Min svenska roman är något av ett sommarprojekt. Som en liten sommarkatt, ungefär. Varje sommar åker den fram, samtidigt som det tyngre projektet, Legacy, åker på hyllan. Och så ägnar jag mina skrivande stunder åt att pyssla, rätta till och fixa. Jag vet inte om jag någonsin blir klar. När det gäller Legacy har flera scener eller kapitel redan nått det där fantastiska "oj, har jag skrivit det här? Det var ju riktigt bra"-stadiet, som betyder att jag kan känna mig ganska nöjd. Och allra minst är hon min... Tja... Det barkar väl därhän, men nöjd blir jag nog aldrig. Fast det kanske inte är meningen heller? Jag gillar att ha en story dit jag kan vända, när jag känner att min energi har tagit slut. Legacy är ganska svår att tas med. Först och främst så är ju tanken att den ska publiceras, vilket sätter vissa krav på mig som författare - särskilt som man ju av någon anledning fått för sig att man ska in och slåss på den internationella marknaden. Sedan är den tyngre att jobba med rent mentalt. Det är ju ingen rolig story, om man säger så, och karaktärerna åker på stryk i alla möjliga tänkbara varianter, både mentalt och fysiskt, folk och djur dör, det är tortyr och mord, våldtäkt, hot och våld, och så, för att riktigt toppa allting, passion och kärlek och frihetstörst. Sånt suger liksom musten ur en, så när det känns som om man tillfälligtvis inte har mer att ge på den fronten, och man kan ta sin tillflykt till en beskedligt sommarlätt deckare, så gör man gärna det.
Det finns alltid saker att pyssla med i mitt svenska projekt. Alltid något att justera, eller ändra på. Och när jag inte har några krav, kan jag gå ganska hårt fram. Experimentera lite. Igår, till exempel, slaktade jag ett helt kapitel, för att det inte behövdes. Jag har talat om det där förut: när man fixar och trixar och slipar på en scen. utan att det känns rätt, så kan det vara skäl nog att stå tillbaka och fundera på vad som är fel. Fundamentalt sett, alltså. Det ligger nämligen inte alltid i att man inte får orden att ligga rätt, eller får kläm på tekniken. Det kan vara så att kapitlet helt enkelt inte platsar. Jag har känt så ett par gånger i båda mina projekt, och det har alltid visat sig stämma. Så... bort med en scen, och så skriva om nästföljande. Känns bra.
Sedan har jag beslutat mig för att skala av en del personlighetsdrag hos huvudpersonen Charlie. Jag ska helt enkelt ta fram vissa drag, och ta bort en del andra, för att få en lite mer "renare" karaktär. Och så ska jag överdriva, med det som är kvar. Om jag har läst rätt mellan raderna hos alla de redaktörer som fått sätta tänderna i den här storyn, har jag nämligen kunnat utröna att hon gör dem en aning förvirrad. Jag har aldrig riktigt lyssnat på det där, eftersom jag hävdat att hon ska vara komplex - men nu på sistone har jag insett att jag kan ha haft lite fel. Igen. Det brukar nämligen vara så: de där förläggarna brukar veta vad de håller på med, och deras råd är för det mesta ganska intressanta. Sunt förnuft är förstås alltid bra, och man ska inte böja sig för allt, men det finns guldkorn att plocka, om man är villig att lyssna. Det lönar sig att vara ödmjuk.
Min huvudkaraktär är verkligen förvirrande. Inte på ett bra sätt, heller: på vissa ställen är det till och med så att jag rynkar pannan och funderar över vad som varit meningen med att få henne att reagera på just det sättet - för passar det verkligen in, och låter det inte lite... dumt? Så jag börjar lite lätt med att skala av ett av de mer ologiska skikten i hennes personlighet, och framhäver sedan det som är kvar. Hennes själviska läggning tänker jag behålla, likaså tendensen att alltid vilja ha rätt (undrar var hon fått det ifrån...), samt ambitionslystnaden som behövs för att det överhuvudtaget ska verka logiskt att hon tar sig an att undersöka mordfallet. Det är bra drag. Sedan skruvar jag till dem en aning extra. Vi får se hur jag gör i slutet, där hon på ett vis faktiskt konfronteras med de här dragen, och ifrågasätta sig själv och sina motiv. Men jag har inte kommit dit, så jag vet inte än.
Hursomhelst, så har jag enormt roligt. Och det, tror jag, är huudsaken. Tjing!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar