Jag och min spikklubba

Ni drömmer. Ni springer. Ni ser vart ni är på väg, ni vet att ni vill dit. Går det fort? Inte direkt, eller hur? Så är det med mitt redigerande just nu. Men... Det har väl sitt skäl, det också.

Jag är en tredjedel in i boken ungefär. Redigerar ett avsnitt där mycket ska redas ut och ordnas upp, karaktärers roller ska fastställas och små, till synes obetydliga händelser ska ta sin början, för att sedan eskalera. Och det är ett sårbar passage. Jätteviktig, därför att jag här riskerar att förlora mina läsare, om jag inte har ett tillräckligt bra grepp.

Jag kommer (förmodligen beroende på att jag inte är riktigt frisk i huvudet) att tänka på en dokumentär jag såg på National Geographic häromkvällen, där man jämförde olika medeltida stridsvapen. Man tittade lite på det vapen som kallas "morgonstjärna" -- alltså en spikklubba fäst på en kedja, som i sin tur är fäst på en käpp, eller pinne. Man gick igenom hur detta vapen användes. Från hästryggen: suveränt. Snabb framstöt, snabb sving, stor skada. Egentligen samma sak till fots, men med en viktig skillnad: för att få bra momentum, drar du armen bakom huvudet innan du svingar kedjan. Vad händer då? Du blottar dig. Hela din sida sträcks ut och blottläggs, och du blir för ett par sekunder helt öppen för en motattack. Har du ingen sköld då, ligger du förmodligen pyrt till. Är du inte tillräckligt snabb, löper du också risk att bli slagen först. Det är i det här läget du är som mest sårbar.

Stället där jag redigerar på, är precis det ögonblick där min arm, med mitt vapen -- själva storyn, huvudkonflikten -- är helt tillbakadragen. Just där, måste jag röra mig aktivt framåt och använda min sköld -- bestående av karaktärer, dialoger och mindre konflikter -- för att skydda mig. Det är här det inte känns som om jag klarar mig. Nu är frågan, var det hela brister. Skölden... I ett par scener sammanstrålar en hel del karaktärer, och vi får lära oss en hel del om dem och deras motiv. Konflikter finns det gott om, och därigenom också spänning. Dialogerna flyter... Mycket ska däremot förklaras och redas ut, och ja... Det är faktiskt här det blir spretigt: det är mycket som ska redas ut och byggas upp på samma gång, vilket gör allting ganska tungrott, och i vissa stunder en aning upphugget och aningens fragmentariskt. Samtidigt som flytet försvinner -- den mjuka rörelse som ska till för att svinga stridsklubban -- är framåtrörelsen inte helt optimal.

Jag har redan gjort en del förändringar för att öka både driv och flyt, bland annat genom att flytta vissa moment kronologiskt. Genom den insatsen gjorde jag om något som tidigare varit flera separata scener till en enda. Det hjälper upp en hel del. Fast just nu är jag fast just där, i den här omändrade scenen, och det är det som är så kämpigt. Jag måste skriva om och lägga till... bland annat har jag lagt till en händelse som en gång faktiskt redan var med just på det här stället, men som jag sedan tyckte var onödig och skrotade... Just nu anser jag att det är en ganska viktig scen, som på ett sätt rullar igång den ganska otäcka konflikt som boken nästan slutar med. Bra att jag får med den. Bra att allting fått mer momentum. Men all den här ombyggnationen, allt som jag tidigare petat på plats... Det ska nu ändras igen, och ganska omfattande också... Det är väl det som gör att man rör sig lite trögt framåt. Det är jobbigt både mentalt, och rent praktiskt.

Att livet pågår utanför skrivandet ska vi väl inte heller sticka under stol med. Det händer saker som gör att man tappar fokus, och får allting att stanna upp. Jobb (bokslut, säger jag bara). Socialt umgänge (inkluderar familj). Motion (inkluderar dopp i havet -- nu är det gjort!!). Bloggande(okay, jag är väl inte jätteflitig här. Ännu). Allt det där man måste, och så allt det andra som man vill (livet, med andra ord). Men... Det är faktiskt ingen ursäkt. För jag kan ju om jag bara vill. Och visst: scenen ska skrivas. Den ska bli perfekt. Här ser ni en som tänker höja sin arm, svinga sin klubba och vråla "HUZZAH", medan hon stormar fram mot en säker seger.

Fast... jag väntar nog med det där tills imorgon. Nu är jag för trött, och lite stel i ryggen, också. Man vill ju inte dra på sig en sträckning eller så. Nej, sängdags först. Lite vila. Sen...

Nä, gonatt nu, gott folk!