Mitt i julstöket är det då dags... Jag har nämligen fått äran att vara en av värdarna för den Bloggturné som författarcoachen, medbloggaren och författarinnan Johanna Wistrand startat i samband med att hon gett ut sin bok "Skriv boken, 4-veckors coaching". Denna bok är, alldeles precis som det låter, ett fyra veckor långt program där man genom olika övningar och med bestämda delmål leds mot slutföra sitt allra första utkast, i vad form det än månde vara -- en roman, biografi eller faktabok. "Skriv boken" är en e-bok och går att få tag i här . På samma sida hittar man också Johannas första bok, "Kom igång och skriv" som är lite mer allmänt inriktad, skapad för att få igång skrivandet, men utan några konkreta mål. Kan vara bra, för den som kanske får andnöd vid tanken på att ro iland ett helt projekt...
Gemensamt med båda böckerna är hursomhaver att de får igång kreativiteten, och på ett sprudlande sätt, också! Johanna skriver på ett så varmt och medkännande sätt att man både vill och, framför allt, vågar ge sig i kast med sina författardrömmar, eller (som i mitt eget fall), orkar ta upp dem igen. Det är faktiskt sant. Under de senaste dagarna har jag bläddrat igenom "Skriv boken", och känner mig nu ordentligt sugen på att ta tag i skrivandet igen. Ingen dålig bedrift, Johanna, och stort tack för det!
Nå... Då börjar vi bloggturnén här.
Linda: Varmt välkommen till min blogg, Johanna!
Johanna: Tack så mycket!
Linda: I din bok -- eller båda, faktiskt, även om det är mer uttalat i "Skriv boken" -- blandar du det lustfyllda i roliga övningar, belöningar eller beröm med disciplin och ordning, såsom att skriva under tidspress, på en viss tid eller inom ett bestämt tema. Vad tycker du är viktigast i början: lust eller disciplin?
Johanna: Fast jag ser det inte som disciplin, detta med begränsningar i form av liten tid att skriva på eller bestämda teman. Jag ser det mer som en hjälp att komma igång med skrivandet omedelbart: för stor frihet kan göra en blockerad, som när manskulle skriva uppsats i skolan och den skulle handla om precis vad som helst, då fick man ju ingenting skrivet...Författaren och kreativitetskonsulten Bengt Renander säger så här i sin senaste bok "Kreativitet för livet" (viva, 2008): "Svärmorstunga sägs trivas bäst i en liten kruka. Det gäller även kreativiteten. Med alltför lösa strukturer skapas inte de bästa förutsättningarna. Man behöver något att spänna sig emot. Tuffa begränsningar är inte så dumt!" Så för mig kan detta med begränsningar och lust hänga ganska tätt ihop.Å andra sidan så an fullständig frihet vara ganska roligt också: som under Nanowrimo (National Novel Writing Month) då man ska skriva en oplanerad roman under en månads tid. Det prövadej ag förra året och det var också jättespännande. Men det kräver kalla nerver - manh ar inget synopsis eller planering att stödja sig mot.
Linda: Låter som en utmaning ja. Och apropå utmaningar... Själv har du ju nu skrivit två "faktaböcker" (låter inte helt rätt, men teoretiskt sätt är det väl det de är). Hur -- om alls -- skiljde sig bok nummer två att skriva från bok nummer ett? Gick det lättare? Svårare?
Johanna: Första boken var jättelätt att skriva för den byggde på mina lektioner från distanskursen "Kom igång & skriv!" Det vara bara att lägga in lektionerna som kapitel och fylla ut där emellan och se till att det fick en genomgående ton. Andra boken var svår, jag visste inte vad den skulle handla om faktiskt (där hade jag ingen disciplin eller begränsningar, minsann!). Jag hade titeln och bokomslaget färdigt, men inte mer. Men det var spännande att arbeta så. Den fick liksom bestämma själv vad den skulle fokusera på. Det visade sig bli skrivkramp ;-) Den boken tog lång tid att skriva (ett och ett halvt år, den första tog några veckor), jag fick nog vänta in det lite.
Linda: Vänta, ja... Hur länge ska man vänta, egentligen? Om man har läst din bok och gjort alla övningar, och kanske provat alla tänkbara vägar för att få det att lossna, men ingenting händer… ska man ge upp då? Ska man någonsin ge upp?
Johanna: Om man har längtan att skriva och vill det innerst inne, då ska man inte ge upp. Drömmar ska man aldrig ge upp, eller hur? Man kan tänka att det kanske inte är dags just nu, inte läge. Man kankse inte är mogen för det eller mottaglig just då. Man kan tänka att "Jag får ta fram boken vid senare tillfälle och pröva igen". Upptäcker man däremot att man inte har så stor drivkraft till att skriva eller längtan, utan bara drömmer egentligen om att ha titeln "författare", då kanske kanska lägga av (usch, jag gillar inte att säga så) och pröva ett annat konstnärligt uttryckssätt: fotografera, dansa,måla, spela teater, spela musik?
Linda: I yngre dagar fyllde jag pärmar med papper på historier som aldrig blev eller kommer att bli färdiga. Hur viktigt är det egentligen att skriva klart den där boken man går och grunnar på (och med det menar jag få till något någorlunda läsbart, med en början och ett slut)? Hur viktigt är det att hålla sig till en och samma historia när man skriver?
