Vädrets makter tvingar mig till ro...

Lite klämkäckt skulle jag kunna säga att regnet bara öser ner. Det låter lagom mycket som en sång, och det är ju så, att vissa dagar vill man bara sjunga. Som idag, till exempel.

Jag tror få människor uppskattar regniga dagar så mycket som konstnärer. Speciellt då författare. Vad annat kan man göra, när regnet strilar, förutom att slå sig ner vid datorn och fila på sina projekt? Den vakne, mer praktiskt lagde kommer förmodligen på en hel radda aktiviteter att göra istället. Städa huset, kanske. Ja, kanske det. Men när barnen nu är lagom stora att kunna roa sig själva, och maken har egna projekt att pyssla med (vilket gör att han inte går omkring som en äggsjuk höna och gnölar om att han är uttråkad, samt att han inte bryr sig om att frun sitter vid datorn) kan den kreative sjunka tillbaka i sin egen bubbla. Härligt. Och just idag släppte jag Legacy. Jag kände inte för att göra något allvarligt. Istället öppnade jag min svenska roman, och började dra lite i den. Det var som att ta semester. Jag har nämligen inga krav med Och allra minst är hon min. Den ska inte, har jag bestämt mig för, publiceras, annat än möjligtvis på internet. Den är på svenska, den är somrigt lättsam och den är otroligt trevlig att öva skrivteknik på, just på grund av kravlösheten. Skrivarsemester: när man inte jobbar på något allvarligt, utan bara småpysslar för sitt eget höga nöjes skull. Det är själavård det!

Fast nu har regnet avtagit litegrann, och jag måste faktiskt ut och springa... So long, friends!

~~~~~~~

Sommarhettan gjorde att kvällshimlen brann. Draperad i blodröd slöja visade den upp sig över hustaken, skälvande och glödande, med en sol som långsamt sänkte sig ner i avgasångor och vägdamm bortanför horisonten. Skuggorna skapade av höghusen slickade mina fötter där jag sneddade över huvudgatan. Mellan husen på andra sidan lät jag dem sluka mig helt, och andades ut en aning över svalkan. Satte en hand mot min fuktiga nacke och förde undan håret för att om möjligt låta vinden smeka den. Men det fanns ingen vind, förstås: högsommarhettan var lika tryckande i Ilford som den var i centrala London, utan den minsta lindring, utan tillstymmelse till rörelser i luften, förutom kanske de tillfälliga tryckvågor som skapades av förbirusande lastbilar, om man stod för nära gatan.

Svetten rann längs min ryggrad när jag tog in på en av de många små gator som gick ut från Queen Street: till och med shortsen kändes fuktiga, och klibbade obehagligt mot min hud. Jag stack handen i fickan och vidrörde det som låg däri, men det kändes betryggande torrt. Blankheten mot mina fingertoppar hade överhuvudtaget ingenting att göra med väta: det var bara ett bra bevis på att jag hade allt jag behövde för att ge klubbägaren vad han tålde. Fotot hade jag valt med omsorg – och valet hade fallit på bårhusfotot av Jelena. Det var smaklöst nog att chockera. Chockerande nog att provocera. Provocerande nog att frammana reaktioner. Och det kunde behövas – jag hade en känsla av att männen på klubben inte precis var några duvungar, så att skaka om dem framstod som enda sättet att få fram information.
Lite längre in smalnade gatan av till en trång gränd med hiskligt fula höghus på vardera sida. Väggarna var nedsprejade med graffiti, söndriga och vanvårdade. Lite längre bort tog husen slut och höga plank, förmodligen inramande innegårdar, tog vid. Skönt ställe. Perfekt för en strippklubb.

~~~~~~~~

~~~~