Hur gör ni när ni skriver dialoger? Jag funderade på det här igår, när jag skrev om en scen ur Och allra minst är hon min. Själv brukar jag nämligen "lyssna av samtalet" och försöka få ner det i sin helhet. Det blir ungefär som att tjuvlyssna på utomstående som talar - jag slänger bara ner vad som sägs, hela dialogen i ett svep. Därefter går jag tillbaka och skriver om, lägger in rörelsemönster och eventuella kringhändelser. Jag vet inte riktigt om det kan vara ett tips för att underlätta dialogskrivandet (det är ju, om inte ett välkänt, så i alla fall ett relativt påtagligt fenomen att dialoger är det moment som svenska författare har svårast för) men det kanske kan vara värt att prova, om man nu känner att det inte funkar. Själv älskar jag att skriva dialoger: det är något jag verkligen tycker att jag behärskar (sedan är ju frågan om det verkligen är på det viset, men det spelar mindre roll i sammanhanget: det viktiga här är min egen känsla) och något jag hellre gör, än att röra mig i huvudet på mina karaktärer. Dialogen är det som lyfter storyn. Det är där du leker fram känslor, underliggande motiv, action... Om en scen känns död och platt - lägg in dialog, och den kommer att lyfta med en gång.
Jag läste följande blogginlägg av en författare i romantikskräckgenren. "Cross-crossing conversations"... Idén är inte alls dum. Att skriva ena sidan av en telefonkonversation i en bok, och därefter andra sidan av den i nästa, känns fräscht och kul. Problemet, som jag ser det, uppstår förstås när man inte vet att det blir en andra bok, eller när man inte vet hur nära förbundna de ska vara, eller hur konversationen ska relatera till storyn. Här har tydligen författaren haft en riktigt snygg tanke med sin story (även om det inte var så från början), och har följaktligen lyckats ro iland det här på ett lika snyggt sätt. Man blir ju imponerad, det blir man... För att inte tala om inspirerad. Jag ska försöka leka lite mer med mina dialoger i framtiden. Heligt löfte.
Jag har nu, med hjälp av min egen sugar daddy (som också går under epitetet "make") lyckats lägga vantarna på Diana Gabaldons senaste - straight from the States, som det heter. Härligt. Och jag har, förstås, redan börjat läsa. Det ligger fortfarande missnöje och pyr bland läsarna därute, och det kan vara så att hon bitit sig i svansen med den här boken - det återstår att se - men än så länge så bryr jag mig inte riktigt om det där. Att öppna första sidan, var som att kliva tillbaka till barndomen. Känslan när man satt där med Roald Dahls Häxorna, eller Windy, ledarhingsten (ja, jag var hästtokig, och läste hästböcker i mängder), eller möjligtvis Skattkammarön eller Spöket på Canterville... Kommer ni ihåg? Hur man kastades in i handlingen, i ett slags magiskt äventyr som suddade ut allting omkring en, tills det bara var du och boken? Jag kan inte hjälpa det: det blir samma sak med Dianas böcker. Man sugs in i ett storslaget, matinéfilmsliknande äventyr, som inte släpper taget om en förrän man nått det där allra sista ordet. Och det där, tycker jag, är en fantastisk känsla - just för att den är så sällsynt. Läsning ska vara ett äventyr. Jag vill bli gripen och bortsvept, jag vill tappa andan och förfäras, förtjusas och förföras. Och säga vad man vill om Dianas bok, men nog tusan verkar den lova åtminstone så mycket!
Frågan är om jag inte ska ta mig ut till kaminen, som nu brinner, kura ihop mig i soffan och återbekanta mig med Jamie Fraser och gänget en liten stund.... Jo, det gör jag nog... Vi ses, hörni. Och glöm inte att skriva upp er på min kurs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar