Trixande

Det åskade imorse. Riktigt rejält, så att det skallrade i rutorna. Mysigt. Mindre mysigt var att jag visade mig på styva linan igår, på den där enda varma dagen som blev. Promenerade med tvillingvagn ner till sommarstugan (man får grymt snygga armmuskler av att knuffa femtio kilo vagn framför sig). Sedan badade jag i isvattnet utanför stugan (även kallat havet, av de som inte är så knussliga med temperaturen). Idag vaknade jag med ont i halsen. Fasen också.

Hursomhelst, så har jag kämpat med mitt skrivande idag igen. Har hittat ett rejält stycke att sätta tänderna i, ett sådant där som är svårt, tekniskt sett, därför att det är en transportsträcka/ny miljö (det känns igen, eller hur?) Samtidigt är det ganska viktigt att det blir rätt. Som scenen såg ut från början, var det hela mycket statiskt, och berättelsen stannade upp en hel del. Det är ju inte bra. Nu när jag arbetat om texten så... ser det fortfarande statiskt ut, faktiskt... Men lite bättre. Och det ska bli bättre. Och bättre. Jag ger mig inte förr!
Sedan har jag en annan scen att kämpa med, som ligger i ett tidigare kapitel. Den är jobbig, därför att det är antagonisten som så att säga spelar huvudrollen tillsammans med protagonisten. Svårigheten ligger i att skildra kaoset som råder i hans huvud just i den scenen (och tro mig, det råder verkligen KAOS just då), samtidigt som den enda röst jag kan använda för att visa detta kaos, är protagonistens. Och hon är väl kanske inte alldeles lyhörd för hans signaler just i det ögonblicket. Så det blir lite balansgång där. Visa läsaren en del av hans problem, men inte för mycket. Det ska vara snyggt gjort, liksom, eftersom hans problem faktiskt inte rör boken i så stor mån och därför inte bör få så mycket utrymme. Samtidigt vill jag ge en liten gosig munsbit till läsaren, nåt som får dem att inse... en del saker. Ja, det är knappt så att jag fattar själv. Hursomhelst måste jag verkligen tänka igenom vad det är min stackars antagonist känner just här, och hur han kommer att visa det.

Nej, oj, vad klockan var mycket... Dags att ge ungarna kvällsmat!

PS. Vårat garage skulle roa vilken zoolog som helst. Igår hittade vi en stor padda under gräsklipparen. Jag bar ut den, för paddor är gulliga. Idag hittade min man (lyckligtvis inte jag) en spindel som var ungefär lika stor som paddan. Ja, HERREJÄVLAR, vilken enorm spindel!! Den bar jag inte ut. Eftersom jag som bekant har en spindelfobi som gränsar till patologiskt vanvett, såg jag däremot till att mannen tog ett kort på odjuret (nej, jag har faktiskt aldrig påstått att jag är normal). Det blev en jättecool bild, som fascinerar mig högeligen. Jag skulle ha lagt ut den på bloggen, men för att skona alla eventuella läsare (och mig själv) så låter jag nog bli. Det allra roligaste (om man säger så) är förstås att vårat sovrum ligger vägg i vägg med garaget. Så om jag hör tassande steg i natten, behöver det ju inte vara katten, menar jag. Ja, fy för monster i garaget.