och att engelsmännen är Europast mest underbara folkslag. Det är sant. Säga vad man vill om dem (och jag kan säga rätt mycket, efter att ha jobbat i närheten av dem under ett halvår), men de är så otroligt, otroligt artiga, och så underbart hjälpsamma, att man är villig att förlåta dem allt annat. Exempel: min första dag i London är jag helt själv. Att ta mig från flygplatsen till Bayswater Station är inget större problem. Att hitta hotellet, ett desto större. Allt jag har är en pytteliten karta, utdragen från Internet. Det regnar. Det är mörkt. Det är kallt. Jag är alldeles ensam. Jag har ingen aning om var jag är. Jag tar mig åt bakfickan, drar upp min lilla löjliga karta för att om möjligt kunna utröna åtminstone var jag är i förhållande till hotellet. Men jag hinner inte ens vika upp den, förrän en mycket engelsk röst säger (på engelska, givetvis):

Vart ska du? Kan jag hjälpa till?

När jag ser åt vänster, står en liten, kort, rockklädd engelsman där, och plirar nyfiket på mig. Givetvis får han hjälpa mig. Och inte bara ser han till att få in mig på rätt väg: han ser till att upprepa vägbeskrivningen för att se till att jag verkligen förstått. Sedan försvinner han med snabba, lite stressade kliv längs gatan.

Stressad, alltså. På väg till sitt, vad det nu kan vara. Ändå stannade han för att hjälpa till. Och så var det under hela min vistelse. Överallt var de här männen (för det var faktiskt uteslutande män) som öppnade dörrar, som, när det visade sig att puben han jobbade på slutat servera mat, kom runt bardisken och följde med mig till närmaste restaurang, som sa förlåt när jag av misstag trampade dem på tårna på tunnelbanan. Fattar ni? De säger förlåt för att jag trampar dem på tårna. Svenska män har en del att lära av det här (notera dock att jag inte tycker att ni måste ursäkta er när jag borrar klacken i era fötter. Även om det är trevligt -- i alla fall för mitt vidkommande -- inser jag att det är för mycket att begära av de flesta). Artighet äger!

Nå, i vilket fall som helst, så ska jag berätta allt om mitt äventyr (och jag låtsas här som om det är något alla vill höra om), men det får vänta lite. Först måste jag svara på utmaningen jag fått via bloggen, både av Jojo och June:

Vilken mat äter du ofta?
Tja... Mexikansk mat, typ tacos och burritos. Mycket pasta blir det... Lax...

När du är på kalas, är du den person som sitter eller hjälper du till att duka av?
Den som sitter. Tyvärr måste jag erkänna det. Jag brukar sitta lutad över bordet och prata ihjäl mina bordsgrannar. Vad kan man säga? Bortskämd som barn!

Var sitter du helst när du bloggar?
Vid laptopen i vardagsrummet. Bra utsikt över den stora granen och mina fula glaskatter.

Köper du ofta Triss?
Nix. Ibland drabbas jag av temporärt hjärnsläpp, och köper ett par. Men helst inte.

Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Nyss hemkommen från London, är det nog inte förvånansvärt att jag säger London. Paris är en jättevacker, fantastisk stad, men London... Jag älskar den vilda sidan, det mörka, smutsiga i stadens historia, och de skitiga kvarteren som står i sådan kontrast till allt det vackra, allt det ljusa och storslagna. Kulturen, pulsen, modernt blandat med historia, nya hus och gamla... Jag känner mig hemma i London. Jag älskar London.

Vilken TV-kanal tittar du mest på?
Måste bli fyran. Men jag tittar faktiskt inte så mycket på TV.

Sådär! Den som känner sig manad, kan givetvis anta utmaningen att svara på dessa frågor.


Till sist, en liten recension som jag skrev till mitt Goodread-konto via Facebook. Den här boken blev jag rekommenderad av Kathy. Sträckläste den på flygplatsen. Som sagt var: att vara ett lik behöver inte vara tråkigt! Och, inte att förglömma: för en författare är det alltid intressant att få en insikt i kroppens funktioner, eller avsaknad på dem, efter att man dött. Vad händer när kroppen ruttnar? Här får du svaret!

--------------------------------------------------------------------------------

Stiff: The Curious Lives of Human Cadavers by Mary Roach

My review

rating: 4 of 5 stars

Thinking of donating your body to science? Well, this book might make you want to reconsider. In either direction, mind you. As it seems, being a corpse doesn't necessarily have to be boring -- and this book is all about explaining how and why.

Okay, so I don't know what's more disturbing -- the book itself, or the fact that I'm enjoying it so much. It's surely not the kind of book you want to be reading next to a Catholic family (or any family) on the airport (trust me on this one)(come to think of it, it was actually quite amusing), but if you're prepared to take the occasional odd look from people who hasn't yet realized the marvel of human cadavers, this is a must-read! It makes you laugh, it makes you think. Sometimes, it grosses you out. It's always interesting. And the best thing is, that I haven't quite finished it.

(On a side note, there's a certain, profound poetic slice in reading the chapter called: "Beyond the black box: When the body of the passengers must tell the story of a crash", while circling the airport, awaiting the fierce thunderstorm to give way so that you can land safely. Mortality in a nutshell!)