Nyp mig, någon!

Ja jesus... Jesus, Jesus, Jesus. Kommer inte på något annat att säga -- för gissa vad jag håller på att planera? Något som liksom har grott ett tag, men som jag inte vågat tro på eller hoppas på... Och nu ska det bli av...

Jag ska resa till Kanada!!!

Så här är det; mina amerikanska vänner som jag tjötar med över internet åker (en del av dem, iallafall) årligen på resor som är... kan man säga... starkt förknippade med Diana Gabaldon. Det finns en del årliga skotska festivaler runt omkring i USA, nämligen, och Diana brukar åka på en del av dem. Hon är där, och läser utdrag ur sina böcker och håller seminarier. Lite sådär.
En festival är i Flagstaff, i Juli. Det är Diana's födelsestad, så jag antar att det är därför man håller en sådan festival just där.
Mina vänner planerade också att åka dit, men för mig blev det mest en önskedröm. Resan över kostar lite drygt 20 000... och mitt i juli också... det passade helt enkelt inte. Men då kom den söta lilla älvan Susan - Dianas assistent - med den sorgliga nyheten att Diana inte skull besöka Flagstaff-festivalen i år (ibland är det grymt bra med inside information). Däremot skulle Diana besöka festivalen i Fergus, som ligger i Kanada (vad Kanada har för koppling till Skottland, och vad Diana har för koppling till Fergus (annat än att hon har en karaktär som heter så) vete tusan, men så är det i vilket fall som helst).

Alla mina amerikanska vänner började omedelbart planera för att åka till Fergus istället. Ruth hade tillgång till en enorm campingbil, där... alla kunde få plats, i princip. Det började divideras om restider och upphämtning och trafikförbindelser. Och jag drömde vidare, och kikade på flygpriserna till Toronto. För skojs skull, liksom. Det är inte så långt som till Flagstaff, kan jag konstatera. Och det är betydligt billigare.
Plötsligt gick det upp för mig: det ÄR inte en omöjlighet! Och när jag insåg det VILLE jag verkligen åka. Min man var, förståeligt nog, ganska skeptisk till det här. Han är inte direkt konservativ, och enormt snäll och godhjärtad och vidsynt... men det här blev lite svårt för honom att ta in. Skulle hans fru åka en hel vecka till Kanada - själv - och träffa okända människor? Ja, om man ser det på det viset, så är det faktiskt lite svårgripbart.
Om man ser det från min synvinkel, däremot, stämmer det desto mer. De här människorna, mina vänner, är alldeles underbara. Strunt samma att jag inte mött dem - jag litar på dem helt och fullt, och jag vet att de kommer att ta hand om mig och se till att jag får det bra.
När man får en sådan här chans, ska man ta den, det tycker jag. Våga hoppa -- det blir roligare då. Min man får skylla sig själv för att han valt en impulsiv fru *flinar*.

Hursomhelst, så har han under ett par veckor fått utstå en god del konfrontationer, såväl som antydningar om hur gärna jag ville åka. Och igår gav han faktiskt med sig. Jag får åka!!! Och jag har världens bästa man. Vill bara säga det. Det ÄR stort och generöst av honom att släppa iväg mig. Jag inser det, och jag är så tacksam för att han ger mig chansen. Han är verkligen världens bästa man.
Svärfar och svärmor (och nu blir det väldigt lätt att förstå hur deras son har kunnat bli underbar: för de är verkligen också sanslöst underbara människor) har erbjudit sig att hjälpa till medan jag är borta, så allt kommer att ordna sig jättebra och jag behöver inte ha så jättedåligt samvete över att lämna familjen. Givetvis kommer jag att ha det ändå, men... det är bara en vecka. Jag tycker... kanske... att jag förtjänar så mycket?

Hursomhelst så planeras det vilt över nätet nu. Restider ska anpassas, biljetter bokas, allt ska klaffa. Och jag tror det kommer att göra det, också! Jag får sova med gänget i campingbussen, de sköter allting med hämtning, transporter... Och eftersom de alla är äldre än jag, har de flesta antagit rollen av beskyddande mamma, vilket känns väldigt tryggt. Det bästa är att den person jag kopplar starkast med - en yngre kvinna (äldre än jag, men inte mycket äldre) som heter Kathy - ska med. Hon är exakt som jag, lika vimsig och impulsiv - och dessutom extremt rolig - och jag LÄNGTAR efter att få träffa henne.

Gud vad roligt!

En annan sak som är extremt rolig, men som jag knappt vågar tänka på för att det är så stort, är att jag kommer att få träffa Diana. På ett eller annat vis, kommer jag att få träffa henne. Högst troligt (närmast garanterat) är att jag kommer att prata med henne också. Och träffa hennes man, som huvudkaraktären i hennes böcker delvis är byggd på. HUR coolt som helst!!! Det här händer liksom inte. Jag MÅSTE nypa mig i armen!

(ja, jag vet att den här bloggen snubblar över orden, men jag ÄR väldigt glad, och då KAN jag inte hålla inne på känslorna)