Johanna: Jag har flera ofärdiga romaner och pjäser i byrålådan och de finns hela tiden i mig som ofödda barn. Förr eller senare tänker jag, för min egen skull, skriva färdigt dem, i alla fall de som jag fortfarande tror på någonstans. Jag gick i terapi när jag var i 22-årsåldern och min terapeut "tvingade" mig att slutföra mina små berättelser och det tog emot något enormt, jag fick ångest av det! Men jag gjorde det, och jag dog inte av det. Så svaret på din fråga är att för mig är det viktigt att avsluta. Hur det är för andra vet jag inte. Men jag kan tänka mig att det är bra för självkänslan. Och så kan man dessutom få ihop något att visa för andra, eller skicka till bokförlag. Halvfärdiga manus hamnar nog rätt omgående förlagredaktörens papperskorg.
Linda: Från en av mina bekanta fick jag nyligen följande ord serverade: "Har skrivit ännu lite till. Nu börjar det äntligen kännas som en bok, och inte bara som en idé till en bok". Vad är dina reflektioner över en sådan kommentar?
Johanna: Det låter som att hon är lite stolt och njuter av att börja bokskriva, att göra verklighet av drömmen. Låter hoppfullt. Hoppas hon har tålamod och mod att lägga ännu mer av sitt krut på slutföra manuset också (som du gör!). Hur lång tid det än må ta.
Linda: Till sist... Har du någon fråga att ställa mig?
Johanna: Ja, du inger en känsla av att vara väldigt fokuserad och hängiven i ditt skrivande. När man läser bitar av dina texter (jag säger "bitar av" eftersom jag inte läst längre textavsnitt ännu) och din blogg får man känslan av att du kommer att komma i mål. Varifrån kommer detta, tror du? Har du alltid tänkt att du vill bli författare? Hur gör du när du vill skriva men inte har inspiration? Hur gör du när du vill skriva men inte hinner (jag vet ju att du har familj, hus, heltidsjobb).Och: vad har du för skrivdrömmar inför 2009?
Linda: När jag gick in för att författa på allvar, hade jag inget kontaktnät av författare i Sverige -- och för mig var det viktigt att skaffa mig ett. Jag sökte mig utomlands, till olika författarforum, och skapade där kontakter med engelska eller amerikanska författare, såväl kända, publicerade och okända, som kämpade precis som jag. Nu är det så här, att anglosaxiska författare har ett litet annat synsätt på sitt skrivande jämfört med svenska (och det här kan jag verkligen skriva metervis om... Men jag ska försöka begränsa mig nu...). För dem är det bland annat naturligt med positiva affirmationer och konkreta mål, utan att de för den sakens skull förhäver sig. De har också ett sätt att se på författarskapet som ett hantverk, där man alltid kan bli bättre, och där man genom att behärska tekniken alltid har en chans. Det här synsättet uppfattar jag som relativt nytt i Sverige -- och det är därför jag blir jätteglad när författare som du, Johanna, förser alla kämpande, knoppande författare med verktyg och konkret hjälp. Författarskapet är liksom ingen gudagåva, där du antingen kan, eller inte. Alla kan -- det hänger bara på hur mycket man orkar och vill satsa. Hursomhelst, så formade det här synsättet mig. När jag var mindre skrev jag också alltid, hela tiden, oavbrutet (nästan). Jag hade många runt mig som uppmuntrade mig och trodde på mig. Jag fick med andra ord positiv feedback redan då, och det hänger väl kvar (det där, förmodar jag, svarar väl på frågan om huruvida jag alltid velat bli författare. Jo då. Fast i sanningens namn har jag alltid varit en. Det är först nu det blivit lite mer tydligt, bara).
Hur jag gör för att skriva när jag inte känner inspiration? Disciplin!! Det är faktiskt så. Vill man nå någonting, så får man kämpa för det. Det är samma sak med allting, egentligen. Om du vill bli bäst på fotboll, så snörar du helt enkelt på dig fotbollsskorna och ser till att träna -- även när det känns motigt. Du släpar dig till stallet i tidiga morgonen, fast du är frusen och trött. Du simmar dina längder fastän musklerna värker och du hellre skulle vilja vara med kompisarna på kafé. Du gör helt enkelt vad du måste, för att underhålla din hobby, och din dröm. För mig har det här inneburit att jag helt enkelt föresatt mig att skriva från klockan nio tills jag går och lägger mig. Sådär har det varit varje kväll i över två år. Det blir ju en rutin, och jag tror rutin är viktigt -- både för egen del och för min familj. Barnen sover vid nio-tiden, och maken vet vad som gäller. På det här viset finns det alltid tid att skriva, om jag vill.
Skrivdrömmar inför 2009? Jag tror jag har ett par. Först och främst ska jag redigera klart Legacy. Sedan har jag en dröm att utöka mitt nätverk av författare, så kanske kommer jag att leta mig till mina gamla forum, eller söka nya. Och så vill jag hinna göra research i militärhistoria (svenskt 16 - 1700-tal) samt om ostindiska kompaniet... Det kunde ju bli starten på något nytt litet projekt, tänkte jag... Sedan måste jag definitivt se till att blogga mer (fast det kanske är mer ett nyårslöfte).
Johanna: Ja, herregud vad du pratar...
(Nej, förlåt... sådär sa hon faktiskt inte. Vi börjar om:)
Johanna: Tack så mycket för att jag fick besöka din blogg.
Linda: Stort tack själv! Det var jättetrevligt att ha dig här!
~~~
Och nu... Skulle jag -- och alldeles säkert Johanna med mig -- vilja önska er alla en riktigt
1 kommentar:
Tack för fin intervju och fin inramning och fina ord om mina böcker!
God jul själv och hör av dig när du kommer till Göteborg för att göra research på Ostindiska så hänger jag med!
Skicka en kommentar