Strategitips för den mindre samvetsgranne

Johanna R. ställde en fråga till mitt förra inlägg, som jag (eftersom jag älskar frågor) tänkte svara på i ett nytt inlägg. Frågan:

Jag undrar vad du tror om att anlita en professionell lektör? Jag är inte på långa vägar 'klar' (om man någonsin blir klar!), men överväger att skicka min roman till en lektör för att få förlagsögon på den innan det gäller.. eller? Vad skulle man vinna på det?

Tja... Jag har faktiskt funderat en hel del på det här. Lektör antar jag för övrigt är något annat än en författarcoach, men gränsen måste där vara flytande, eftersom många författarcoacher har insikt i förlagsvärlden...

Hursomhelst, så gillade jag ursprungligen aldrig idén med att man ska betala någon för att läsa ens text. Jag tänkte som så, att man kan klara sig själv. Och det är sant - det kan man. Man kan till exempel få utmärkt hjälp med allt man önskar genom forum som CompuServe LitForum. Man kan också få utmärkt hjälp av vänner och släktingar. Men med den "erfarenhet" jag skaffat mig genom åren så kan jag faktiskt erkänna att det är lite fel inställning att helt avfärda hjälp som man betalar för.

Har man råd så tycker jag definitivt - om man nu menar allvar med sitt manus (det där får man fundera över, tycker jag) - att man ska unna sig professionell hjälp. De där människorna vet nämligen vad de snackar om. De får också ta del av hela manuset, vilket inte är möjligt på de flesta författarforum, och därigenom får de en helhetsbild som är svår att slå. Och jag måste erkänna, att av all den hjälp jag fått genom åren, har lektörernas varit en av de mest värdefulla.

Nu kanske ni rynkar pannan och funderar över vad jag nyss sa. Har jag skaffat professionell hjälp? Nej, svarar jag då. Inte direkt. Fast lite ändå.

Jag ska nu komma med ett litet tips till alla er som skriver därute. Det är inte så... vad ska man säga... rumsrent?, så därför har jag (tror jag åtminstone) aldrig tipsat om det förut, men nu gör jag det, därför att jag känner för det: det går att få professionell hjälp, alldeles gratis. Åtminstone gjorde det det förr, men jag tror det är samma sak nuförtiden. Min svenska roman har inte varit ute på så många rundor bland förlagen och när den väl var det, bara hos ett förlag åt gången. Min strategi var också att lämna ut den till små förlag. Det fanns inga baktankar med den saken - det var helt enkelt för att få snabbare handläggning, och för att jag tyckte att min roman inte passade för att gå genom de större förlagen (jag kanske måste ändra min inställning där, om jag nu ska ut på marknaden igen... har inte bestämt mig än). Svarstiden var då, för några år sedan, nämligen betydligt snabbare hos små förlag än stora, och handläggningen mer personlig, vilket jag gillade skarpt. Vad jag däremot också märkte, var att de flesta av dessa små förlag faktiskt tog sig tid att lektörsläsa manuset och ge respons. Jag tror min bok har varit inne hos tre eller fyra mindre förlag. Alla dessa har gett respons på en halv upp till en och en halv A4-sida. Det är ganska mycket, för något man inte betalat ett dyft för. Och det har varit värdefull respons också, respons man kan arbeta vidare med, respons som fått en att tänka efter och omvärdera storyn.

Förutom det tvivelaktiga i en sådan här strategi, måste man förstås räkna med en del negativa effekter. Ger man sig in på det här, bör man nämligen också vara medveten om att lektörerna lika gärna kan slå tillbaka mot en, som de kan ge beröm och uppmuntran. Så länge man inte betalar för tjänsten, kan man inte förvänta sig att bli behandlad med silkesvantar - de är faktiskt ute efter att hitta ett bra manus och har liksom ingen anledning att slösa tid på någon som inte duger. De säger alltså precis vad de tycker. Den första lektören på det första lilla förlaget jag skickade in mitt manus till gillade min roman så till den milda grad att han ville att den skulle bli läst av en annan lektör, innan de slutligen bestämde sig. Den lektören gillade inte alls min roman - och det fick jag veta, också. Med råge. Vet man med sig att man är känslig för kritik, bör man känna till det här. Det kan bli otäckt. Fast det är klart, även dessa lektörer som visar klorna, har vissa poänger med det de säger. Sväljer man sin stolthet (och förödmjukelsen) och försöker se vad de verkligen vill ha sagt, kan man plocka en del pärlor även ur sådan kritik.

Slutsatsen med det här resonemanget är att man vinner en hel del på att få professionell hjälp. Branschfolk vet. Deras råd är oväderliga. Fast om man inte vill betala och man är lite strategiskt ful, finns det vägar att ta. Säg bara inte vem det var som tipsade er...