Att brottas med trender

Jag har blivit en klichémorsa. Ni känner till typen: hon som går i affären och rynkar på näsan åt dockor, som speglar ett FRUKTANSVÄRT kvinnoideal. Hon är släkt med Feministmorsan, och lika aggressiv och taggig.

Don't get me wrong: jag har ganska hög toleransnivå för såna här saker. Barbie är, enligt mig, ganska okay. Hon har iallafall något som med lite fantasi kan likna bröst, och möjligen en rumpa. För mig, som har vader som Super-Mac ur Buster (om ni minns honom och hans tama bagge) är hennes ben lite i magraste laget, förstås. Barbie kommer hursomhelst i många olika varianter, och tycks ibland utmålas som en businesswoman eller åtminstone någon som har yrkesambitioner som inte bara syftar på att vara vacker. Jag retar mig inte särskilt mycket på henne. Jag retar mig heller inte på att rosa grejor är förbehållet tjejer, och blåa är för killar. Det är som det är - allvarligt talat så orkar jag inte förspilla energi på att bli upprörd över det där. Skillnaden mellan könen finns där av en anledning (för att man ska kunna skilja på pojkar och flickor, till exempel). Men när jag hittar dockor, vars kroppar är karikatyrer på size noll, som har ENORMT långa, slanka ben, inga former överhuvudtaget, plutmun och översminkade ansikten, och där det dessutom följer med en liten instruktionsbok som förkunnar att denna flickas allra, allra högsta önskan är att bli fotomodell och kändis... Då drar jag i handbromsen. Det får faktiskt vara måtta på eländet. Vad är det för ideal våra barn utsätts för? Och ska det vara ett ideal att vara undernärd och pucko (vilket förmodligen är en följd av undernäring)? Och när man är inne på det där, så har man ju inte kunnat undgå att lägga märke till Lindex-reklamen. Är det en animerad skyltdocka, eller är det en människa? Missförstå mig inte nu: det ligger ingen avundsjuka i det jag säger. Jag är nöjd med min egen kropp. Det enda jag gör, är att reagera på kvinnoidealet som det speglas i vårt samhälle, via vissa media.

*suck*

Ja, ni ser. Ett besök på leksaksavdelningen och man faller i fällan. Man blir så kliché att det smärtar. När sånt händer, börjar man fundera på klichéer överhuvudtaget. Och eftersom jag skriver böcker, drar jag gärna paralleller till litteraturen. Många är vi väl, som funderat över de stereotypa romankaraktärer som finns. Det finns till och med de som retar sig på dem - jag också, om det blir alltför uppenbart. De tycks till exempel frodas i detektivromanerna, och vi ska inte tala om hur det ligger till i tantsnuskromanerna (för er som inte läst några sådana, behöver ni bara kolla omslagen för att förstå vad jag menar. Vaxade bringor är det som gäller, killar!). De finns lite överallt. Och lika säkert som att de finns, lika säkert är det att recensenterna sitter och retar sig på att de existerar, och kan verkligen inte författarna vara lite mer originella, när de skapar sina karaktärer? Det är klart vi kan. Men det börjar bli förbannat svårt. Det har liksom gjorts förut. Snart är typerna vi skapar som motpoler till klichéerna mer klichéer än klichéerna själva. Och då måste vi återvända till klichéerna, för att inte skapa nya klichéer. Jobbigt, blir det.

Har ni tänkt på, att det kanske är fel att kalla det klichéer? Kanske borde vi kategorisera karaktärer som "trender". Ungefär som med mode. Under ett särskilt decennium var det populärt med benvärmare och axelvaddar, moonboots och konstig makeup. Sedan blev det omodernt, och det var trendigt att vara nedtonad och lite mer business. Tja... Ett decennium kanske den populära bilden av en deckarkaraktär var att denne skulle vara en vit man i övre medelåldern, som hade ett trassligt privatliv med visst alkoholberoende. I år ska deckarna vara i medelåldern, samt vara skötsamma och ha fru och barn. Om de inte är kvinnor, förstås, för då är det kanske mer populärt med sexuellt frigjorda karriärskvinnor som missbrukar sömntabletter och inte drar sig för att svära högt i en grupp män. Till exempel. Trender funkar, som ni vet. De Uppstår, blommar, och dör sedan. Tills de uppstår igen. Likriktningen får en del att reagera, men för det mesta (eftersom det är en trend) står man ut. Och bara man lägger till något extra, utöver trendens huvuddrag, så kan man faktiskt skapa något fräscht.

Det kan vara så att en lätt alkoholberoende detektiv i övre medelåldern hamnar i facket "jättetrendig". Det funkar ju, eller hur. Men lägg till att han samtidigt är en jävel på Domino, och har en passionerad affär med mannen som sköter akvariet i lobbyn på polishuset, så kanske du får en vinkling som fräschar upp litegrann. Det hela handlar om att utveckla konceptet på ett tillräckligt smart sätt. Man kan göra det tvådimensionella till något mångdimensionellt genom att lägga till små roliga detaljer. Problemet är förstås, om man inte känner till att det man håller på och skriver är en kliché (eller trend). Och hur vet man att det inte är en trend att vara en homosexuell, lätt alkoholberoende Dominospelare som löser brott?

Svåra frågor... Men lite roligt är det att fundera på det, eller hur?

Glöm nu inte att julrabatten på min kurs gäller ännu. Det är roligt att se att så många väljer att ge bort kursen som julklapp. För min del, kan jag inte tänka mig något bättre än att ge bort lite livskvalitet (för det är faktiskt det som skrivandet handlar om. Mervärde i livet). Om det sedan är jag, eller någon annan som bidrar till det, är helt egalt.

'